I händerna på en okänd dockmästare

Så har den då kommit, den utvidgade versionen av Peter Englunds opus om första världskriget. Den kom först 2008 i en volym på sammanlagt 212 korta kapitel, men redan den internationella framgången gjorde att författaren har ägnat tio år åt att mångfaldiga antalet kapitel. Det var väl använd tid. Men verkets grundläggande struktur kvarstår.

Det är nämligen inte en historik över hela världskriget. Det är inte heller som i Englunds genombrottsbok Poltava (1988) fråga om ett utförligt belysande av endast en viktig händelse. Utan det gäller, som det upprepas i varje förord, inte att svara på frågan vad detta världskrig var, utan hur det var. Hur upplevdes det av de miljontals aktörerna på olika nivåer, på olika platser och i olika tider? Hur kändes det i de iskalla och dyvåta skyttegravarna? Hur var det på fältsjukhusen? Genomgående är det ett mikroperspektiv som anläggs. Här skildras inga generaler och fältherrar: Hindenburg, Ludendorff och Pétain skymtar förbi i noterna men har alls inga roller. De enda personer som får sägas vara någorlunda kända är, typiskt nog, två författare: Robert Musil och Franz Kafka. Av dessa båda tjänstgjorde Musil i den österrikisk-ungerska armén, medan Kafka mera står för den utomstående iakttagarens perspektiv.

Inte råder det någon brist på dagböcker, memoarer och personligt hållna skildringar av krigets verklighet. Det intressanta – och värdefulla – är att Englund konsekvent bortser från att utnyttja de allmänt kända, som Robert Graves, Ernst Jünger och Siegfried Sassoon. Här möter vi brevskrivare och dagboksförfattare som inte har fått sina namn inskrivna i litteraturhistorien, men som ger oss en oredigerad bild av vad de upplevde för hundra år sedan.

Nu går det knappast att skriva om hur kriget var, utan att man först vet vad det var. Mikroperspektivet har en avigsida. Det förutsätter att man har en åtminstone grundläggande kännedom om vad som hände på de olika fronterna under de fem år det pågick. I viss mån kan denna information inhämtas genom de talrika och fylliga noter som författaren har strött ut i böckerna, men det är ändå inte alltid lätt att hänga med. Som exempel kan nämnas, att de båda stora slagen vid Verdun och Somme inte klart framträder i framställningen. Å andra sidan: visste de kämpande soldaterna alltid att de var engagerade i krigets två största offensiver? Utmärkande för krigets vardag är just individens okunnighet om vad som sker: varför beordras vi nu ut på denna till synes helt meningslösa förflyttning? Det kunde man veta först genom en följande historieskrivning.

Vart och ett av de korta kapitlen är försett med en exakt datering, och om det någon gång är osäkert vilken dag det gäller, så anmärks det. Rubrikerna tar fasta på det konkreta och har ibland en medvetet naiv klang. Här några exempel. ”Elfriede Kuhr lyssnar till krigshistorier under ett kafferep i Schneidemühl”, ”Lyder Ramstad vårdar en kattfamilj vid Somme”, ”Angus Buchanan betraktar den vita sandstranden i Lindi”, ”Vera Brittain deltar i en mässa i Boulogne”. Det är alltså ingalunda fråga om enbart stridsskildringar. Hela den militära verkligheten tas upp, utom verksamheten i de högre staberna. Likaså observeras inte endast armén, utan också flottan och flyget. Även krigsscenen i Mellersta Östern uppmärksammas. Det är påfallande hur stor roll flygvapnet spelade redan vid denna tid, större än stridsvagnarnas. Tidsaspekten iakttas noga; det heter aeroplan (liksom automobiler).

Både om ententen och centralmakterna får vi läsa (kanske något mindre om Tyskland). Även de nordiska länderna är representerade. En danskspråkig från Schleswig och en norrman tjänstgör i den tyska armén, en frivillig svensk i den franska. Denne svensk hette Elow Nilsson och skriver en gång en formulering som fångar krigets både skönhet och sorg: ”Då och då kan vi tydligt urskilja en människokropp eller delar av en dylik slungad flera meter upp i luften. Det är en ståtlig anblick i all sin blodtörst och hemskhet, denna ljusfest med raketer och granatexplosioner” (1915, s. 85). Det rikliga bildmaterialet illustrerar följderna av sådana händelser. Läsaren häpnar över kamerans aktivitet under dessa år. Något av det hemskaste i böckerna finns faktiskt i illustrationerna.

