Klar tanke med oklar slutsats

Den globala finanskrisen utan synbart slut har fått många författare att gripa pennan för att analysera dess orsaker och verkan. Mest omtalad är väl fortfarande den franske ekonomen Thomas Pickettys bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet som ännu inte getts ut i sin helhet på svenska. Om denne nykomling slog igenom med dunder och brak kom den solitt etablerade tyske sociologen Wolfgang Streecks bok Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris ut på ett mer diskret sätt ett år tidigare.

Wolfgang Streeck har varit direktor för Max-Planck-Institut i Köln vars inriktning ligger på socialvetenskaperna. Men grunden för boken är de Adornoföreläsningar som han gav i juni 2012 på Institut für Sozialforschung i Frankfurt som är basen för den så kallade Frankfurtskolan, en tvärvetenskaplig skola byggd på nymarxistisk grund. Själv tillhör inte Streeck denna skola, men han skriver att hans bok ”handlar om den nuvarande demokratiska kapitalismens finansiella och fiskala kris i ljuset av Frankfurtskolans kristeorier under sent 1960- och tidigt 1970-tal” som var den tid då Theodor Adorno var en av portalfigurerna för institutet.

Streecks Köpt tid är fascinerande läsning. Tanken är klar och lätt att följa och den rör sig hela tiden i spänningsfältet mellan demokrati och kapitalism. Men när han i slutet av boken formulerar ett slags program för att komma ur dilemmat med att leva på köpt tid uppstår frågetecken.

I sin bok beskriver Streeck hur det någorlunda harmoniska äktenskapet mellan demokrati och kapitalism under efterkrigsåren, i vad han kallar skattestaten, på 1970- och 1980-talet hamnar i en legitimitetskris. Kriserna och inflationen då krymper radikalt utrymmet för mer välfärd och fler löneförhöjningar. För att undgå konflikter på arbetsmarknaden och för att kunna stå för sina åtaganden inom välfärden övergår skattestaten därför till ”skuldstaten”. Den tar upp fler och fler lån genom att teckna in de skatteinkomster som framtiden förväntas generera. Logiken är densamma som den som råder på världens börser, där aktiekurserna styrs av den vinst som investerarna räknar med att företagen ska prestera om sådär fem till tio år.

Med skuldstatens intåg ökar spänningen igen mellan demokrati och kapitalism. Ty politikens svar på krisen blir nyliberalismen. Allt fler avregleringar flyttar i praktiken alltmer makt från politiken till marknaden. ”Kapitalismen avdemokratiseras genom att demokratin avekonomiseras”, som Streeck uttrycker det. När sedan den aktuella krisen bryter ut 2008 befinner sig staterna i händerna på en transnationell kapitalism som de inte kan kontrollera. I stället köper de sig tid genom att centralbankerna gör alltmer pengar lätt tillgängliga genom att sänka sina utlåningsräntor till nollnivåer och såväl banker som stater som inte klarar av spelet saneras. Samtidigt minskar de sin service och sina utgifter och flyttar över en allt större del av skuldbördan på medborgarna. Nedskärningar och utgiftstak är ledorden.

Och där är vi nu med en skuldstat som håller på att med nyliberalism som ledstjärna förvandlas till en ”konsolideringsstat”, det vill säga en internationell regim på många nivåer. Här lyfter Streeck fram sambandet mellan å ena sidan internationalisering och avnationalisering och å andra sidan liberalisering. Sedan pekar han med hela handen på globaliseringen och det alltmer integrerade EU.

Detta leder till, menar Wolfgang Streeck, att vi nu står inför ett kritiskt val och det är att finna ett alternativ till den konsolideringsstat där demokratin är satt på undantag då statens borgenärer, snarare än dess medborgare, är de som dikterar villkoren för politiken. Han skriver: ”Alternativet till en kapitalism utan demokrati vore en demokrati utan kapitalism.” Och han skissar sedan ett program som kunde lösa upp dagens ekonomiska knut: den nationella demokratin måste stärkas på den europeiska integrationens bekostnad, den europeiska valutaunionen måste monteras ned och de nationella valutorna återinföras (och han sjunger devalveringens lov) och kapitalkontroller måste återinföras.

Naturligtvis inser han att detta är en utopi, eftersom det skulle innebära en omkastning av den historiska trenden. Ändå föredrar han att lägga skulden på kapitalismen i stället för på demokratin. Men, skriver han, om demokrati innebär att den sociala rättvisan inte får gå upp i marknadsrättvisan måste dessutom politikerna restaurera de nyliberalt rivna institutionerna för att förändra marknadsrättvisan eller rent av ersätta den med social rättvisa.

Ändå är det här man förlorar sig, liksom när man läser det program för framtiden som Streeck har delat med sig av. Ty frågan är varför de återupprättade nationalstaterna nu, i dagens djupa ekonomiska kris, skulle klara av det som de misslyckades med i slutet av efterkrigstidens gyllene tre årtionden – att på egen hand finna en balans mellan medborgarnas krav på social rättvisa och demokratisk kontroll av marknaden och kapitalets intressen. Den frågan lämnar Wolfgang Streeck obesvarad, liksom om det kunde finnas ett annat alternativ, inom dagens ekonomiska system, till den ordning som nu råder.

Streecks bidrag till diskussionen kring den i dag krisande nyliberala kapitalismen är mycket intressant. Hans analys är avslöjande och klar och han för in argument i den som inte längre är så vanliga. Och när han kräver att man åtminstone borde försöka att stärka demokratin på det ekonomiska området är man helt med på noterna. Men där tar det stopp. Det som börjar som en klar tanke förlorar sig i töcken när hans slutsats av det förda resonemanget är att den enda vägen framåt är att gå bakåt. Dessutom bakåt till något som skulle försvaga just den part i målet som han vill stärka, som inte fungerade förra gången heller och därför inte kan ses som något annat än ännu ett äventyr som på förhand är dömt att misslyckas.

Henrik Alberius är dominikanpater, ordförande för Caritas Sverige, Lund.