Varsam hantering av social dynamit

Yvonne Hirdman är en mycket produktiv historiker. Hon har forskat om den svenska kommunismen, folkhemspolitiken, fackföreningsrörelsen och om matproduktion. Hon har på senare tid skrivit den monumentala 1900-talsdelen av Norstedts översiktsverk Sveriges historia, en biografi över Alva Myrdal och en spännande levnadsskildring om sin mor, Den röda grevinnan, för vilken hon fick ett Augustpris. Därtill torde hon vara den historiker som betytt mest för introduktionen och ibruktagandet av det teoretiska analysredskapet ’genus’ i svensk humanistisk forskning. Allmänt hänvisas till den artikel om ”genussystemet”, som hon publicerade 1988. Här dissekeras manligheten som överordnad norm och isärhållandet av könen problematiseras. Denna artikel tillkom under hennes arbete i den statliga Maktutredningen. Hon har publicerat ett stort antal böcker och artiklar i genus- och kvinnohistoria. När professor Hirdman tar till orda är förväntningarna alltid höga – och diskussioner kan förväntas.

Nu har Yvonne Hirdman publicerat en lättillgänglig bok om jämställdhet och politik under de senaste femtio åren. Varför väljer hon just 50 år? Hon kunde ha valt 65 år (efterkrigstiden) eller 100 år (perioden med kvinnlig rösträtt) eller 150 år (och fått med alla de liberala reformerna). På goda om än något opreciserade grunder väljer hon det jämna antalet femtio år, som ungefärligen är den period under vilken jämställdhet mellan kvinnor och män blir ett tydligt politikområde i Sverige. Hirdman tar sitt avstamp hos journalisten Eva Moberg och hennes 1961 publicerade arga essä ”Kvinnors villkorliga frigivning”. Moberg pekar här på ett djupare problem, nämligen bristen på medvetenhet om ”den grundsyn som man bygger på i jämställdhetsarbetet”. Detta blir den röda tråd som Hirdman spinner sin berättelse om det svenska politiska jämställdhetsarbetet kring. Hur och av vilka identifieras och formuleras de grundläggande problemen? Vilka förändringar har åstadkommits?

Man skulle också kunna formulera det så att det är under denna femtioårsperiod som den i formell mening uppnådda jämlikheten på allvar börjar gestaltas som reell jämlikhet. Trots att många reformer genomförts och attitydförändringar uppnåtts kan Hirdman konstatera att alliansregeringens jämställdhetsmål år 2013 inte skiljer sig från de mål som uppsattes på sextiotalet. De är fortfarande lika aktuella. Medvetenheten om ojämlikheten – inte minst i dess intersektionella former – har fördjupats samtidigt som jämlikhet uppnåtts på många nivåer i det privata och samhälleliga livet. Hirdman påpekar att jämställdhetspolitiken ”måste hanteras med en viss varsamhet och att det nästan finns automatiska mekanismer som slår till om medlen kommer målet för nära”. Därför har olika delmål formulerats i ”försök att mildra det – för vissa – hårda budskapet om att här ska vi införa rättvisa mellan könen”. Hirdmans jämförelse med den ”sociala dynamit” som Gunnar Myrdal talar om i sin bok om rasåtskillnaden i USA, An American Dilemma, är slående: ”I ett demokratiskt samhälle är strukturell underordning naturligtvis otillbörlig, den borde inte finnas där. I USA:s fall tyckte sig Gunnar Myrdal se hur de vitas behandling av de svarta blev till ett problem som de vita måste gömma också inför sig själva – eftersom det stred mot den amerikanska trosuppfattningen om allas lika rätt.”

Boken är som sagt lättillgänglig. Den har ett talspråklig klang och verkar ibland nästan dikterad. Det gör å ena sidan att vissa formuleringar ibland slirar och ett och annat smärre faktafel smugit sig in, men å andra sidan bidrar det till att framställningen blivit synnerligen levande. Man anar att här skrivs för en yngre generation som inte kan säga ”därom kan jag ge besked … ty jag var med”.

