Yezidier

Under hösten kom en nyhet om att en grupp yezidier (olika stavningar finns, här följs den som används i den anmälda boken) hade belägrats av den islamiska statens krigare på ett berg i Irak och svävade i livsfara. Deras situation har förbättrats något sedan dess, men fortfarande är yezidierna en gåtfull och dåligt känd grupp i Mellanöstern. Redan av det skälet är det värdefullt att det nu har kommit en bok om dem.

Undertiteln är viktig: en reseessä. Detta är inte en vetenskaplig framställning av den yezidiska religionen – även om författarna är väl inlästa på den relevanta litteraturen och boken har rikliga noter – utan ett resereportage från två längre resor under åren 2003–2004 i det aktuella området, huvudsakligen norra Irak och Armenien. Magnus Bärtås är konstnär och professor på Konstfack, Fredrik Ekman författare och musikdramatiker. De har haft hjälp under sina resor av den i Sverige bosatte kurden Firat Ceweri, härstammande från den turkiska staden Nusaybin, förr Nisibis och hemort för kyrkofadern Efraim Syriern.

Det svenska intresset för yezidierna är dock av äldre datum än så. 1905 startade systrarna Ida Öberg och Maria Anholm ”den svenska jesidmissionen” och gjorde flera resor i området, uppenbarligen med ringa framgång i vad avser missionens egentliga syfte. Men särskilt Maria Anholm hade intresse för yezidiernas religion och kultur, något som resulterade i den postumt utgivna boken Jesidkurderna: (djävulsdyrkare) (Apec 2001).

Det är ofta så yezidierna har uppfattas och det förklarar den förföljelse de har utsatts för: man har trott att de dyrkar djävulen. Men, som författarna till denna bok menar, de har aldrig varit djävulsdyrkare, snarare djävulsförsonare. De lär att djävulen eller Lucifer är en fallen ängel, som har återvänt till Gud. Gud styr dock inte längre jorden, han bor i solen och har överlämnat styrelsen till sju änglar, av vilka den främste kallas för Melek Taus och avbildas som en påfågel. Andra namn finns och tydligen är denna ängel just Satan, ett namn som ingen yezid får uttala under några som helst villkor.

Annat inom yezidismen erinrar om olika gnostiska religioner i området, inte minst mandeismen. Åtskilligt har upptagits från andra religioner, främst islam och kristendomen, utan att egentligen smälta ihop med det äldre skiktet. Det är också typiskt att man får olika svar på sina frågor från olika yezidier, det kan växla från by till by. Sådant är utmärkande för esoteriska religioner, som inte vill bli kända av alla och envar. Samma sak gäller de heliga skrifterna, av vilka det tycks finnas två: Den svarta boken och Uppenbarelsens bok.

Alla yezidier är kurder, men alla kurder är inte yezidier. Många har under förföljelser övergått till islam, och antalet yezidier kan beräknas olika, men på sin höjd rör det sig om ett par hundratusen. Många har utvandrat och den största gruppen på 30 000 bor i Tyskland. De är organiserade i ett strikt klansamhälle, som leds av schejker, och man får inte gifta sig utanför det egna folket. Ingen kan konvertera till yezidismen, man måste födas till det.

Vissa egenheter inom yezidiernas livsföring verkar närmast vara ett medvetet avvisande av islam, så den liberala inställningen till alkohol. Bärtås och Ekman blev under sina resor mycket gästfritt mottagna av yezidier, och vodkan strömmade i floder. De fick ta emot frikostig information och hade även tillfälle att besöka den heliga staden Lalesh, fyra mil från Mosul. I boken ger de också en utmärkt redogörelse för det turkiska folkmordet på armenierna.

När det gäller böcker av detta slag är man som läsare utlämnad – det finns ingen möjlighet att kontrollera att uppgiftslämnarna har blivit rätt förstådda. Men det som resenärerna fick höra och se stämmer väl överens med vad som tidigare varit känt om yezidierna och förtjänar därför tilltro. Allt är berättat på en livfull prosa, och svartvita foton av hög klass inleder boken.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.