Det mest läsvärda av allt

Som universitetslärare i bibeltolkning möter man om och om igen frågor och funderingar från studenters sida som tyder på att bibeln i Sverige mer eller mindre har annekterats av fundamentalistiska eller halvfundamentalistiska riktningar.

De reflexioner som tyder på det kommer både från kristet engagerade studenter och sådana som saknar kristen förankring. Det händer att fromma studenter med egen övertygelse om bibeln som Guds ord signalerar djup oro inför själva faktum att man ”gräver i” texterna för att komma i kontakt med deras ursprungligen avsedda innebörd: är inte den andaktsfulla läsningen det enda relevanta förhållningssättet? Blivande lärare utan egen inifrånerfarenhet av kyrka och kristendom föreställer sig inte sällan att religiös tro på bibeln automatiskt innebär främlingskap inför vetenskapens resonemang och hypoteser – en vetenskap som med nödvändighet kommer att visa hur rotad i en mångskiftande mänsklig historia med mycken mänsklig begränsning bibeln och dess texter är.

Kyrkan och bibeltolkningen

För den kristna kyrkan, i den mån den har en tro av klassiskt snitt, är bibeln både mänsklig och gudomlig. Att betrakta bibeln så leder naturligtvis till ett mera komplicerat synsätt än om man ser den enbart som en mänsklig textsamling eller enbart som någon form av gudomlig bok. Om bibelns texter både ger uttryck för mänsklig erfarenhet, mänsklig utveckling och mänskliga perspektiv och samtidigt är ”Guds ord”, en meddelelseform för en överjordisk verklighet – då får det vittgående konsekvenser för umgänget med bibeln. Då är aldrig bara en enda läs- eller tolkningsmetod tillräcklig. Flera sätt att närma sig texterna måste komplettera varandra.

Den katolska kyrkan förhöll sig länge skeptisk till att man tillämpade rent historiska metoder i bibeltolkningen. Den historisk-kritiska forskningen var länge förenad med livsåskådningsmässiga antaganden som var svårförenliga med kyrkans tro. Men genom en process som man kan följa genom att läsa i tur och ordning Leo XIII:s rundskrivelse Providentissimus Deus (1893), Pius XII:s rundskrivelse Divino afflante Spiritu (1943), påvliga bibelkommissionens deklaration Sancta Mater Ecclesia (1964) och Andra vatikankonciliets konstitution Dei verbum (1965) har den katolska kyrkan på officiell nivå integrerat den moderna bibelforskningens sätt att arbeta i sitt förhållningssätt till bibeln.

I en viktig passus i Dei verbum heter det: ”Det som Gud har uppenbarat och som föreligger dokumenterat och tillgängligt i den heliga skrift har nedtecknats under inspiration från den heliga Anden”; bibelns skrifter har därför ”Gud till upphov”. ”För att avfatta dessa heliga böcker utvalde Gud människor som han lät bruka sina anlag och sin förmåga. Som verkliga författare (veri auctores) skulle de i skrift utforma allt det och endast det som han – som verkade i dem och genom dem – ville ha nedskrivet” (n. 11).

Mänskligt och gudomligt

Med det här synsättet blir den religiösa vördnaden inför bibeln som helig skrift och det vetenskapliga, av förnuftet vägledda, kritiska undersökandet av bibeltexterna inte med varandra konkurrerande förhållningssätt. De kräver och betingar i stället varandra. ”I den heliga skrift har Gud talat genom människor och på människors vis. Därför måste den som tolkar den heliga skrift, om han vill förstå vad Gud har meddelat oss, uppmärksamt utforska vad de heliga författarna i själva verket har avsett att säga och vad Gud med deras ord har velat göra känt.” Det blir nödvändigt att rikta uppmärksamheten ”dels mot själva sätten att tänka, tala och berätta som den helige författaren var förtrogen med från sin tid och sin miljö, dels mot de uttrycksformer som då allmänt brukades i umgänget människor emellan”. Samtidigt måste man ”lika omsorgsfullt beakta hela skriftens innehåll och enhet, med hänsyn tagen till den universella kyrkans levande tradition och till trons analogi”, dvs. kyrkans tro som totalitet (Dei verbum n. 12).

