Roten som leder uppåt

När jag tar boken Trons personliga ansikte: en upptäcktsresa med Pierre Favre av Dominik Terstriep i min hand är det bilden av det uppochnedvända trädet som först väcker min uppmärksamhet. Vad kan detta handla om? Det är inte ofta träd är ritade upp och ned.

Författaren, som är jesuit och kyrkoherde i S:ta Eugenia församling i Stockholm, skriver om sin medbroder Pierre Favre (1506–1546). Pierre Favre var en av Ignatius av Loyolas nära vänner och följeslagare, och tillsammans med Francisco Xavier utgör de båda grundpelarna för den grupp som kom att bli Jesu sällskap. Pierre Favre var den intelligente bondsonen född 1506 i Savoyen som hittade vägen till det världsledande universitetet i Paris där han träffade Ignatius. Ignatius hjälpte honom med hans andliga liv och gav honom så småningom de andliga övningarna. Pierre Favre kom att bli en av de skickligaste vägledarna i de andliga övningarna. I och med att påven Franciskus helgonförklarade Favre år 2013 har intresset för honom vuxit de senaste åren.

Till skillnad från den kände världs­missionären Francisco Xavier var Favre den mer tillbakadragne jesuiten, som utförde sin mission hemma i Europa genom att föra andliga samtal och ge de andliga övningarna. Favre var hård mot sig själv och brottades med depressioner och nedstämdhet under sitt liv, men mot dem han mötte i sin mission var han mycket generös och barmhärtig.

Det finns mycket att säga om Favre och vad han åstadkom i sitt liv, och Terstriep ger i slutet av boken en översiktlig sammanfattning av de viktigare datumen i Favres liv. Men författarens huvudlinje är inte bara att ge en överblick över Favres biografi, utan han inriktar sig på hans inre liv efter ett urval av tre teman: vän, vandrare och mystiker. Genom att se på Favre i ljuset av begreppen vänskap, vandrare och mystiker försöker Terstriep att få tag på vem Favre egentligen var och ge läsaren färdkost för sin egen andliga resa.

Favre var verksam under reformationstiden när splittringen av kyrkan spred sig över Europa. Jag har tidigare nämnt att Favre visade stor generositet och barmhärtighet mot dem han mötte i sin mission. Detta gällde även ”kättarna”, de som har lämnat den katolska tron, om vilka han skriver: ”Jag pinas av att se att världens mäktiga och herrar och även keruberna och seraferna (ordensfolket) inte försöker något annat än att utrota offentliga kättare istället för att fundera över och begrunda vad det är som fattas i samhället …” Kanske detta också kan tala in i vår tids splittring inte bara mellan kyrkor utan även i den politiska världen. Favres sätt att övervinna splittring var genom bön och omvändelse till Kristus och i enlighet med de andliga övningarna vara mer benägen att rädda sin nästas utsaga än att förkasta den.

Bön och hängivenhet går som en röd tråd genom boken. Favre skriver: ”Det får betydelse för allt, om du förblir vidöppen mot Gud och Han mot dig, får du snart se hur allt annat öppnar sig för dig och hur du förblir öppen för allt annat …”. Läsaren uppmuntras därmed att fundera över sin egen hängivenhet och öppenhet mot Gud.

Och när vi slutligen kommer till det underfundiga uppochnedvända trädet är det också hängivenheten till Gud som står i centrum. Favre vill med det uppochnedvända trädet säga att det inte är frukten av våra liv vi ska koncentrera oss på utan roten. ”Det är inte frukterna som kommer att leda dig till härligheten hos detta träd utan roten.” Relationen till Gud blir fokus i stället för det vi åstadkommer i våra liv, frukten och blommor som syns och ger oss bekräftelse och uppmuntran. Favres träd är därför uppochnedvänt: ”Och så vände sig trädet om: roten kom att befinna sig överst, den låter alla sina frukter hänga nedanför och låta sin rotkraft flöda in i den ovanifrån och ned.”

På så sätt uppmuntras vi till ett perspektivbyte bort från det föränderliga yttre till den oföränderliga grunden, bort från trädets grenar, blad, blommor och frukter till dess rot, skriver Terstriep. Att söka Gud själv och inte endast de gåvor han ger!

Detta är bara några exempel på hur författaren genom att använda Favres egna ord tar oss med på en andlig resa genom Favres liv. Konsekvensen blir att vi dras med in i hans andliga resa och den talar in i vår tid och våra liv.

Trons personliga ansikte: en upptäcktsresa med Pierre Favre är ingen kronologi över Favres liv och det kan ibland vara lite svårt att få grepp om hur de olika citaten från hans biografi hänger ihop men hans livsresa. Men boken ger genom sina många citat och författarens reflektioner en andlig fördjupning för den som vågar lyssna på uppmaningen att vända sitt träd upp och ner!

Susanne Carlsson är präst i Anglikanska kyrkan i Rochesters stift, England och utbildare av andliga vägledare i den ignatianska traditionen i England och Skandinavien.