I elektronikens värld

I begynnelsen fanns Ordet, heter det i en av den kristna trons mest centrala texter. Ordet, det talade snarare än det skrivna, har sedan snart två år tusenden varit ett av kyrkans främsta medier. Jesus – som själv kallas Ordet – gjorde sig känd för sin omgivning dels genom sina under, dels genom sin förkunnelse. Förkunnelsen om honom och dess omsättande i praktisk handling – i liturgi och diakoni – har sedan dess varit kyrkans främsta kännemärken.

Det talade ordet blev till skrifter: evangelierna och kyrkofädernas predikningar tecknades ned, kopierades och kommenterades. Medeltidens predikstolar och skriptorier gav kyrkan ett nästan totalt monopol på informationsförmedling, också när det gällde världsliga ting. Kyrkan fungerade som det viktigaste av tidens massmedier. Från predikstolen fick man höra de senaste nyheterna om krig och påveval, på kyrkbacken fick man veta det senaste skvallret. I Sverige överlevde för övrigt den formen av nyhetsförmedling långt in i vårt eget århundrade.

Så kom boktryckarkonsten med nya och ofantligt rika möjligheter. Vetenskap, filosofi, diktning och politik kunde nu bli var mans egendom. Västerlandet liksom stora delar av den övriga världen gled in i vad Marshall McLuhan har kallat ”Gutenberggalaxen”, en civilisation helt baserad på det tryckta ordet. Också nutidens människor hänger kvar vid den. Mycket av vår viktigaste information kommer alltjämt i tryck, tidningarna hör till våra vanligaste informationskällor, och fortlöpande köper vi, lånar och läser böcker.

Vår egen generation, som vant sig vid att hämta en stor del av den dagliga informationen genom radio och TV, börjar nu ana vad som är på väg, då de enskilda hemmen blir kopplade till världsvida datanät. Informationen når blixtsnabbt över jorden. Den går också att förnya mycket snabbare än den tryckta. Frågan är vilken information det är vi får.

De tryckta publikationerna ledde som bekant till en förut okänd åsiktspluralism. Nya idéer kunde spridas och slå rot. Reformationen var ett av de första exemplen, och den följdes av oräkneliga religiösa, filosofiska och politiska rörelser. Pamfletter, flygblad och tryckta affischer förde revolutionära ideer ut på gatan. Den nya vetenskapen kunde göras tillgänglig för alla, och den tryckta skolboken blev en nödvändighet överallt i världen. Med trycket kunde också rena stolligheter spridas och vinna tilltro. Bedrägliga och destruktiva ideer kunde få en slagkraft som aldrig förr.

En stabiliserande faktor fanns dock i mångfalden, nämligen författarskapet. De flesta skrifter hade författarsignaturer, vilket för det mesta gjorde det möjligt att spåra upphovsmannen. Genom begränsningar av tryckfriheten kunde det tryckta ordets makt hållas inom vissa gränser.

Dagens information är ofta av annat slag, vare sig den förmedlas av tidningar, radio eller TV. Ofta är den anonym, eller upphovsmannen betraktas som mindre intressant. Vi översköljs av påståenden och värderingar som gör anspråk på att bli trodda men om vars ursprung vi ingenting vet, vare sig varifrån de kommer eller vartill de syftar.

I de nya medierna (med radion som självklart undantag) ges bilden alltmer dominerande utrymme över ordet. McLuhans antiprotestantiska entusiasm över detta förhållande är i dag inte lika lätt att falla in i som kanske för tjugofem år sedan. Bilden – i kvällspressen, i TV eller på dataskärmarna – vädjar som vi vet mer till känslorna än till förnuftet. Detta är inte i sig något negativt. Bilden kan ge blixtbelysningar av människors villkor som inga ord förmår och på så sätt skapa opinion. Det internationella samfundets snabba reaktioner på bilderna från nazismens koncentrationsläger, från Vietnamkriget eller Sarajevo är välbekanta för oss alla. Men samtidigt är bildkommunikationen inte oproblematisk. Det finns rika möjligheter att manipulera bilder på ett sätt som leder oss alla vilse. Fastän bilden är ett utomordentligt komplement till den verbala kommunikationen, kan det inte ersätta den.

