En ny påve, en ny tid

Ett påveval är alltid en stor händelse. Påven råder förvisso inte ensam över kyrkans policy i skilda frågor. Men ser vi tillbaka på det förra århundradets historia märker vi snart i vilken hög grad påvarna personligen satte sin prägel på kyrkan under sin ämbetsperiod. Det gäller inte minst Johannes Paulus II:s långa pontifikat, som nu har aktualiserats genom många tillbakablickar i medierna. I dag är därför rätta tillfället att reflektera över kyrkans nya ledarskap och uttrycka förhoppningar om kyrkans framtid.

Benedictus XVI är på många vis olik sin företrädare: genom sin ålder när han tillträdde som påve, genom sin bakgrund – djupt rotad som han är i tysk kultur – och genom sin allmänna inriktning. Medan Johannes Paulus i första hand var filosof och etiker är Benedictus XVI en systematisk teolog med stor skärpa och har för vana att tänka i teologiska termer. Hans lärofader är Augustinus snarare än Thomas av Aquino, och han tenderar därför att dra en skarpare gräns mellan kyrkan och världen än många andra katolska teologer. Sådana skillnader möter vid varje påveskifte, och det hör till kyrkans rikedom att inte alla påvar är stöpta i samma form.

De flesta farhågor som framfördes från olika håll när han valdes till påve har han själv på kort tid kunnat skingra. Han överraskade genom sin vitala fysiska framtoning, sin karismatiska utstrålning och sin retoriska skicklighet. Hans ödmjukhet inför sitt nya uppdrag gjorde intryck även på skeptikerna. ”Bed för mig att jag lär mig att älska Herren mer och mer. Bed för mig att jag lär mig älska hans ord mer och mer. Bed för mig, att jag inte flyr av fruktan för vargarna”, sade han i sin installationspredikan. Från början betonar han att han inte har för avsikt att driva sina egna idéer utan att tillsammans med hela kyrkan lyssna till Herren och låta sig ledas av honom. Andra Vatikankonciliets reformer skall föras vidare, likaså samarbetet med andra kristna och dialogen med andra religioner – påven har för övrigt redan haft samtal med företrädare för judendomen och islam. Under många år samarbetade kardinal Ratzinger nära med Johannes Paulus och man kan utgå från att han vill föra arvet från denne vidare.

Hur detta kommer att se ut i praktiken är en annan sak, och det bestäms inte enbart av påvens intentioner utan av de problem som han i framtiden kommer att möta. Johannes Paulus var den siste av 1900-talets påvar. Han förde kyrkan över gränsen till det nya årtusendet, men hans stora konfrontationer hörde 1900-talet till: uppgörelser med nazismen, kommunismen och den begynnande globaliseringen i kapitalismens tecken. I dag knyts världssamfundet allt starkare samman genom nya medier. Ekonomiska transaktioner, information och åsiktsbildningar sprids med en ofattbar snabbhet, och nya finansiella imperier byggs upp med långt större makt än enskilda stater. Jordens resurser exploateras i enskildas intressen. Samtidigt drabbas stora folkgrupper runtom i världen av en fattigdom och hunger som inte enbart är av materiell art. Ensamhet, utsatthet, brist på kärlek och omsorg, desperation inför livets outhärdlighet är mångas villkor i de ekonomiskt gynnade länderna.

Påven tog upp just sådana frågor i sin predikan vid installationen. Och hans svar var inte politikerns utan den religiöse förkunnarens: med Johannes Paulus ord uppmanade han till att öppna portarna för Kristus och låta honom förvandla världen. Detta är givetvis nonsens för de många som anser att kristendomen är överspelad och som menar att nya ideologiska och politiska konstruktioner skall lösa världens stora problem. Påven går här emot en sekulariserad världsopinion genom att med övertygelse hävda Kristi förnyande kraft. ”De som tror är aldrig ensamma”, sade han i inledningen till sin predikan. Att tro är att stå i en gemenskap som spänner över tid och rum, som ger ömsesidigt stöd och ger anledning till mod och förhoppningar. ”Kyrkan är ung”, sade han, ”därför att den inom sig bär världens framtid. Kyrkan lever därför att Kristus lever.” Och det han här talar om är den levande gemenskapen med Kristus och inte den kyrkliga organisationen, om nu detta behöver påpekas.

Framtiden ligger som bekant i ungdomens händer, och aldrig har väl en ungdomsgeneration varit så utsatt för yttre påverkningar som denna, genom medier, reklam och inte minst internet. I många miljöer har en påtvingad, självupptagen konsumism blivit det enda livsmönster som erbjuds. Många, och inte bara bland de kristna, inser nödvändigheten av att de vuxna tar större ansvar, och att de unga ges chansen att utveckla sin inneboende förmåga till personlig reflektion, empati och ansvarstagande för andra. Kyrkan bör på allt sätt medverka till detta och får inte drabbas av pessimism. Vi såg hur ungdomen drogs i stora skaror till Johannes Paulus i all hans fysiska skröplighet, och vi hoppas att också den nye påven trots sin ålder skall kunna väcka en ungdomlig entusiasm inför evangeliets budskap.

Många hade önskat sig en utomeuropeisk påve, eftersom den katolska kyrkan i Europa är så försvagad i jämförelse med andra världsdelar, inklusive Nordamerika. Men detta är ingen anledning att överge Europa. I dessa dagar finns större anledning än någonsin att bygga upp ett kristet medvetande, med de etiska och sociala följder som det innebär. När de religiösa samfunden alltmer marginaliseras i dagens Europa och kvarvarande religiösa maktstrukturer monteras ned är detta en utmaning för kyrkan att förnya sitt inre liv och vinna människor, inte med tvång och förhållningsregler, utan med evangeliet i hela dess kraft. Den nye påvens koncentration på det specifikt kristna ger stöd åt en sådan syn på kyrkans uppgift. Den innebär inte att människor med annan tro och annan livsstil förbises eller föraktas. Tvärtom skall de, liksom alla människor, kunna ses i perspektiv som ligger bortom alla politiska och ekonomiska modeller och som öppnar sig mot det transcendenta. I botten av detta finns förvissningen om att Jesus Kristus inte enbart bär de kristna på sina axlar utan hela mänskligheten.