Andra vatikankonciliet menade alltså att det verkligen är Gud som talar till människorna genom bibelns texter och författare. Men Gud gör det i det mänskliga språkets form, i litterära former som är betingade av en ibland brokig historisk utveckling och i former som delar det mänskliga språkets och den mänskliga uttrycksförmågans begränsningar. Konciliet tog upp ett intressant begrepp från kyrkofadern Johannes Chrysostomos på 300-talet och tillämpade det här: Gud har företagit ett ”med-nedstigande” (syn-katabasis) med människan, anpassat sig till hennes sätt att uttrycka sig. Och detta gäller överallt i bibeln. Därför råder principiellt inget konkurrensförhållande mellan att med det kritiska förnuftets hjälp försöka ta reda på vilken bakgrundshistoria och vilka tänkesätt som präglar vad som står i texterna, och å andra sidan den gudomliga, religiösa dimensionen i dem.

Det här förhållningssättet till texterna är i sin tur rotat i den klassiska kristna föreställningen om förhållandet mellan gudomligt och mänskligt, gudomligt och världsligt, som har sitt centrala uttryck i Jesu person. Han är enligt den kristna trostraditionen både Gud och människa. Det är en gåta som förnuftet har svårt att fånga och göra rättvisa åt. Men förskjutningar i synen på honom och på förhållandet mellan gudomligt och världsligt, åt det ena eller andra hållet, far konsekvenser för till exempel synen på bibeln. Den djupaste anledningen till den fundamentalistiska eller halvfundamentalistiska inställning till bibeln som i så vida kretsar i vårt land tycks uppfattas som den enda möjliga – vare sig man nu omfattar tron eller inte – finns förmodligen på den här nivån.

Ett läsvärt dokument

I ett mycket välskrivet dokument, Tolkningen av bibeln i kyrkan, har nu den påvliga bibelkommissionen gjort en översikt över olika bibeltolkningsmetoder och olika sätt att närma sig bibeln och tagit ställning till en rad grundläggande frågor som rör tolkning överhuvudtaget. Dokumentet, som publicerats till 100-årsminnet av Providentissimus Deus och 50-årsminnet av Divino affante Spiritu, utgör nog den bästa introduktion till samtida bibeltolkningsproblematik som finns att tillgå.

Den påvliga bibelkommissionen är ett gremium bestående av bibelforskare, ett slags vetenskapligt råd. Kommissionens utlåtanden betraktas inte som kyrkoofficiella yttranden på samma sätt som utlåtanden av de romerska kongregationerna eller påvliga skrivelser. Men de har naturligtvis ändå vägledande betydelse inom kyrkan.

Läget inom den vetenskapliga bibeltolkningen har förändrats markant sedan några årtionden. Den historisk-kritiska metodik som fick kämpa så länge för att få hemortsrätt inom kyrkan men till slut recipierades, den ser sig i dag ifrågasatt från många håll. I den vetenskapliga världen är dess ställning ifråga satt genom framväxten av en nästan oöverskådlig mängd nya läs- och tolkningsmetoder, var och en med sin speciella inriktning och sina speciella filosofiska och andra förutsättningar. Bland bibelläsare – i den mån sådana fortfarande finns – möter reaktionen att det rent historiska utforskandet av texternas ursprungliga mening och bakgrund blir en ur existentiell och andlig synpunkt steril verksamhet. Och forskarna kommer ju dessutom till varandra motsägande resultat – hur kan man då säga att de hjälper en att finna sanningen?

Samtida läsmodeller

Ett mycket stort värde i påvliga bibelkommissionens dokument ligger i exposen över olika samtida, vetenskapliga och andra, sätt att läsa och tolka bibeln. Kommissionen gör en välövervägd distinktion mellan ”metoder” (methodes) och ”sätt att närma sig” texterna (approches). I klarhetens intresse bör man undvika att kalla alla i vetenskapen förekommande läsmodeller för ”metoder”, som så ofta sker: historisk-kritisk metod, feministisk metod, strukturalistisk metod osv. Termen ”metod” bör reserveras för de sammanhang där vi har att göra med en viss bestämd konstellation av vetenskapliga tekniker.

