En själs historia

Tjugo år efter kardinal Jean Danielous död kommer den bok av honom som för många kan vara den viktigaste: hans andliga dagbok, Carnets spirituell (Cerf 1993, pris 150 fr.). Att det dröjt så länge beror på ett segt motstånd från familjens sida: dessa texter var ju inte avsedda för allmänheten, borde man verkligen lämna ut så intimt personliga skrifter? Lyckligtvis har detta nu skett; här föreligger ”en själs historia” som är ägnad att vara många till hjälp. För alla som kände och fick ta emot mycket av Pere Danielou är boken dubbelt dyrbar: den låter oss möta det inre liv, den gudserfarenhet som var källan till de andliga rikedomar han delade med sig av med aldrig sinande generositet. Utgivaren, Marie-josephe Rondeau, är patristiker, elev till Pere Danielou och även redaktör för den årliga Bulletin som utges av sällskapet Les amis du Cardinal Danielou (som bl a publicerat Danielous brev till undertecknad). Rondeau har utfört ett storartat arbete redan i dechiffrerandet av en inte alldeles lättläst handstil. Men framför allt är hennes fylliga notapparat ett underverk av både lärdom och intuition: förutom korta biografiska data visar hon i hur hög grad Danielous tankevärld och andliga liv hade sin näring i Bibeln, i kyrkofäderna och i de katolska andliga klassikerna: främst den ignatianska traditionen men i hög grad också Bernard av Clairvaux, Caterina av Siena och Johannes av Korset. I de flesta fall kan hon till och med uppge vilka översättningar och editioner Danielou har använt. Boken skulle faktiskt, tack vare denna notapparat, kunna användas som en summa spiritualis av den som vill läsa sig in i den stora katolska andliga traditionen. Ett viktigt bidrag har också givits av ordensbrodern Xavier Tilliette, som i sitt förord tecknar den biografiska bakgrunden till dagboken.

Jag har läst Carnets spirituell med utomordentligt intresse och stor gripenhet. Jag kände Pere Dan Ielou, och från mitten av fyrtiotalet till och med Vatikankonciliet hade jag nära kontakt med honom. Jag visste att han inte bara var den lärde professorn i patristik vars föreläsningar jag fick följa, inte bara den sprakande debattören på oräkneliga estrader, utan också och framför allt en kontemplativ religiosus, som öppnade sina inre skatter kanske framför allt under söndagsförmiddagarna i Cercle Saint-JeanBaptiste, den av honom grundade studiecirkeln i missiologi. De inre förutsättningarna för denna rikedom uppenbaras i dessa anteckningar, som sträcker sig från 1936 till 1957, med början under studie och utbildningstiden, och kulminerar i reträtterna före prästvigningen och under ”tredje året” (det år av avskildhet som ingår i varje jesuits utbildning och inträffar tio–tolv år efter inträdet i orden). Därefter blir anteckningarna mera kortfattade och sporadiska, för att till slut upphöra helt: vid det laget är också allting sagt, mönstret känt och accepterat, och den inre erfarenheten kanaliseras i själavård, korrespondens och publikationer.

Materialet är alltför rikt för att kunna redovisas i en kort artikel. Här tar en teologi form – märkligt nog särskilt under det första krigsåret, då Danielou är mobiliserad som menig markpersonal vid en flygflottilj i södra Frankrike. Hans studier är då i stort sett fullbordade och han räknar med att ägna sig åt trehundratalets grekiska kyrkofäder, framför allt Gregorios av Nyssa, vars dynamiska teologi starkt har påverkat honom. I anteckningarna från denna tid planerar han sitt vidare arbete. Men det är hans själsliga utveckling jag vill stanna inför.

Under de första åren kommer han ofta in på det förflutna: barndomen i Bretagne, en mycket lycklig tid, familjen som han är mycket fäst vid, i synnerhet modern, en betydande katolsk gestalt i sin tid, några särskilt avhållna kamrater, bland dem en kvinnlig