I sökandet efter säljande stoff väljer man gärna dramatiska bilder, där skräcken blir till självändamål. Sårade och lemlästade barn, gråtande gamlingar, brinnande hus, översvämmade gator är sådant vi vant oss att få till daglig kost. De sägs väcka vår medvetenhet om världen omkring oss. Men hur kommer det sig då att positiva händelser så sällan presenteras, trots att de också tillhör verkligheten? Förstöringen av Beirut mötte vi dagligen under många år, men hur freden kom tillbaka och staden byggdes upp igen, vad har vi fått se av det? Översvämningar i Indien, USA eller Mellaneuropa är vi väl bekanta med: människor som öser vatten ur sina källare eller tar sig fram med båt på gatorna. Med vad händer när vattnet väl rinner undan och människorna kan återvända till sina hem? Hur går det att återställa städerna i sitt forna skick? Hur mycket är förstört, hur mycket har klarat sig? Sådant får vi aldrig veta. Det är ju inte bildmässigt och drar därför inga TV-team till sig. Destruktionen ger rubriker och bildreportage, men det goda försvinner i tystnaden.

På något vis tycks tingen verkligare när de syns i TV-rutan eller på tidningsuppslaget. Det som inte syns eller hörs verkar att brista i realitet. Har det verkligen varit jordbävning i Uganda förra året? Råder det verkligen inbördeskrig i Togo? Inga tidningar eller TV-kanaler räcker till att hålla reda på allt som händer i världen, och ständigt ligger stora delar obelysta. Vi formar vår världsbild efter andras direktiv.

Men massmedierna bestämmer inte bara vilka fragment av verkligheten vi skall observera utan också hur vi skall betrakta och värdera dem. Strålkastarljuset faller på den som man för tillfället har intresse av att exponera: som kändis, hjälte eller skurk, och vägen till berömmelse och kändisskap stupar inte sällan brant ner i skandalernas träsk. Så blir livet omkring oss till en underhållning med en utvald samling människor som aktörer. Gränsen mellan information och underhållning blir på så vis alltmer utsuddad. Var går gränsen mellan kriminalreportage och deckare, mellan sexskandaler och beslöjad pornografi, mellan verkliga och påhittade snyfthistorier? Den kittlande informationen skolar in oss i en verklighetsuppfattning där allt kan göras till sensation och där respekten för människors värdighet ersätt med en blandning av cynism och sentimentalitet.

Men medierna kan också påverka vårt handlande mot andra. Särskilt TV:n uppträder alltmer som ett slags elektronisk kyrka, tillskapad efter vars och ens behov men utan tyngande ideologi. Den kan avgöra vilka ungdomar som passar ihop och förena dem, den kan ordna vigsel som avslutning på ett spännande tävlingsprogram, och när det skär sig mellan människor kan den överta biktstolens roll i tårrika förlåtelsescener.

Inför allt detta måste vi ställa frågan: vem är det som styr? Vems ideer är det som prackas på mig, vem bestämmer hur jag skall bete mig eller hur jag skall möta det som händer? Det är förvisso ingen samling idealistiska själasörjare. Ingen kan gärna vara omedveten om vilka gigantiska ekonomiska intressen och vilka maktstrukturer som ligger bakom vår tids informationsindustri.

Det är naturligtvis meningslöst att moralisera eller ta avstånd från de nya informationsteknikerna, lika meningslöst som om man en gång hade sökt förhindra skrivkonsten eller boktryckarkonsten. Det gäller att anpassa sig efter varje tids speciella villkor. När datainformationen om några årtionden har utvecklats vidare med den svindlande hastighet som vi väntar oss, kommer man förmodligen att minnas 1990-talet som en förtjusande idyll.

Tills vidare gäller det att så långt som möjligt stå fri från massmediala påtryckningar och bevara sin personliga integritet. Att upprätta den direkta kommunikationen mellan människor: samtalet, diskussionen, det gemensamma studiet, arbetet för gemensamma mål. Det handlar om att satsa på sådant som medierna inte förmår skapa, vår egen och våra närmastes personliga utveckling och framtidsmål. I det sammanhanget har kyrkan ett viktigt uppdrag som vaksam kritiker av de krafter i tiden som hotar människans värdighet och vill reducera henne till konsument eller handelsvara. Att ge en intelligent och väsentlig kritik av sådana tendenser är en ofrånkomlig uppgift.