Ett oväntat uppvaknande

För sex år sedan introducerades holländaren Cees Nooteboom på svenska med Ritualer- en mycket civilisationskritisk idéroman om en handfull personers skilda sätt att bygga mentala broar gentemot omvärlden. Dessa ofria gestalters röster bryts mot huvudströmmarna i ett pulserande Amsterdam – och mot romanens förvirrade hjälte, Inni Wintrop, som i sin rädsla söker det möjliga hos kvinnor och enslingar. De ritualiserade handlingarna tjänar här som förberedelser inför döden; ritualen är den Ordning som vidmakthåller kaos.

Också romanen I de nederländska bergen (sv. övers. 1990) kretsar kring ritualer och godtyckliga, grovt hämmande tankesystem, ställda mot olika bottnar. I ett kulturellt och socialt splittrat Nederländerna möter läsaren en sextioårig väginspektör, som viger en varm sommar åt att i ett ödsligt klassrum skriva en modern saga om ett fulländat ungt kärlekspar. Det är inte någon märklig historia som han åstadkommer; syftet är att parodiera en schablonmässig gestaltning av den absoluta lyckan och Skönheten.

Om fiktionens och författandets gränser i låsta rum handlar i än högre grad Nootebooms år 1990 skrivna kortroman Följande historia, som nu utkommer i Ingrid Wiken Bondes stilsäkra språkdräkt. Det är en vacker och förtätad text, med en uppsjö av försåtliga referenser i tid och rum. Så är berättaren också en metafysiskt nyfiken och spränglärd klassisk humanist, som med silkesvantar vårdar skrifter av antikens filosofer och diktare, särskilt det grekiska dramat. Hans officiella huvudgärning består i att översätta Ovidius.

Liksom på andra håll i Nootebooms porträttgalleri möter här en verbal cyniker, som med en road grimas kastar samtiden överbord. Utgångspunkten är att den andliga och intellektuella näringen återfinns i myten och i kosmologin – inte i den moderna statens psykologi. Som utpräglad estet gisslar mannen därför gärna vår tids hjältar. Han tar ofta till orda om masskulturen: ”Aldrig mera far vi ett språk som latinet, aldrig mera kommer precision och skönhet och uttryck att bilda en sådan enhet. Alla våra språk har för många ord, titta på de tvåspråkiga utgåvorna med till vänster de få, de vägda orden, de skulpterade raderna, till höger den fulla sidan, trafikstockningen, ordträngseln, det oöverskådliga tjafset.

Emellertid är den talföre endast en ringaktad skollärare, avskedad på grund av en simpel dispyt. Han har därefter valt att försörja sig på att skriva populära reseguider med insmickrande beskrivningar och tips adresserade till de plebejer som han i grunden föraktar. Väl förtrogen med heta turistmål hanterar han pennan som om alstren vore led i en lustig imitation. Liksom huvudpersonen i Ritualer fascineras

han i själva verket av storstadens underströmmar – också han i likhet med den åldrande men vitale misantropen från samma roman ersätter världens brus med hemgjorda ritualer, vilka minutiöst inordnar varje egentlig handling.

Hur som helst sörjer naturen en dag för att dessa murar rämnar. Efter att som vanligt ha gått till sängs i Amsterdam vaknar mannen följande morgon i Lissabon. En sorts förvandling har ägt rum: plötsligt finner sig den forne läraren vara på jakt efter någonting obekant, nu på ett rum där han tjugo år tidigare begått äktenskapsbrott.

På ställvis självutlämnande monolog, i ett laddat och intimt presens, stiger betraktelserna nu nästan ut ur texten när han i Sokrates’ skepnad och mitt i den stad som andas avsked vid Europas yttersta rand rekapitulerar scener ur det återkallade erotiska mötet. I allsköns restaurangspeglar söker han kvinnans tecken, det förflutnas ansikte, jämte minnen från lärartidens förvecklingar. Associationerna växlar hastigt under denna ”pilgrimsfärd till förgångna dagar” – liksom när han sedan färdas i mytens riken, över havet mot Sydamerika, tillsammans med ett antal för honom okända personer, vilka med iver berättar historier ombord. Det är en osynlig seglats längs livets utmarker, kanhända även mot utgångspunkten.

Efter hand sluts så en märklig cirkel, inom vilken hjälten själv är aktör, en av de runtgående visarna. I denna sfäriska tavla smälter epokerna samman. Frågor kring drömmens väsen, odödlighet och tidsuppfattningar bildar sålunda stomme i Nootebooms mångtydiga och ställvis humoristiska roman, där klockan och tiden livnär Ritualen – detta bedrägliga sken av Ordning.