EG:s flyktingpolitik

I en aktuell lägesbeskrivning kan man konstatera att det faktiska förhållandet att medlemsstaterna i Europeiska Gemenskapen förblivit mål för invandring trots att de i sin officiella politik sedan 1970-talet uppmanat till ett stopp för invandring. Denna invandring är främst en följd av de demografiska, politiska och socioekonomiska strukturella obalanserna mellan Europeiska Gemenskapen och angränsande regioner i öst och syd. Obalansen kommer med all sannolikhet att förvärras i framtiden. Den aktuella invandringspolitiken måste beakta detta i ett globalt och långsiktigt framtidsperspektiv.

En ny våg av invandring till Europeiska Gemenskapen kan inte endast anses utgöra en ekonomisk belastning utan den kan också erbjuda fördelar för berörda stater. Därför kräver styrningen av strömmarna av folkförflyttningar en ingående och objektiv värdering.

Medlemsstater i Europeiska Gemenskapen vilka accepterar nya invandrare måste ta hänsyn till att dessa behöver integreras i samhället. Invandringspolitiken ställer speciella krav på att man beaktar de universella principerna om mänskliga rättigheter.

Caritas Europa föreslår att europeisk invandringspolitik grundas på Maastrichtavtalet vilket i enlighet med artikel K i avtalet utvidgar Europeiska Gemenskapens mandat på detta område.

Den officiella politiken som går ut på att hålla tillbaka invandringen och som förts i de flesta EG-länder sedan början av 1970-talet, bör undertryckas och ersättas med en positiv invandringspolitik som samordnas på EG-nivå och tillämpas inom hela EG-området.

Huvudsyftet med denna politik är att på ett kontrollerat sätt styra ökningen av invandringstrycket under kommande årtionden. Detta tryck är å ena sidan resultatet av befolkningstillväxten i Syd och å andra sidan av de ekonomiska och befolkningsmässiga skillnaderna mellan Europeiska Gemenskapen och några angränsande länder.

En sådan politik kommer sannolikt att ha positiva verkningar på Europeiska Gemenskapens befolkningsmässiga utveckling, på den ekonomiska tillväxten i Europa och i utvandringsländerna, liksom på det ekonomiska utfallet för europeiska sociala välfärdssystem. Men även om detta inträffar, kommer verkningarna att vara begränsade och förbli sekundära jämförda med ovannämnda geopolitiska fakta. De kan därför inte tillmätas någon avgörande vikt som argument vare sig för eller emot en öppen invandringspolitik.

Denna EG-politik utgår från att det görs en klar åtskillnad mellan tillfälligt uppehållstillstånd och permanent sådant. Endast det senare faller inom ramen för en invandringspolitik i ordets egentliga bemärkelse. Detta förslag berör uteslutande det permanenta uppehållstillståndet. Medlemsstater som agerar på EG-nivå eller i enlighet med sin enskilda lagstiftning bibehåller rätten att tillåta främlingar att stanna under en begränsad period, och detta av humanitära undantagsskäl, för studier, arbetserfarenhet eller andra legitima skäl.

EG:s medlemsstater fastställer genom en EG-procedur en årlig övre gräns för antalet nya permanenta uppehållstillstånd inom Gemenskapens område. Tre kategorier undantas från denna begränsning: de personer som erkänns som flyktingar i enlighet med 1951 års Genevekonvention och 1967 års New York-protokoll; de personer som inte är av gemenskapsnationalitet men vars makar eller makor är medborgare i en av Gemenskapens stater, samt de personer som får tillstånd inom ramen för familjeåterföreningar. Dessa personer har faktiskt en grundläggande, ovillkorlig och oförytterlig rätt att legalt och permanent bosätta sig inom Gemenskapens område. Det kommer också att alltjämt vara möjligt att utvärdera det antal personer som undantas från begränsningen av dessa skäl, samtidigt som gränsen fastställs. Gränsen fastställs för en period om fem år, med möjlighet till en årlig justering.

Följande procedur iakttas för att fastställa gränsen: en kommitté (av samordningskaraktär) sammansatt av representanter för medlemsstater, för relevanta internationella och icke-statliga organisationer, delger EG-kommissionen sin uppfattning.

På grundval av denna uppfattning utarbetar kommissionen ett förslag vilket diskuteras av Europaparlamentet i enlighet med proceduren för gemensamma beslut och godtas av Gemenskapens ministerråd.

Förslaget fastställer invandringsgränsen för hela Gemenskapen; det innefattar ett projekt för att fördela invandrarna mellan medlemsstaterna. En årlig rapport specificerar den aktuella situationen i fråga om förslaget.

