Från det andra seendets värld

Birgitta Trotzigs tredje essäsamling har titeln Porträtt med underrubriken Ur tidshistorien (Bonniers). Texterna omfattar tids mässigt hela hennes offentliga framträdande som författare från 1951 till 1993. Det som nu sammanfogats till ett radband av författarporträtt har tidigare varit publicerat som förord, presentationer och recensioner. Det är en intensiv och självutlämnande brottning med andra skrivande personligheter, en gemensam kamp mot dödsmakterna med det dialogiska ordet som vapen. Hon riktar ett mycket avancerat tilltal till läsaren, litteraturen blir direkt farlig som djupdykning i verkligheten och därmed också som motståndshandling mot tomma fasadbyggen som förtrycker och förvanskar livet. Verklighet, liv och sanning är honnörsord som utgör verktygen i hennes litterära arbete. Det litterära blir då aldrig isolerat, blodfattigt eller abstrakt, eftersom det finns ett korrektiv i den grundläggande öppenhet hon gjort till sin. Om Simone Weil skriver hon: ”Hon ville verklighet, hon utgick från verklighet, hon upplevde verklighet; hennes verk är helt och hållet reflexer av denna verklighetsupplevelse.” Förhållningssättet är givetvis också Birgitta Trotzigs eget, både i det essäistiska författarskapet såväl som i det rent skönlitterära.

Att fånga det tidslösa

Porträttsamlingen inleds med den numera närmast glömde författaren Gustav Otto Adelborg. Det är ett finstämt och känsligt porträtt skrivet av en mycket ung författarinna. ”Adelborg är en författare som är lidelsefullt upptagen med, lidelsefullt arbetar på ett andligt problem och låter detta genomtränga hela sin naturs komplicerade, fina struktur. Det är obegripligt att han så kom att drunkna i tiotalisternas, på få undantag när, gråstrimmiga skara.” Det är ett anslag som också präglar hennes analys av Gösta Oswald och hans ofullbordade roman Rondo. ”Det är förnuftets förtvivlan över sin egen vanmakt som är Rondos, och Gösta Oswalds sista ord. Men ur de splittrade stycken som blev hans verk, skymtar också något annat än hopplöshet: förmedlaren av egendomligt brinnande visioner, osägbara erfarenheter, själens öppenhet för en verklighet, i vilken de motsatta sanningarna förenas till Sanning. Så förblir han vägvisaren för oss.”

Allt äkta konstnärskap rymmer en allmängiltighet eller om man så vill något tidlöst; men det tidlösa måste fångas i tiden och rummet. Det är sällan som det extremt symboliska förmår finna en trovärdig konstnärlig form. När akmeisterna, i sekelskiftets Ryssland, opponerade sig mot symbolismen var det just med konstnärliga äkthetsargument. När en av ”ädelstenssymbolismens” teoretiker, Brjusov, blev litteraturkommissarie i den unga sovjetdiktaturen, var det utifrån en likartad tvångsmässig idealism och upphöjd verklighetsförvanskning som han gett uttryck åt från början. I sina två texter om Anna Achmatova framhåller Trotzig hennes historiska och jordiska förankring. ”Utom sin lyriska verklighetskänsla hade Achmatova också ett kulturperspektiv, ett kulturförråd – hade som person, berättas det, ett unikt historiskt gehör, hon var alltid exakt orienterad i tiden, kunde placera varje tilldragelse i det förflutna på dagen, året. (Hon var också historiker, specialist på Pusjkin, på Leningrads arkitekter.) Livet var för henne alltigenom historiskt, inkarnerat, aldrig tidlöst.”

Trotzig har en djup dragning till det ryska och östeuropeiska, följaktligen ägnar hon några av sina främsta porträtt åt diktare med hemmatillhörighet där. Förutom Achmatova finns också Dostojevskij, Tsvetajeva, Mandelstam, Zagajewski, Belsevica och Södergran med i galleriet. Med sin eleganta kärnfullhet kan hon med några få rader fånga en hel nations dilemma. ”En polsk intellektuell är, med eller mot sin vilja, dömd till att leva livet som ett tydligt idédrama. Leva och försöka göra något av en övermäktig tradition som innefattar det mesta av mänskliga höjder och djup – en rik och raffinerad högkultur i konstant kamp med Barbariet och den annorlunda viljande Makten i olika mer eller mindre vådalösa gestalter.”

