Varför den blyge professorn blev påve

I fem år bodde jag granne med kardinal Joseph Ratzinger, och när han nu har valts till påve har jag något att berätta. Nej, jag känner honom inte, och han vet nog inte ens att jag finns. Andra svenskar känner honom personligen och kommer säkert att beskriva hans personlighet bättre. Konservativa katoliker och traditionalister har alltid hyllat Ratzinger och kommer nu säkert att berätta utförligt om sina relationer till honom. Men det här handlar inte så mycket om hans personlighet utan om något större, som både han och jag fick uppleva under en aprilmånad som satte djupa spår, och som är viktigt att känna till för att förstå hur det gick till när Ratzinger blev Benedictus XVI.

Ratzinger bodde i det första huset till höger om Petersplatsen och jag i det andra. Som alla andra i vårt kvarter var jag van vid att se Ratzinger promenera genom kvarteret varje eftermiddag på väg tillbaka till kontoret efter lunch, ensam, klädd i enkla svarta prästkläder och med en svart basker på huvudet. Han brukade hälsa vänligt på alla dem som hälsade på honom. Vi handlade vårt bröd hos samme bagare, som nu berättar att Ratzinger alltid var så vänlig, ”come un pezzo di pane”, som en bit bröd (det är ett vanligt uttryck på italienska, men får förstås en särskild innebörd när det uttalas av en bagare vars familj bakat bröd åt påvarna i flera generationer). En äldre italiensk journalist brukade dricka kaffe med honom på en bar varje dag. Själv berättade han ofta om möten och samtal med människor när han gick den korta vägen från sin lägenhet till höger om Petersplatsen till Troskongregationen som ligger till vänster om den. Det första han gjorde som påve var att fortsätta promenera i sitt gamla kvarter: den 20, 21 och 24 april gick han ned till sin gamla lägenhet och stannade några timmar. När han valdes till påve den 19 april hade han bott i Rom i 24 år och var djupt rotad både i staden och i kvarteret. En församlingskyrka i närheten hängde ut en banderoll som hyllade ”vår församlingsbo”.

Men det jag ville berätta var något annat. Det var vad som hände i Ratzingers och mitt kvarter den senaste månaden och som kanske bara delvis sipprade fram genom medierna. Här har ett slags storm gått fram, en orkan som började den 31 mars när det stod klart att Johannes Paulus II låg döende, och som stillnade först på kvällen den 19 april då folkhavet på Petersplatsen fick veta att Joseph Ratzinger valts till hans efterträdare. Det var en våg av starka känslor som överraskade dem som drabbades av den. Vågen började med att tusentals unga samlades i nattens mörker på Petersplatsen för att be för Johannes Paulus II, och slutade med att den nye påven Benedictus XVI på morgonen efter påvevalet kunde se tillbaka och utbrista: ”Påven Johannes Paulus II:s död och de dagar som följde var för kyrkan och hela världen en tid av särskild nåd.”

Den nye påven använde uttrycket ”en svallvåg av tro”. Alla som var med vet vad han menade för svallvåg. Två dagar efter Johannes Paulus II:s död var jag på Petersplatsen klockan sex på morgonen. I gryningens dunkel stod hundratals ungdomar och grät medan de tyst skrev lappar, hälsningar, tackbrev till den påve som just gått bort. ”Du gav oss ett uppdrag, du såg oss och tog oss på allvar, du sade till oss att sätta världen i brand med vår tro. Tack.”

Också svenska medier har berättat om detta. Men det som kanske överraskar den som inte varit med på Petersplatsen den senaste månaden är att slutprodukten av denna tsunami av kärlek var att just Ratzinger blev påve. Ratzinger, så reserverad och blyg, med så briljant hjärna, men så långt från all folklighet. Hur gick det till? För den som befunnit sig i Rom och i mitt kvarter den senaste månaden förefaller det helt logiskt. Låt mig skissera några steg i processen.