Ett annat sätt att göra berättelsen lättillgänglig – och samtidigt fördjupad – är metoden att utgå från bilder. Ofta utgörs dessa av illustrationer ur studiematerial och utredningar. De fokuserar jämställdhetsbudskap på ett pregnant sätt; de ställer ofta problem på sin spets genom en humoristisk ton; de ger understundom exempel på övertydlig propaganda.

Hirdmans framställning går kronologiskt fram decennium för decennium med träffande kapitelrubriker. I avsnittet om ”Det pratglada sextiotalet” beskrivs hur jämställdhetsfrågorna vinner terräng i de av social ingenjörskonst präglade folkrörelserna och politiska partierna. Familjefrågor och arbetslivsfrågor debatteras, studeras och utreds. En typisk radiokurs från 1960-talet har titeln ”Hemmafru byter yrke”. Det pratglada decenniets främsta resultat menar Hirdman vara enförsörjarmodellens avskaffande i och med införandet av den individuella beskattningen 1970.

I början av ”Det revolutionära sjuttiotalet” tillsatte regeringen en delegation för jämställdhet mellan kvinnor och män. Den kom att initiera en rad utredningar och försöksverksamheter och parallellt med detta arbete infördes i bred politisk enighet daghemsutbyggnad och föräldraförsäkring, ny skilsmässolag och abortlag. Hirdman konstaterar att det lagstiftades om anställningsskydd och medbestämmande, men inte om jämställdhet. Här fanns ett kompakt motstånd hos LO mot ”kärringfrågorna”.

”Det underbara åttiotalet”: detta decennium innebar inte någon backlash för jämställdhetsfrågorna, menar Hirdman till skillnad från andra feminister. Under detta decennium konsoliderades och byggdes 1970-talets reformer ut. Kvinnoforskningen tog fart, kvotering kom på tal. Utredningen Varannan damernas kom att synliggöra den manliga dominansen i alla styrande organ i offentlig verksamhet och näringsliv och den ledde till åtgärder.

”Det feministiska nittiotalet”: under detta decennium händer något med grundsynen. Kvinnoforskningen börjar ge resultat. Feministisk aktion börjar synas i allt fler sammanhang. Socialminister Bengt Westerberg initierade en jämställdhetsdelegation med ledamöter som Maria Arnholm, Anders Borg och Gertrud Åström, vilken ledde fram till jämställdhetspropositionen ”Delad makt – delat ansvar”. Här kan man läsa: ”Det har också blivit tydligare att jämställdheten i betydande utsträckning handlar om hur makten och inflytandet i samhället är fördelat mellan kvinnor och män.” Här menar Hirdman att statsmakten i teorin på allvar gör upp med segregationstänkandet.

Det sista kapitlet har rubriken ”2000-talet – från alla (lika) till många (olika)”. Hirdman läser denna tid i ljuset av mångfaldsdiskussion och -arbete. Feminismer och hbtq etableras. Intersektionalitet blir mainstream och jämställdhet som tidigare i första hand gällt förhållandet mellan kvinnor och män blir nu med Hirdmans fyndiga terminologi ett ”värddjur” för alla former av emancipationspolitik. Jämo blir DO. Vi får en borgerlig jämställdhetsminister Nyamko Sabuni med icke-svensk bakgrund, som deklarerar sig inte vara feminist och som, enligt Hirdman, tiodubblar anslagen till politikområdet! Hirdmans beskrivning av den senaste tidens borgerliga jämställdhetspolitik är (motvilligt?) positiv. Samtidigt menar hon att jämställdhetsargument för reformer kan bli en blott och bart retorisk utsmyckning som inte håller fullt ut om man ser till det politiska resultatet.

Vid läsningen av Vad bör göras? avtecknar sig tydligt en bild av hur den svenska politiska pragmatismen segrat genom enträget reformarbete steg för steg och genom breda samförståndslösningar. Yvonne Hirdman beskriver sig själv som en feminismens Kassandra som med en misstänksamhetens strategi oavbrutet kritiserar de reformistiska satsningarna för att inte komma åt grundsynen, grundproblemet – den strukturella ojämlikheten. Men förhållanden som hör till historiens longue durée låter sig nog knappast förändras i en generation. Klart är emellertid att pådrivare av Hirdmans politiskt obekväma slag behövs.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.