Skräcken för det främmande

En konstant i (nord)europeisk historia har sedan århundraden varit katolikskräcken, något som kan vara värt att fundera över i dessa dagar då så mycken oro kretsar kring de vidrigheter som vilseförda islamister står för. Kanske kan man rent av säga att muslimer till stor del fått ersätta katoliker (och judar) som samhällets potentiella fiende nr 1. Tidigare var det alltså judar och katoliker som i delar av Europa ansågs vara de farligaste främlingarna, de vars frihet i samhälleligt preventivt syfte måste begränsas (därmed inte sagt att inte judar i det katolska Europa förföljdes). I den antologi som här presenteras – med historieprofessorn Yvonne Maria Werner som en drivande kraft – får vi följa hur rädslan för katoliker yttrat sig i främst de protestantiska länderna i Nordeuropa och på de brittiska öarna. Tyngdpunkten i artiklarna ligger på 1800- och 1900-talet. Det fanns naturligtvis skillnader i argumentation beroende på om rädslan främst hade sin upprinnelse i protestantismens religiösa konfrontationer med kyrkan, eller var en del i en sekulär uppgörelse med religionen, eller främst avsåg att stärka en (upplevd hotad) nationell identitet mot ”det främmande” som man fruktade skulle kunna vinna terräng om inte skyddsmurar byggdes. Förvånansvärt nog återkommer inom alla dessa rätt skilda fält ett antal statiska stereotyper som kan användas av både troende och icke-troende, liksom av såväl vänster som höger på den politiska skalan. Stereotyper som stundom lurar latent, men som vid behov (skrämmande nog) kan lockas fram och slå med full kraft. I denna anmälan vill jag från antologins kapitel lyfta fram tre sådana stereotyper: skökan, jesuiten och påven.

En transnationell berättelse som sedan 1500-talet präglat protestantiskt dominerade områden har handlat om de många påstådda katolska hemskheterna. Myten om Bibeln som låg glömd och oläst under medeltiden är en sådan, eller för att citera den svenska Kyrkoordningen från 1571 som säger om Bibeln att den nu kommit fram efter att ha legat ”så lång tid fördold i mörkret”. Klosterinvånarnas påstått onyttiga (och inte sällan otuktiga) liv, inkvisitionen, den katolska ofriheten, den hävdade vidskepelsen, ”prästväldet” och mycket annat florerar i antologins berättelser. Men tre stereotyper tycks särskilt seglivade. De fungerade likaså utmärkt både bland positivister, protestanter, kapitalister, konservativa och socialister, eller kombinationer av dessa. Jag tar dem i tur och ordning:

Den babyloniska skökan, om henne får vi veta mer i ett spännande bidrag av Laura M. Stevens, där hon på ett tänkvärt sätt resonerar kring att det är i en fallen kvinnas gestalt som den katolska faran lyfts fram. Ja, en kvinna som syns och hörs (till skillnad från den positiva motbilden, den av ljus genomstrålade, närmast genomskinliga, osynliga motpolen). Ett problem med metaforen var dock att mången skenbart god protestant i sitt inre kunde hysa ett horiskt hjärta, alltså en tendens till papistiska sympatier, det vill säga fienden kan finnas som ett slags femtekolonnare mitt ibland oss, ja i vårt eget inre. I en alltmer individualiserad religion – jag och min Gud – kommer striden att föras av den ensamme kämpen, som kanske aldrig kan bli helt fri från ”skökan”. Papisthoran i det inre hotar ständigt att vilseföra i den ädla kampen.

Naturligtvis var likaså påven – från reformationens första början presenterad som Antikrist (allierad med den babyloniska skökan), sluttidens grymma motståndare mot den sanna tron – värd att frukta av alla rättroende. Påvedömet som politisk/ideologisk makt passade det även för vissa katolska stater att bekämpa – liksom givetvis under Italiens enande – liksom för det ”moderna” Europa som växte fram under 1800-talet, det ”moderna” i form av en osalig blandning av liberaler, vulgärkapitalister, socialister, vetenskapstroende positivister, feminister och anarkister hade alla av olika skäl anledning att förena sig med protestanterna i nya former av den uråldriga kritiken av ”påven”.

En annan stereotyp – som främst Kristin Norseth och Ainur Elmgren presenterar i två avsnitt – är den lömske jesuiten. Enligt den vulgärt antikatolska (och antisemitiska) norskan Marta Steinsvik (1877–1950) som länge drog stora skaror i sina antikatolska kampanjer (föredrag, skrifter, främst under 1920-talet) var jesuiter och judar de stora fienderna för Norges folk, värst var naturligtvis en kombination av de båda i form av ”den judiske jesuiten”. I Sverige nämner en kyrkohistoriker att Ignatius av Loyola själv tycks ha haft ”judeblod”, ett farligt påstående i en alltmer biologiserad värld. Steinsviks vulgariteter var inte mer främmande för ”tidsandan” än att den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom gratulerade henne för hennes renhållningsarbete mot den katolska faran.

Först 1956 avskaffade Norge, efter långa debatter, det existerande förbudet mot att jesuiter fick bosätta sig i Norge. Samtliga tolv kristdemokrater i Stortinget röstade dock för att behålla förbudet, liksom åtskilliga konservativa ledamöter, inte minst riksdagsmän som representerade landsbygden. Yvonne Maria Werner påminner i sitt bidrag om hur den svenska riksdagsdebatten i början av 1960-talet kring att eventuellt tillåta grundandet av Glumslövs karmelitkloster utvecklades till den sista (senaste?) stora debatten om ”den katolska faran” som hotade att invadera landet. Med rätta framhåller Werner att Andra Vatikankonciliet med dess öppenhet, vilja till dialog och respekt för den andre, skapat en annorlunda bild av det katolska. Nu tycks islam i hög grad ha ersatt katolska kyrkan (liksom judarna) som fara. För hur länge, kan man undra?

Magnus Nyman är professor i idé- och lärdomshistoria, verksam vid Newmaninstitutet och katolsk präst.