Ratzinger stod närmare Johannes Paulus II än någon annan medarbetare. I sin näst sista bok, Kom låt oss gå (2004) berättade Johannes Paulus II att han lärde känna Joseph Ratzinger under konciliet, och att han sedan kallade honom till Rom som prefekt för Troskongregationen. ”Jag tackar Gud för kardinal Ratzingers närvaro och hjälp. Han är en pålitlig vän”, skrev han där.

Denne pålitlige vän blev Johannes Paulus II:s krycka under den sista, svåra tiden. Redan påsken 2004 fick Ratzinger och statssekreteraren kardinal Angelo Sodano tvätta de tolv prästernas fötter i påvens ställe på skärtorsdagen. Inför årets påskfirande valde Johannes Paulus II att sätta Ratzinger i förgrunden på ett alldeles särskilt sätt. Han bad honom skriva den viktiga korsvägsandakten vid Colosseum på långfredagen. Ratzinger väckte väldig uppmärksamhet när han i en av meditationerna skrev att det som kanske smärtar Kristus mest är ”orenheten i kyrkan”. Alla visste vad han syftade på: Ratzinger var en dem som engagerat sig mest för att reda ut problemen i USA med sexövergrepp från präster, enligt uppgift mer än många amerikanska biskopar och kardinaler. Ännu viktigare var det att Ratzinger fick fira påskvakan, årets viktigaste gudstjänst, i Johannes Paulus II:s ställe. Han var redan dekan för kardinalskollegiet, och blev nu utpekad av den sjuke påven som kände slutet nalkas. Den som ville ha kontinuitet med Johannes Paulus II fick här ett namn att rösta på.

Det tog bara några minuter för Joseph Ratzinger att förvandlas från kylig prefekt för Troskongregationen till en känslig människa som rör vid allas hjärtan. Det inträffade när han höll predikan på Johannes Paulus II:s begravning den 8 april. Mässan blev höjdpunkten på hela den svallvåg av starka känslor som börjat med påvens sjukdom och död och som gjort att vårt kvarter, Ratzingers och mitt kvarter, hade fyllts av en fem kilometer lång kö av människor från hela världen som väntade i 18–20 timmar för att visa sin vördnad för stoftet av Johannes Paulus II. Omedelbart efter nyheten om påvens död packade unga i hela Europa sina ryggsäckar och begav sig till Rom. Kort efter ungdomarna kom hundratusentals polacker. Fem miljoner människor kom till Rom under de tre veckor som följde efter påvens död. När Ratzinger höll sin predikan på Johannes Paulus II:s begravning, medan vinden bläddrade i evangelieboken på kistan, fanns det omkring en halv miljon människor i kvarteret, i mitt och Ratzingers kvarter. Själv satt jag hemma och såg mässan direktsänd på den italienska versionen av musikkanalen MTV, som samtidigt visade alla de sms-meddelanden som ungdomar sänt in från Italien och omgivande länder för att berätta vad Johannes Paulus II hade betytt för dem och hur han hade hjälpt dem att finna tron.

I denna känsloladdade atmosfär höll Ratzinger en predikan som genast gick till historien och som kretsade kring Jesu ord till Petrus: ”Följ mig” (Joh 21:19). Många tårar rann när Ratzinger skildrade Johannes Paulus II:s påsk.

”Ingen av oss kommer att kunna glömma hans livs sista påsksöndag, då den helige fadern präglad av lidandet visade sig än en gång i sitt fönster mot Petersplatsen och gav välsignelsen Urbi et orbi en sista gång. Vi kan vara säkra på att vår älskade påve nu står vid fönstret i Faderns hus. Han ser oss och välsignar oss. Ja, välsigna oss, helige fader”, sade Ratzinger med bruten stämma och profetiskt lyft högerhand.

