I dessa förbannelsens trakter

Titeln på Barbro Lindqvists postumt utgivna essaysamling En drottnings bikt syftar på drottning Josefina, Oscar I:s gemål. Hon hade som mycket ung kommit till Sverige som kronprins Oscars utsedda brud. Ett av villkoren för att det skulle bli något äktenskap var att Josefina skulle få behålla sin katolska tro. Det inrättades ett kapell på slottet och en katolsk kaplan anställdes. Sedan den lilla katolska kyrkan inrättats på Norra Smedjegatan 14 år efter hennes ankomst till Sverige lät hon på söndagarna ofta köra sig dit till högmässan, men barnen uppfostrades protestantiskt, och drottning Josefina ställde lojalt upp och följde med sin man till protestantiska kyrkor, när kungahuset skulle representera. Flera av artiklarna i boken handlar om drottningens ömtåliga situation i det protestantiska Sverige, där det var förbjudet för protestanter att ens gå in i en katolsk kyrka och där svenska konvertiter kunde bli dömda och landsförvisade.

En stor sorg för drottning Josefina var att äldste sonen Karl (som 1859 efterträdde sin far och blev Karl XV) var så negativ att inte säga fientlig till den katolska kyrkan. Han till och med sökte påverka sina vänner i adelsståndet att rösta nej när ståndsriksdagen skulle behandla ett lagförslag om religionsfrihet. Nu genomdrevs religionsfrihetslagen i alla fall ett par år senare, 1860, efter det att sex kvinnor år 1858 hade landsförvisats från Sverige på grund av att de konverterat till den katolska kyrkan. Jurist som Barbro Lindqvist var följer hon noga de olika rättegångarna och ger fylliga referat. Först skulle kvinnorna en och en stå till svars inför konsistorium (domkapitlet) med biskopen i spetsen, sedan inför hovrätten, där domen alltså blev landsförvisning. Detta ledde till stor upprördhet utomlands och den katolske biskopen Studach hoppades på att detta skulle bli gynnsamt för den katolska kyrkan i Sverige.

På frågan varför hon lämnat sina fäders tro och konverterat till katolicismen svarade en av kvinnorna att hon framfött ett oäkta barn. I sin nöd hade hon sökt upp församlingsprästen, som dock bemött henne hårt och fördömande, och då hade hon blivit alltmer nedslagen. På en väninnas råd vände hon sig i stället till en katolsk präst och fann då tröst och frid. Just att ha blivit bemötta med hårdhet av det lutherska prästerskapet anför flera av kvinnorna som ett av skälen till att de vänt sig till den katolska kyrkan, liksom biktens sakrament.

I en artikel får man följa drottning Josefinas ganska intensiva brevväxling med påven Pius IX, och hon besökte även Rom och fick personlig audiens. Till Stockholm hade kommit den italienske barnabiten Moro, och drottning Josefina blev mycket förtjust i honom. Han var så social och lättsam, helt annorlunda än de tungrodda tyska prästerna. Men trots hennes ansträngningar och personliga brev till påven blev Moro inte biskop Studachs efterträdare, vilket gjorde henne mycket besviken.

Att bli förordnad till Stockholm med dess karga klimat var påfrestande för många präster som kom från sydligare nejder. Någon skrev i brev om ”dessa förbannelsens trakter”. Församlingen var fattig och verksamheten gick på sparlåga. Stort utrymme ägnar Barbro Lindqvist åt biskop Studach och hans ansträngningar att få den lilla katolska församlingen i Stockholm att utvidgas och blomstra.

Barbro Lindqvist (1928–2013) var utbildad jurist och slutade sitt yrkesverksamma liv som rådman i Härnösand. Efter pensioneringen fick hon mer tid att ägna sig åt forskning i arkiv och att skriva. Boken En drottnings bikt är postumt utgiven och består mestadels av artiklar, ofta ursprungligen publicerade i Signum. Det är nog inte meningen att läsa boken i ett svep. Man kan med fördel avnjuta en artikel här och en artikel där, och hela tiden blir man inte bara underhållen och road utan man lär sig också mycket om hur det var att vara katolik i Sverige på 1800-talet.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.