Det är en lång rad metoder och läsmodeller som gås igenom, beskrivs och utvärderas. För det första metoderna i strikt bemärkelse: den historisk-kritiska metoden och aktuella litteraturanalytiska metoder (retorisk analys, narrativ analys, semiotisk analys). För det andra läsmodeller av traditionellt snitt: läsning av bibeltexterna med hänsyn tagen till bibelkanon som helhet, läsning med ledning av judiska tolkningstraditioner, läsning med sikte på texternas verkningshistoria. För det tredje olika läsmodeller som tar lärdom av beteendevetenskaperna: sociologisk, kulturantropologisk, psykologisk och psykoanalytisk läsning. För det fjärde vad man kallar ”kontextuella” läsmodeller: befrielseteologisk läsning och feministisk tolkning. För det femte och sista tas ”fundamentalistiska” läsmodeller upp.

Genomgången, som sammantaget ger en suverän överblick över samtida sätt att nalkas bibelns texter, är både deskriptivt-analytisk och värderande.

Alla metoderna och läsmodellerna utom den fundamentalistiska betraktas som i sig legitima, förutsatt att man är medveten om förutsättningarna för dem. Kyrkans bejakande av den historisk-kritiska metoden innebär exempelvis inte utan vidare ett bejakande av vad som har kallats historisk-kritisk bibelsyn, dvs. åskådningen att texterna enbart är historiskt betingade. Och man betonar ganska starkt de begränsningar som ligger i det rent historiska utforskandet av texterna, deras tillkomstförhållanden och deras ursprungliga innebörd. Meningen och meningspotentialen i texterna är långtifrån uttömda enbart med sådana frågor. Man påpekar det tendentiösa bruk som ibland görs av historisk-kritisk läsning.

På motsvarande sätt utvärderas exempelvis de befrielseteologiska och feministiska läsmodellerna eftertänksamt. De förutsättningar som den befrielseteologiska läsningen opererar med behöver tänkas igenom noggrannare, och detsamma gäller den feministiska läsningen. Men båda anses kunna ha mycket att tillföra kyrkans förståelse av den heliga skrift.

Ställningstagandet till fundamentalistisk läsning är mera kategoriskt: ”Den fundamentalistiska läsningen är farlig. Den är attraktiv för människor som söker svar i bibeln på sina livsproblem. Men den kan dupera dem genom att tillhandahålla fromma men illusoriska tolkningar – i stället för att säga dem att bibeln faktiskt inte har ett omedelbart svar att ge på alla sådana problem. Fundamentalismen inbjuder, outtalat, till ett slags tankens självmord. Den invaggar i falsk säkerhet, eftersom den på ett omedvetet plan förväxlar det bibliska budskapet och de mänskliga begränsningar som det är präglat av, med det gudomliga innehållet i detta budskap.”

Uttolkaren och texten

Ingen framställning av bibeltolkningsproblem kan gå förbi frågan vad ”tolkning” överhuvudtaget är för något. Ett tungt avsnitt i dokumentet ägnas åt just detta. Man gör en översikt över olika former av samtida filosofisk tolkningslära (hermeneutik) och diskuterar vad de kan tillföra bibeltolkningen. Det betonas hur beroende all texttolkning är av vem som tolkar. (I förbigående passeras den tolkningstradition som är förknippad med namnet Rudolf Bultmann till det förgångna.)

Med sikte på det kristna umgänget med bibeln urskiljer man också, på ett i grund och botten traditionellt vis men kombinerat med moderna perspektiv och omdefinieringar, olika meningsskikt i bibeln: den ”bokstavliga” meningen (sensus litteralis), den ”andliga” meningen (sensus spiritualis), den ”fullständigare” meningen (sensus plenior). Kyrkan söker texternas mening på olika nivåer.