Den 4–15 april samlades alla världens kardinaler till generalkongregation i Vatikanen för att diskutera de utmaningar kyrkan står inför. Samtidigt funderade de på vem som skulle bli ny påve. Minnet av Johannes Paulus II var överväldigande, och flodvågen av känslor fortsatte att strömma över kardinalerna liksom över alla andra i kvarteret. Det sägs att de ville välja en av Wojtylas medarbetare för att ge kyrkan mer tid att smälta de starka minnena av den väldiga gestalt som just lämnat dem.

Dessutom uppskattade kardinalerna hur Ratzinger som dekan organiserade diskussionerna under generalkongregationerna den 4–15 april. Los Angeles kardinal Roger M. Mahony sade till Catholic News Service att de flesta som talade i början kom från Europa och Nordamerika. Ratzinger hejdade då diskussionen och bad kardinaler från Afrikas olika språkområden och från Asien att förbereda inlägg om sina pastorala utmaningar. Det var tydligt att han inte bara ville höra de gamla vanliga kardinalerna som också brukar dominera i medierna, utan han ville höra hur det verkligen var ute i resten av världen.

Det är troligt att Ratzinger fick stort stöd från kardinalerna i tredje världen och att motståndet mot honom var koncentrerat till Tyskland och Nordamerika, vars kardinaler ofta citerades i spekulationerna i italiensk dagspress, där det inte alltid var tydligt om spekulationerna avspeglade en verklighet eller om de tvärtom var ett försök av somliga kardinaler att påverka de andra. Men hur det än må vara, måndagen den 18 april isolerades kardinalerna i konklavens egendomliga atmosfär mellan styrelsemöte och andlig reträtt. En del kardinaler talar om en obeskrivligt ljuv upplevelse – men det är inte säkert att alla skulle hålla med.

Men det var i alla fall ingen stor överraskning när protodiakonen kardinal Jorge Medina Estévez den 19 april klockan 18.45 ropade från Peterskyrkans balkong att kardinal Joseph Ratzinger valts till påve och att han antagit namnet Benedictus XVI. Klockan 18:48 visade sig Benedictus XVI på Peterskyrkans balkong medan folkmassan fortsatte att applådera i en egendomlig vårkväll då det regnade samtidigt som den sjunkande solen strålade genom regnet. Det var ingen stor överraskning: Ratzinger hade befunnit sig mitt i den storm eller flodvåg som sköljt över kyrkan och särskilt över Rom och Petersplatsen under de senaste veckorna. Valet av honom handlade om mycket mer än om Joseph Ratzingers person. Han valdes för att hjälpa kyrkan bearbeta minnet av Johannes Paulus II.

Benedictus XVI vet detta bättre än någon annan. Sedan han valdes har han inte gjort annat än att tala om Johannes Paulus II. Hans första ord på Peterskyrkans balkong var: ”Efter den store påven Johannes Paulus II har kardinalerna valt mig, som är en enkel och ödmjuk arbetare i Herrens vingård.”

Morgonen därpå avslutade han konklaven med en mässa i Sixtinska kapellet, där han återigen rörde vid allas hjärtan genom sitt sätt att tala om sin föregångare:

”Jag tycker mig känna hans starka hand i min; jag tycker mig se hans leende ögon och höra hans ord, som just nu talar till mig: ’var inte rädd!’.”

Benedictus XVI beskrev vid samma tillfälle hur han hade upplevt det som hänt i vårt kvarter de senaste veckorna:

”Påven Johannes Paulus II:s död och de dagar som följde var för kyrkan och hela världen en tid av särskild nåd. Den stora smärtan över hans bortgång och den känsla av tomhet han lämnade i alla uppvägdes av att den uppståndne Kristus verkade under en lång rad dagar i en svallvåg av tro, kärlek och andlig solidaritet som kulminerade i hans högtidliga begravning.

