Kan något gott komma från Syrien?

Översättare ska naturligtvis äga djupgående kunskaper i källspråket de översätter från, men det är ännu viktigare att de bemästrar målspråket och helst har det som modersmål. Men hur är det med recensenter av översättningar då? Jag har läst Sten Hidals senaste översättning av Efraim, syriskans största religiösa diktare, utan att ha avslutat ens nybörjarkursen i syriska som jag av tidsskäl hoppade av för några år sedan i Uppsala. Att inte kunna syriska är tvivelsutan en kunskapsbrist jag delar med de flesta av Signums trogna läsare, men därtill kommer att jag inte ens har svenska som modersmål. Min bedömning av Hidals svenska får tas för vad den är – en invandrares bedömning.

Det råder inga tvivel om Sten Hidals egna kunskaper i syriska. Han är en av Sveriges främsta experter i den syrisktalande kyrkans litteratur. Hidal är dessutom en erfaren översättare från syriska och andra obegripliga språk till helt begriplig nutida svenska, och detta gäller i allra högsta grad hans översättning av Efraims stundom svårtolkade ”hymner om tron”. När jag jämförde Hidals med andra översättningar jag hade tillgång till var den nästan alltid mer klargörande och mindre krånglig.

Den syriska litteraturen har många poetiska stjärnor men Efraim Syriern (ca 306–373) överglänser alla andra genom sin originalitet och det teologiska djupet i sina hymner. Syrisk poesi indelas huvudsakligen i strofisk vers (madrasha) och icke strofisk vers (memra). Den strofiska versen som Efraim skriver bygger på olika grupperingar av stavelser (den enklaste är till exempel fyra rader med fyra stavelser var). Då musiken har gått förlorad är det osäkert hur Efraims hymner framfördes men vi vet att de sjöngs och att varje strof fick sin refräng som ofta sjöngs av kvinnokörer.

Vad vi kallar hymn heter madrasha på syriska och är besläktat med midrash (utläggning) på hebreiska och madrasa (skola) på arabiska. Hymner eller madrasha innebär alltså teologisk undervisning. Den helige Hieronymus berättar i Om berömda män (De viris illustribus, kap. 115) att Efraims hymner ofta sjöngs eller reciterades efter läsningarna i liturgin i de syriska kyrkorna.

Efraims hymner är alltså någonting mer än bara kyrkosång. Ta till exempel denna strof från hymn 28: ”Hans gränser är utsträckta över allt, hans ordningar utbredda över allt. Nödvändighet styr naturen, förnuft och vilja friheten. Naturerna är bundna, de fria är bevakade. Lagen är muren som bevakar friheten, vem kan klandra den som ordnar natur och frihet!”

Här har jag med flit återgett texten utan indelning i versrader för att betona det abstrakta innehållet och för att visa hur annorlunda denna poesi kan kännas för oss.

Hymnernas metriska mönster försvinner nödvändigtvis vid översättning till svenska. De enda poetiska kännetecknen som förblir är gnomiska utsagor, bildspråket och minnesvärda liknelser. Jag vill anföra tre av mina favoriter som exempel:

Fisken avlas och föds i havet. När den dyker ner i djupet slipper den undan fiskaren. Bönen skall samla sig i den klara stillheten i tankens inre och inte irra omkring.

Hymn 20

Vetekornet är naket, men det har sina kläder i sig. Vi har begravt det naket, vi har sett det i härlighet.

Ett förstummat lik, som börjar röra sig i stoftet. Ett under är det, att det döljer sig i sig själv. Obegriplig är dess nakenhet som upphävs av härligheten och blir till en krönt brud.

Hymn 43

Om det för målare är för svårt att ge oss en bild, en bild med färger av vinden, vems tunga kunde då skapa en bild av Honom,?som ingen tunga har framställt med ljud.

Hymn 33

Det sista exemplet ovan berör ett centralt tema som löper som en röd tråd genom samlingen: den mänskliga tanken kan inte fånga den outgrundliga Guden. Efraims hymner om tron måste ses mot bakgrunden av 300-talets svåra kristologiska debatter. Hymnerna vänder sig gång på gång mot tendensen att krympa ner den Allsmäktige för att rymmas i människans huvud. Hymnerna vänder sig framför allt mot ”disputerarna” (daroshe på syriska) eller arianerna. Det smärtar Efraim djupt att se detta tvistande splittra Kyrkan:

Vem skulle inte gråta om han såg att hans parti gav upp kampen mot de yttre fienderna och i stället angrep varandra som främlingar i disputerandet?

Hymn 17

Denna strof hänger på sätt och vis ihop med ”den direkta anledningen till att” Sten Hidal tog på sig detta översättningsarbete. Denna anledning var, som han förklarar i förordet, den skrämmande utvecklingen i Syrien. Han vill med sin översättning visa att något gott kan komma och har kommit från Syrien. I sin inledning citerar Hidal denna enträgna bön i hymn 52 som vi alla kan stämma in i: ”Skapa fred, o Herre, i mina dagar i dina kyrkor! Bind samman och förena de stridande sekterna, ge fred och försoning åt de grälande partierna, så att det av alla kyrkor blir en enda, sann kyrka. Må hennes rättfärdiga barn samlas i hennes sköte och tacka din godhet. Lovad vare din försoning!”

Det är inte alltid lätt att vara bokrecensent. Här har jag å ena sidan Hidals finstämda översättning av Efraims hymner som jag är tacksam att ha fått och både glad och tacksam att den finns på svenska. Å andra sidan är jag tvungen att kasta en granskande blick på den och då hittar jag en i mina ögon viktig brist mitt ibland dess många förtjänster.

Problemet ligger i det avsnitt som heter ”Kommentar” vilket visar sig inte vara mer än några mycket korta förklaringar som i stor utsträckning begränsar sig till bibelhänvisningar. Flera hymner får inte ens det. Hymnerna om tron är ofta abstrakta och kristologiska till sitt innehåll, svårare att förstå än till exempel Hymnerna om paradiset som Hidal gett ut i svensk översättning med fylligare noter (Artos 2009), men kommentaren är inte till stor hjälp. Mer än en gång vände jag mig till kommentaren utan att få svar på mina frågor. Det kanske hade varit bättre att endast ge ut den viktiga sviten om pärlan som kröner hela samlingen men att göra det med en mer ingående kommentar och en fylligare inledning som också förklarar hur den syriska poesin fungerar.

Vad gäller smärre fel är dessa för det mesta obetydliga, och en handfull uppgifter är ofullständiga. Trots denna brist och dessa små felaktigheter rekommenderar jag starkt denna bok inte bara för läsare som studerar syriska och vill bekräfta sin egen läsförståelse utan också för sådana läsare som inte kan syriska, men som däremot med behållning kan njuta av en långsam läsning av djupsinnig religiös diktning.

Denis Michael Searby är professor i antik grekiska vid Stockholms universitet.