Om vi börjar bakifrån med titelns ord ”sorg” så gäller vad en italiensk soldat skrev 1916: ”Detta är kriget. Inte risken att dö, inte granatens röda fyrverkeri som förblindar när den slår med ett vinande ljud, utan känslan av att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare, och den känslan kyler ibland hjärtat som om döden själv gripit tag. Fjättrad vid skyttegraven tills ordern om avlösning anländer, lika plötsligt som ett kanonskott eller en sandstorm, bunden till den ständigt närvarande faran, till ett öde som är märkt med numret på din pluton eller namnet på din skyttegrav, utan möjlighet att ta av dig skjortan när du vill, utan möjlighet att skriva hem när du vill, att se de mest anspråkslösa livsbehov styras av regler du ej kan påverka – det är krig.”

Men Englund skriver också om stridens skönhet. Hur kan något så hemskt och livsfarligt vara skönt? Enkelt kan det naturligtvis förnekas med orden från en fransk soldat: ”Krig är vackert, i ögonen på generaler, journalister och lärda.” Kanske saken är lite mera komplicerad än så. Det kan inte förnekas att kriget rymmer ögonblick som knappast kan beskrivas på annat sätt än med ordet ”skönhet”, men också andra ord kan användas. En tysk sjöman som var med om slaget i Skagerack, där 274 tyska och brittiska stridsskepp drabbade samman, uttrycker det så här: ”Jag är övertygad om att det är omöjligt för en människa att beskriva de känslor och tankar som faktiskt går genom hennes sinne under hennes elddop. Om jag sade att jag var rädd, skulle jag ljuga. Nej, det var en obeskrivlig blandning av fröjd, skräck, nyfikenhet, apati … och stridsglädje.” Lägg märke till upplevelsens komplexitet. De fem böckerna rymmer flera exempel på detta. Samtidigt skall det inte förnekas, att det finns många flera exempel på stridens sorg och lidande.

Inte endast människor lider i ett krig. I en not nämner författaren att det beräknas att 8 miljoner hästar miste livet under första världskriget. På ett sätt är djurens lidande värre än människors, som filosofen Lezsek Ko?akowski en gång påpekade. Människor förstår i alla fall vad som händer och kan möjligen sätta in det i ett större sammanhang. Det kan inte djuren, efter allt vad vi vet.

Peter Englund har varit krigskorrespondent och det märks att han har en inlevelse i krigsskildringar som inte alla har. Dessutom är han reservofficer i artilleriet. I noterna ger han många exempel på en sakkunskap i detta område. Englund vet hur det är när en granat briserar i ens närhet. För flera av de konventionella truppslagen har naturligtvis mycket hänt sedan dess. Det skall observeras, att en av de största förändringarna (vilket Englund knappast tar upp) är signaltruppernas utveckling. För hundra år sedan fick de högre staberna ofta gissa var olika enheter befann sig. Det är inget problem numera genom kommunikationernas framsteg. Ingen behöver längre lita till brevduvor, som spelade en stor roll ännu under detta krig. Flera brevduvor blev högt dekorerade.

Böckerna är försedda med kartor och litteraturförteckningar. Litteraturen omfattar av naturliga skäl mest de skrifter som bildar källmaterialet för framställningen. Ett av de största slagen under kriget var det vid Caporetto, som då var österrikiskt och hette Karfreit (numera ligger det i Slovenien). Det var den sista stora framgången för Österrike-Ungern. I noten nämns flera verk om detta slag, men märkligt nog saknas en svensk roman, F.J. Nordstedts Caporetto (1971), som blev mycket uppmärksammad när den kom ut.

Englunds böcker är mycket läsvärda. Även den som inte i vanliga fall läser krigsskildringar har här mycket att hämta. Finns det då inget att invända? Mikroperspektivet leder med nödvändighet till en viss monotoni och övermättnad. Det kanske vore bättre att läsa en av personernas kapitel i en följd, från bok till bok, i stället för att få dem uppstyckade i fem böcker, då man lätt förlorar sambandet. Författaren försöker visserligen motverka detta genom att i slutet av varje kapitel sätta in en notis om någon annan av aktörerna. På så sätt skapas en viss kontinuitet, men den räcker tyvärr inte.

För en svensk läsare kan det vara naturligt att jämföra med Fänrik Ståls sägner. Hos Runeberg finns det övergripande sambandet, som också underlättas av den kortare tiden, men detaljrikedomen i de enskilda människoödena blir lidande. Det kanske inte blir så många som läser alla fem böcker av Englund, allra minst i ett svep. Men de flesta kan nog enas med recensenten i att Englund om sig själv kan säga med Horatius: ”Jag har uppfört ett monument varaktigare än koppar”, Exegi monumentum aere perennius.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.