Ja, vi kan säga det: Johannes Paulus II:s begravning var en alldeles särskild upplevelse. Man kunde förnimma Guds kraft som i sin kyrka vill göra alla folk till en enda stor familj och förena dem i sanning och kärlek. Med stöd och tröst från sin mästare och herre krönte Johannes Paulus II i dödens stund sitt långa och fruktbara pontifikat.”

Någon har räknat ut att Benedictus XVI i sina första tal och predikningar har nämnt Johannes Paulus II mycket oftare än Jesus. Det brukar inte vara så: en ny påve brukar nämna sin föregångare på ett kortfattat och plikttroget sätt, och alla brukar vilja låta honom starta på nytt. Så var det inte den här gången. Det var för tidigt för något sådant. Först får svallvågen gå över.

Joseph Ratzinger blev påve därför att han stod så nära Johannes Paulus II. När ”svallvågen av tro och kärlek” drog sig tillbaka, var det därför helt naturligt att det var just han som stod kvar på stranden. Detta var viktigt att berätta för den som kanske överraskades av valet och som kanske mest hört fördomar om och lösryckta citat av Ratzinger. För den som tillbringat den senaste månaden i mitt och Ratzingers kvarter och som upplevt denna tsunami av tro och kärlek är det lätt att utbrista: ”Jag var där.” För många är detta en erfarenhet som utgör ett slags nystart för kyrkan. Var det en lika unik stämning på Andra Vatikankonciliet?

Rätt sammanhang för att förstå valet av Ratzinger är inte en teologisk studerkammare. Han valdes mitt i kyrkan under en intensiv månad då kyrkan plötsligt blev synlig på ett för många oväntat sätt. Jag minns att när fem kilometer människor köade för att se Johannes Paulus II:s kvarlevor frågade svensk radio mig vad detta betyder för katolska kyrkan. Mitt spontana svar blev: frågan är inte vad detta betyder för kyrkan, detta är kyrkan. I sin predikan under installationen utropade Benedictus XVI att kyrkan plötsligt blivit synlig: ”Under påvens sjukdom och död blev det uppenbart på ett förunderligt sätt att kyrkan är levande. Och kyrkan är ung!” Nästa stora evenemang i påvens kalender är världsungdomsdagen i Köln i hemlandet Tyskland i augusti. Kontakten med de unga har redan etablerats. Det ryktas att professorspåven vill införa nya former för världsungdomsdagen med något slags seminarier där han får tillfälle att samtala med ungdomar. Säkert kommer han att överraska med en ny och personlig stil. Det första intrycket är att den nye påven har bråttom, går fort, rör sig fort, är punktlig och klarar av så många möten som möjligt på en och samma dag.

Under sina första offentliga framträdanden som påve framstod Benedictus XVI som en ödmjuk och blyg men hjärtlig professor full av starka känslor. Han vinner människors hjärtan med sina predikningar. De 350 000 människor som var med när han installerades den 24 april avbröt hans predikan med applåder 36 gånger, någon räknade till 38. Man fascineras av hans kristallklara och skenbart enkla resonemang, och av det starka bildspråket. Man vill göra anteckningar och gå hem och slå upp bibeltexterna. Ratzingers tal och predikningar under Johannes Paulus II:s begravning, inför konklaven och som nyvald påve var alla djupt rotade i evangelietexterna. Långt från alla skolastiska tvångströjor är Ratzingers tanke knuten främst till bibeln och kyrkofäderna. Moderna medier gör det nu lätt att ta del av hans predikningar som påve. Dessa kommer att vara lätta att finna åtminstone på engelska på diverse hemsidor, så den som vill pröva sina förutfattade meningar har inga svårigheter. Den stora svårigheten för omvärlden är omställningen när en så välkänd kardinal blir påve och den välkände Ratzinger byter namn och kläder – ungefär som om Batman plötsligt blev Stålmannen. Ratzinger själv står inför helt andra utmaningar efter klädbytet: påvedräkten tycks inte ha några fickor, och han vet inte längre var han skall ha sina stora läsglasögon.