Fördriven kärlek

De senaste månaderna har vi kunnat läsa om att situationen för kristna och andra minoriteter i Irak allvarligt försämrats. Boken Attirées par l’amour, ”Fångade av kärleken”, om en dominikansk systrakongregation i Irak, får därför en skrämmande aktualitet. Författaren, syster Marie-Thérèse Hanna, har genom olika kanaler rapporterat om systrarnas liv. I augusti fick de lämna sina konvent. Enstaka systrar stannade kvar, några avled av påfrestningarna.

Boken är kronologiskt upplagd och bygger dels på arkivmaterial, dels på syster Marie-Thérèses egna minnesbilder. Varje kapitel inleds med ett avsnitt som ger en historisk och politisk bakgrund till den tid som skildras. Ordens äldsta historia rekapituleras. De första kvinnliga klostren presenteras, och vi får veta att några dominikanbröder kommer till Bagdad redan på 1200-talet. Det dröjer sedan till 1700-talet innan missionen i Irak återupptas, nu i Mosul. Vid mitten av 1800-talet tar bröder från den franska provinsen över efter italienare, och 1873 anländer franska dominikansystrar. Liksom bröderna ägnar de sig åt undervisning.

1877 grundas en kvinnlig lekmannakommunitet. Dessa kvinnor bär svart dräkt och kallas catherinetter, efter Katarina av Siena. Catherinetterna kom att grunda flera konvent och skolor. De verkade i samarbete med lokala kyrkor och var främst verksamma med undervisning bland kvinnor i församlingarna.

Första världskriget blir en martyrtid för de kristna minoriteterna. Efter det att det ottomanska riket hade förklarat Storbritannien, Frankrike och Ryssland krig, förklarade sultanen jihad mot islams fiender. Detta drabbade tusentals kristna inom rikets gränser. Syster Marie-Thérèse skildrar hur kvinnor och barn drivs ut på en formlig dödsmarsch tillsammans med de catherinetter till vilkas konvent de tagit sin tillflykt. En av dem som dukar under i samband med denna marsch är syster Sausan Kak (1854–1915), en av de tre ursprungliga grundarna.

Efter det ottomanska rikets fall fortsätter catherinetterna sin verksamhet i den nya staten Irak. Åren 1927–28 förändras systrarnas status inom dominikanorden, då deras kommunitet erkänns som en kanoniskt upprättad kongregation av apostoliska dominikansystrar. De anlägger nu vit dräkt i stället för den svarta. Till kongregationen ansluter sig systrar av olika riter – latinsk, kaldeisk, syriansk. Den första generalpriorinnan är fransyska, men hon efterträds av irakiska systrar. Kongregationen växer, och en viktig uppgift är kvinnors utbildning. Det gäller undervisning och ledning för att stärka kvinnorna i deras kristna identitet och hjälpa dem att bevara tron, men också vanlig skolundervisning. Senare öppnar man också barnhem och sjukhus. Läsaren får en påminnelse om i hur hög grad kyrkan har stått för det som innefattas under rubriken ”vård, skola och omsorg”.

Konflikterna i landet fortsätter även efter det att staten Irak bildats. Systrarna delar de materiella umbäranden som drabbar folket. De måste hitta olika lösningar för sin försörjning, inte minst eftersom många noviser tillkommer. Man syr och broderar och arbetar utanför konventet. Omständigheterna gör det möjligt för systrarna att utbilda sig. Under 1940-talet studerar systrar – som de enda kvinnliga eleverna – vid ett gossgymnasium i Mosul, grundat av dominikanfäder.

Under senare delen av 1900-talet upplever Irak krig mot Iran, invasionen av Kuwait, Gulfkriget och ekonomiskt embargo. Boken ger en bild av hur dessa konflikter drabbar de enskilda irakierna, här representerade av systrarna. De lider materiell nöd, utsätts för bombanfall och måste överge sina raserade hem. Systrarnas kristna vittnesbörd, inte minst genom vård, skola och omsorg, blir desto viktigare.

De fredliga kontakterna med andra länder ökar, likaså behovet av och möjligheterna till högre utbildning. Åtskilliga systrar studerar utomlands, till exempel naturvetenskapliga ämnen eller pedagogik, eller teologi i Italien och USA. Systrarna är även verksamma i Sverige, Jordanien och Turkiet, och under några år i början av 2000-talet har de ett konvent i Tunis.

Men resorna går också i andra riktningen. Omkring år 2000 besöks systrarna och kyrkan i Irak vid tre olika tillfällen av en grupp dominikaner från USA, som representerar olika grenar. De informerar sig på ort och ställe om de lidanden som irakierna drabbats av, och de visar sin solidaritet med sina ordenssyskon.

I de sista kapitlen berättar syster Marie-Thérèse om en rad hot, förstörelsehandlingar och våld, som tvingar systrarna att flytta, upphöra med sin verksamhet och stänga konvent. Framställningen avslutas år 2010, då systrarna har tvingats överge sitt moderkonvent i Mosul. Framtiden är då minst sagt osäker.

Boken utmärks av en ibland nästan katalogartad detaljrikedom när det gäller personer och händelser – upprättande av nya konvent, val, förteckningar av vilka systrar som studerar vilka ämnen och var. Det är enskilda systrars öden som konkretiseras och lyfts fram.

Illustrationerna är likaså detaljerade. Här finns gruppfoton av systrar från 1920-talet och framåt, i dominikansk respektive traditionell irakisk dräkt, och foton av de senaste generalpriorinnorna. Ett foto visar en löftesavläggelse i Michigan – en syster från USA och en från Irak avlägger sina löften samtidigt, och under prostrationen sträcker de ut sina händer mot varandra.

En karta över norra Irak visar platsen för ett dussintal konvent, grundade mellan 1877 och 1986, samt ytterligare några som var nedlagda vid bokens tillkomst. I en bilaga återfinns namnen på de 142 systrar med löften och de 3 noviser som fanns i kongregationen i augusti 2010. Den första av dem hade avlagt sina löften redan 1940, och de sista noviserna hade trätt in så sent som i augusti 2010.

Det nuvarande Irak har en mycket lång kristen tradition. Alla har nog inte klart för sig att det även i modern tid funnits en betydande andel kristna i landet. Syster Marie-Thérèse är värd beundran och tacksamhet för att hon genom sin bok bidragit till att öka våra kunskaper om denna del av kyrkans liv och historia.

Malin Loman är dominikantertiär och gymnasielärare, verksam i Lund.