De utstöttas kast

Den formuleringsmässiga träffsäkerheten känns aldrig konstruerad i Trotzigs fall – den har en verklig existentiell botten och grundar sig i ett seende som är sig märkligt likt från den första essän om Adelborg fram till den sista om Belsevica. En stillastående rörlighet, oanfäktad av trender och ideologiska snabbköp. Man kan också benämna den med ord som konstnärlig integritet och konsekvens. Det är egenskaper som inte är så vanliga nuförtiden, sanning och äkthet värdesätts inte i det moderna samhället, och Trotzig bekänner i sitt Ahlinporträtt att hon ibland frestas att betrakta sin mest levande punkt och uppgift som en sjukdom där hon tillhör ”en utstött kast, de överkänsligas och livsodugligas, och ingen förbindelse finns från ens sjuka drömvärld över till de friska, Hans Hansens och Ingeborg Holms värld, de sunda vackra riktigas ‘de blåögda som inte har behov av någon andlighet-. Med denna sin upplevelse kan hon på ett inlevelsefullt sätt hitta rätt i Rilkes värld och visa på det oberättigade i hans vanrykte som formbesatt mörkerman. ”Hela hans förhållningssätt som diktare börjar, det glömmer man ofta, i en överväldigande samtidsupplevelse – i upplevelsen av ‘det moderna’ som en apokalyptisk livsförnekelse och människomisshandel, en uttorkning av livet, en förträngning och förvanskning av de elementära livskrafterna till banalitet och trivialitet, sönderfall, förfulning. Det moderna som dör sin särskilda död i form av utsining, förvissnande, splittrad torka.” Man kan urskilja en primitivistisk åder hos Trotzig, en känsla för de elementära livskrafterna som får henne att formulera bilden av människan som ett religiöst djur. Artur Lundkvist har varit hennes ”dionysiska skyddsängel” och bidragit till förlösningen in i den konstnärliga världen. Till skillnad från Lundkvist med flera har inte den vitalistiska sidan lett bort från Gud utan till Gud, ”till den köttsliga inkarnationens, bildens, legendernas, folkmystikens religion.” Det är ett sympatiskt porträtt och erkännande hon ger sin gamle inspiratör som hon trots allt kommit att hamna ganska långt ifrån.

Livsnäringen

Religiöst hör Birgitta Trotzig hemma i en katolsk/ortodox kyrklig tradition, en tradition präglad av inkarnationens och uppståndelsens mysterium. Hon formulerar mycket vackert bilden av kyrkan som ”en formuleringens, ritens, de i världen synliga och en gång bortfallande tecknens kyrka, en det ofärdiga och sammansatta livets religionsform, den bristningsmärkta kransen av ord och åtbörder från människa till människa för att vidarebefordra meddelandet om den fördoldes och outsägliges existens.”

Hennes inval i Svenska Akademin får ses som ett något senkommet erkännande av ett författarskap med helt unika kvalitéer. Det intellektuella klimatet i Sverige har oavsett höger/vänsterfållor utmärkts av ointresse eller rent av illvilja när det gäller religiöst/konstnärliga uttrycksformer. När Trotzig skriver om Ingemar Leckius’ svårigheter handlar det om erfarenheter som delas av många. ”Så har Ingemar Leckius’ väg varit obegriplig för den traditionella kristna publik för vilken världsproblemen politiskt och socialt endast kan uttryckas i Svenska Dagbladstermer – men olyckligtvis också för vänsterns ofta kompakta materialism och fyrkantiga okänslighet för att poesi och religion är oundgänglig livsnäring för ett i verklig mening mänskligt liv.”

Birgitta Trotzigs essäer har också till det yttre fått en smakfull form i sitt rödvioletta band med en nattfjäril tryckt på baksidan. Den symboliserar livshistorien i sina olika faser och var ”romantikens dubbeltydiga teckenvarelse”. Liksom den består hennes Porträtt av ett tilltal på flera olika plan, inte minst är den ett meddelande från det andra seendets värld och ett porträtt av henne själv.