vän, som han omtalar med ömhet och även nostalgi: ”Lyckan är förbi. Den kommer inte tillbaka. Men över mitt liv svävar en doft, som om en ängel gått förbi.” Hon hade klosterkallelse, han skulle bli präst. Han tar ständigt in sina kära – ”mes bien-aimes” – i sina böner och sin strävan efter helgelse. Efter hand upphör tillbakablickarna och han orienterar sig framåt, i ett allt starkare medvetande om att hans roll som präst är att i Jesu efterföljd, tillsammans med honom, ”bära själarna” och utge sig själv för dem. Hans andliga liv är kristocentriskt, med starka inslag av Mariafromhet, och i dagbokens ”samtal” med Jesus och Maria använder han gärna ett fromt språk av närmast pietistisk färgning, som då var vanligt men efter kriget snabbt skulle försvinna. Treenigheten och eskatologin, dessa grundteman i östkyrkans teologi, upptar allt större plats i hans spiritualitet, och ofta ger han form åt liturgiskt inspirerade visioner av den himmelska världen, befolkad av helgon och, inte minst, änglar (en av hans böcker skulle handla just om änglarna och deras mission)..

Gripande är den inblick man far i hans inre kamp, hans samvetsrannsakan och förkrosselse. Med skoningslös klarsyn ser han faran i att överhuvudtaget ha så lätt för sig, och han slår ned på ständigt samma synder och frestelser, exempelvis att fästa avseende vid det ytliga, vid ”ärans prål”, att föredra ”intressanta” uppgifter och människor. I stället ber han om, och föresätter sig, att undvika allt sådant, att anhålla om enkla prästerliga uppgifter – absolut inte högre undervisning om inte för att fylla tillfälliga luckor! Han ser sin intellektualitet och sitt vinnande sätt mest som ett hinder för det enda verkligt viktiga: bönelivet. En tid föresätter han sig rentav att bli banal som predikant, katekeslärare och biktfader, detta för att undgå att dra uppmärksamheten till sig. Han lovar sig själv att inte eftersträva några som helst uppgifter och ställningar på högre nivå, så mycket mer som han faktiskt anser sig vara rätt medelmåttigt begåvad. Dock är han rädd att hans överordnade skall låta sig bedragas av det sken av briljans som han är medveten om, och han är noga med att underrätta dem om det verkliga förhållandet. De som kände Pere Danielou har ofta talat om hans frapperande ödmjukhet – här visar den sig alldeles ohöljd.

Till de konstanta självförebråelserna hör också ”sensualitet”, vilket tycks vara liktydigt med att tycka om god mat, att inte kunna vänja sig av med att röka, och att ligga och dra sig på morgonen fastän klockan går på sex. Allt detta betraktar den unge jesuiten ingalunda som bagateller utan som allvarliga hinder för sin andliga utveckling; det återkommer ständigt i hans samvetsrannsakan och hans förnyade föresatser inför nästa etapp. För läsaren känns det på något vis tröstande att följa detta skeende genom alla år. I den andliga litteraturen ligger oftast vägen pedagogiskt utstakad på ett sådant sätt att man lätt får ett – förvisso inte avsett – intryck av att etapperna i tur och ordning leder från klarhet till klarhet, det ena hindret efter det andra är övervunnet. I verkligheten – och det är den vi får möta osminkad i denna bok – är det naturligtvis så att varje människa släpar med sig samma svagheter från vaggan till graven, hur mycket hon än bemödar sig om att bli dem fri. Att inte ge upp kampen, att lära sig ha tålamod med sina tillkortakommanden utan att fördenskull pruta av på det förpliktande idealet – det blir väl till sist livsprogrammet för var och en som vill vara trogen sina löften och föresatser. Ett anspråkslöst program, som dock kräver sitt mått av stillsam heroism.

Heroism, absoluthetskrav, var från första början innebörden och syftet med Jean Danielous religiösa kallelse; det återkommer också som en konstant i alla dessa dagboksanteckningar. Där finns ingen tvekan om målet: han upprepar klart, under varje ny reträtt, sin önskan och vilja att ge Gud allt, och i detta ”allt” innefattar han uttryckligen det yttersta offret: att ge sitt liv för Guds sak och att följa Kristi korsväg in i förnedring och vanära. Före sin prästvigning skriver han: ”Jag vill finna min glädje i att bli föraktad och förkastad … att bli förödmjukad och utblottad som Jesus… utgiven, tillsammans med Kristus, som blev lydig intill döden… och jag accepterar att bli vanärad, även i deras ögon som jag håller av, om detta är Guds vilja.” Han blev bönhörd. Och han förblir, mer än någonsin, den vägvisare han var för så många under sin livstid.