Tre kategorier invandrare täcks av denna begränsning. En prioriteringsordning kontrollerar dessa kategorier: den första kategorin har således företrädesrätt framför den andra, och den andra framför den tredje.

Kategorierna av invandrare definieras på följande sätt:

Den första kategorin består av vissa personer som, även om de är nära anhöriga till invandrare med permanenta uppehållstillstånd, ändå inte kan komma ifråga om familjeåterförening såsom denna för närvarande definieras. Det innebär att myndiga barn under 21 års ålder samt andra gradens släktingar till personer vilka erhållit permanenta uppehållstillstånd samt deras makar/makor faller under denna kategori.

Den andra kategorin utgörs av de personer vilka har ett tillfälligt uppehållstillstånd som kan förändras till ett permanent sådant.

Den tredje kategorin består av kandidater för invandring till Europeiska Gemenskapen av huvudsakligen ekonomiska skäl. De tas emot under förutsättning att gränsen inte har nåtts av de två första (prioriterade) kategorierna under föregående år.

Urvalet av kandidater till den tredje kategorin grundas på ett poängsystem som beaktar både Europeiska Gemenskapens intressen (efterfrågade yrkeskvalifikationer, aktiva åldersgrupper, utbildningsnivå, betyg …) liksom kandidaternas egna intressen (humanitära nödlägen, situationen i deras ursprungsland …).

Denna politik bör efterhand resultera i en allt större utjämning av rättigheterna för personer som vill flytta, att fritt välja var de vill bo och arbeta med motsvarande rättigheter för Gemenskapens medborgare. Detta mål uppnås ej för närvarande, eftersom medborgare i andra stater än Gemenskapens alltjämt är uteslutna från att åtnjuta dessa rättigheter helt och fullt. Det bör också positivt erkännas att det är en gradvis process att införliva flertalet nya invandrare i en särskild medlemsstats samhälle och kultur. Av detta skäl bör rättigheterna till uppehållstillstånd och arbete för invandrare från länder utanför Gemenskapen till att börja med begränsas till en enda medlemsstat. Längden av denna initialperiod återstår att bestämma. Rätten till rörelsefrihet i ordets egentliga innebörd (turism, resor …) bör emellertid inte inskränkas under denna period.

Om en medlemsstat eller region måste ta på sig överdrivet stora krav eller omkostnader förknippade med mottagandet och införlivandet av ett stort antal invandrare, medger strukturfonderna en mer eller mindre jämn fördelning av dessa krav och omkostnader mellan medlemsstater och regioner.

Denna Gemenskapens invandringspolitik bör åtföljas av en sammanhängande socialpolitik för medborgare i Europeiska Gemenskapen, samt av en politik av investeringar i och ekonomiskt samarbete med de länder som ger upphov till utvandringen.

Inrikespolitiken bör föregripa attityder av främlingsfientlighet och utstötthet från samhället. En sammanhängande politik för europeiska medborgares grundläggande sociala rättigheter bör utvecklas, i synnerhet vad gäller rätten till arbete, bostad, och fortgående utbildning, särskilt yrkesutbildning. Denna politik bör inriktas på befolkningens mindre lyckligt lottade klasser, vilket därmed kommer att uppmuntra att invandrare tas emot och positivt främja deras bidrag till det europeiska samhället.

Utrikespolitiken måste nödvändigtvis förena en positiv invandringspolitik med en politik av ekonomiskt samarbete. Den kommer efterhand att gradvis leda till att fattigare samarbetspartners utanför Gemenskapens når en levnadsstandard som är jämförbar med den i Europas rikare delar. Faktum är att skillnaden i levnadsstandard mellan Europeiska Gemenskapen och vissa angränsande regioner är en av de främsta orsakerna till invandringen; denna klyfta måste därför krympas. För att uppnå detta måste uppmuntran ges åt en politik som stärker ekonomierna i länderna i Ost och Syd, moderniserar deras infrastrukturer, stöder diversifieringen av deras produktionssystem och stimulerar respekten för mänskliga rättigheter och demokrati.

I det långa loppet måste det europeiska samhället bereda sig på att inse fakta: världen har nu blivit en, och det allt större utbytet på alla nivåer leder oundvikligen till att det världsvida samhället blir en enhet. Europa har faktiskt att välja på att antingen bli ett öppet och positivt inslag i denna framväxande världsordning om inte är det dömt att misslyckas. Den politik som föreslås av Caritas Europa anknyter till denna globala framtidsvision. Realistiska och humanitära skäl förenas för ett stöd åt medborgare av andra kulturer och nationer inom det europeiska samhället, för att förbereda morgondagens mänsklighet.