Man försöker också, med tanke på den situation som råder, ringa in vari det specifikt katolska i bibeltolkningen i dag ligger. ”Den katolska exegesen strävar inte efter att utmärka sig genom någon speciell vetenskaplig metod.” Den erkänner att en av aspekterna på bibeltexterna är att de är verk av mänskliga författare, som använt sig av sin egen uttrycksförmåga och de uttrycksmedel som tiden och miljön ställde till deras förfogande. Följaktligen använder den sig av alla relevanta vetenskapliga metoder och läsmodeller. Den katolska exegesen vill och skall ge ett aktivt bidrag till den metodologiska utvecklingen inom bibelvetenskapen.

Det som utmärker katolsk exeges är ”att den medvetet placerar sig inom ramen för kyrkans levande tradition, vars allra främsta omsorg gäller troheten mot den uppenbarelse som omvittnas av bibeln. De olika formerna av modern hermeneutik har framhävt […] hur omöjligt det är att tolka en text utan att tolkningen bestäms av en ’förförståelse’ av ett eller annat slag. Den katolske exegeten går till de bibliska texterna med en förförståelse i vilken modern vetenskaplig kultur å ena sidan, den religiösa tradition som kommer från det gamla Israel och den kristna gemenskapen genom historien å den andra är mycket intimt förenade med varandra.” Detta katolska förhållningssätt till texterna ”svarar mot kravet på affinitet (affinite vitale) mellan uttolkaren och det han uttolkar, en affinitet som utgör en av de förutsättningar som måste gälla om den exegetiska verksamheten skall kunna nå sitt mål”.

Man tar med andra ord mycket klart ställning för en bibeltolkning som inte står på ideologisk distans till texterna själva. Uttolkarens djupgående sympati för det han uttolkar anses livsnödvändig i bibeltolkningen. Man är samtidigt medveten om riskmomenten i ett sådant förhållningssätt. ”I den katolske exegetens fall föreligger risken att ge bibeltexterna en betydelse som de inte i sig själva har utan som är frukten av senare utveckling inom traditionens ram. Exegeten måste vara på sin vakt mot denna fara.”

Flera perspektiv samtidigt

Detta allmänna förhållningssätt till bibeltolkning resulterar i en i grunden positiv värdering av t.ex. kofädernas läsmodeller och ett andligt-meditativt umgänge med bibeln som komplement till det vetenskapliga utforskandet av texterna. Bibeltolkningen framställs inte som ett slutet system utan som en ständigt pågående verksamhet som befruktas av nya metoder och läsarter men också inbjuder till kritisk eftertanke över de traditionellt givna. Själva denna pluralism när det gäller sätt att läsa bibeln, som påvliga bibelkommissionen talar för, kan kanske sägas bygga på ett slags affinitetside: en så oändligt rik textsamling som den heliga skrift kan bara motsvaras av ett metodiskt sett mångfasetterat läsande.

Enligt ett klassiskt uttryck, av Gregorius den store, ”växer” bibelns texter med dem som läser dem: elocutio divina cum legente crescit Bibeln är inte ett färdigt paket, ett slutet system, en textsamling med meningen helt och hållet given en gång för alla, utan den är en textsamling som riktar sig till människor i alla tider – och så att säga förändras med sina läsare.

En så dynamisk syn på bibeltolkningen är en utmaning mot alla som försöker snäva in vad legitim bibeltolkning kan vara till en eller ett par strikt definierade läsmodeller. Vare sig de nu är försedda med rationalistiska eller fundamentalistiska förtecken.

Den av allt att döma glesnande skara som läser bibeln skulle ha allt att vinna på att sådana perspektiv hölls levande. Det skulle kanske rentav då och då kunna få till konsekvens att en och annan som inte tänkt tanken att det kan vara mödan värt att läsa bibeln får för sig att ta ner den från bokhyllan, blåsa av dammet och läsa – med både förnuft och hjärta påkopplade. Kyrkan och kulturen har inte råd att avvara bibeln och dess levande innehåll, och den fundamentalistiska annekteringen av den heliga skrift måste få ett slut. Till och med i Sverige borde övertygelsen kunna ges rum att bibeln är så rik att den inte får tas i beslag av människor och strömningar som inte orkar ha flera perspektiv samtidigt.