Nyfiket om tro och vetenskap

Att tro och vetenskap inte går ihop verkar vara en uppfattning som sträcker sig långt ner i åldrarna. Det blev tydligt för mig då min sexåring förklarade att vissa barn tror på Gud och andra på Big Bang. Jag försökte då lugnt (nåja) förklara att Gud kan ses som själva förutsättningen för Big Bang. Ett bra svar om jag får säga det själv, om det inte hade varit så att min dotter inte förstod vad ordet förutsättning betyder. Dagen därpå fick jag dock en liten revansch då jag förklarade att en av dem som var med och upptäckte Big Bang, Georges Lemaître, också var katolsk präst. Eftersom synen om en inneboende konflikt mellan naturvetenskap och tro sitter djupt så är det viktigt med böcker som nyanserar den naivt ensidiga diskussionen.

Boken Naturvetenskap och religiös tro består av 17 artiklar, utgivna och publicerade av Faraday Institute for Science and Religion, ett tvärvetenskapligt institut i Cambridge. Antologin är översatt av jesuitpater Mikael Schink, som också är redaktör och har skrivit det inledande kapitlet. Eftersom varje artikel är fristående och berör olika teman blir det förvirrande att läsa boken från pärm till pärm. Det kan vara tvära kast från en artikel till nästa; från en diskussion om reduktionism till etiska frågeställningar om genetik, till hur man bestämmer jordens ålder. Det hade därför varit bättre att strukturera artiklarna tematiskt i stället för att lägga dem i den ordning som de getts ut av Faraday. Det ligger ett digert jobb bakom den svenska utgåvan. Det är inte lätt att översätta texter som sträcker sig över en mängd olika ämnesområden. De artiklar där översättningen lyser igenom är John Polkinghornes artiklar. Polkinghornes teologi kan närmast beskrivas som poetisk och gör sig kanske bäst på originalspråket.

Trots att ämnena spretar finns det två spår som återkommer. Det första spåret handlar om olika aspekter av naturvetenskap och teologi, det andra om relationen skapelse–evolution. Det första spåret är det som ger störst behållning, då det rör filosofiska frågeställningar vars karaktär inte ändras lika fort över tid som naturvetenskapliga rön kan göra. I en av artiklarna behandlar den tidigare direktorn för Faraday Institute, Denis Alexander, hur man ska förstå relationen mellan naturvetenskap och religion. I sin artikel diskuterar han de fyra vanligaste synsätten. Det vanligaste synsättet, att det existerar en nödvändig konflikt mellan naturvetenskap och tro, kritiseras. I stället lyfter han fram att teologi har bidragit till den moderna naturvetenskapens framväxt. Denna aspekt fördjupas i religionsfilosofen Roger Triggs utmärkta artikel ”Behöver naturvetenskapen religionen?”. Trigg poängterar att det krävs filosofiska grundantaganden för att naturvetenskapen ens ska vara möjlig. Det viktigaste grundantagandet är att naturen har en inneboende rationell struktur. Världen är ordnad och låter sig därför undersökas och upptäckas av människan.

Triggs tankar får mig att tänka på att det här är en form av tillit, eller tro, eftersom den går bortom den empiriska metoden. Tilliten är samtidigt inte omotiverad utan har en rationell grund, bland annat därför att den fungerar så oerhört väl. Att tro kan vara uppbyggd med rationella skäl är också så som många kristna förstår sin egen religiositet. Denna syn på tro står dock i skarp kontrast till Richard Dawkins tendentiösa definition av tro som en ”blind tillit utan skäl, till och med i motsats till goda skäl”. Denna definition av tro och andra aspekter av Dawkins tänkande analyseras och kritiseras av Alister McGrath i en läsvärd artikel i antologin.

Vidare, som fysikern och teologen John Polkinghorne betonar i bokens introduktionsartikel, har matematisk skönhet visat sig vara en fruktbar metod för att förstå fysikens uppbyggnad på de allra minsta och största längdskalorna. Polkinghorne frågar sig: varför är skönhet inom en abstrakt disciplin som matematik sammanlänkad med hur naturen är beskaffad? Om skönhet bara är en evolutionär produkt, varför verkar det då finnas en koppling till partikelfysiken och kosmologin? Här kan det noteras att även om det finns motröster, så är det många teoretiska fysiker som håller med Polkinghorne om kopplingen mellan skönhet och natur. Förståelsen av den fundamentala fysiken har knappast någon betydelse för vår överlevnad som art. Både Trigg och Polkinghorne menar att teismen kan förklara universums skönhet och rationalitet. Om Gud är förnuftet självt och människan Guds avbild, så har människan del i Hans rationalitet. Det gör det också möjligt för människan att förstå hur världen är uppbyggd.

Det andra spåret i antologin berör frågan om relationen mellan skapelse och evolution. Ämnet är emellertid så ideologiskt laddat att den som redan bestämt sig förmodligen inte kommer att bli övertygad av artiklarna i antologin. Ur en kristen synvinkel tror jag att den upplevda dikotomin mellan skapelse och evolution kommer från oron att Bibelns trovärdighet står på spel om man accepterar evolutionsteorin. Ernest Lucas bidrag om hur man ska tolka de första elva kapitlen i Första Moseboken blir därför enligt min mening det viktigaste bidraget i det här spåret. 1 Mos 1–11 ska förstås som en teologisk text och inte som en naturvetenskaplig beskrivning. Lucas tar här Bibelns litterära genre på allvar och försöker inte att trycka in den moderna naturvetenskapen i bibeltexten.

I frågan om relationen mellan skapelse och evolution ligger dock ett teologiskt problem som skärps i ljuset av evolutionsteorin: Hur bejaka tanken på att vi lever i en god värld skapad av en god Gud i ljuset av evolutionen som inte bara frambringar människor och djur men också cancer och ebola? Som John Polkinghorne själv skriver så är existensen av den naturliga ondskan också teologins största utmaning. Därför är det också en besvikelse att antologin ägnar ämnet så lite utrymme.

Naturvetenskapen är dynamisk, och de frågor som var relevanta i går behöver inte vara aktuella i dag. Det är också det som jag uppfattar som antologins svaghet. De flesta av artiklarna kom ut 2007 och att det har gått mer än tio år sedan utgivning märks i några av bidragen. Tydligast blir det kanske i kapitlet ”Varför bry sig om klimatet?” av professor och tidigare ordföranden i FN:s klimatpanel, John Houghton. I en annars utmärkt artikel där teologiska skäl ges till varför mänskligheten ska värna skapelsen, undrar man hur forskningsläget ser ut i dag? Med mer precisa klimatmodeller och det fokus som klimatfrågan har fått har säkerligen mycket hänt sedan artikeln skrevs. Tyvärr skulle en uppdaterad artikel antagligen vara en lika dyster som nödvändig läsning.

Sammanfattningsvis är det en läsvärd antologi även om några av artiklarna skulle behöva uppdateras med den senaste forskningen. Den är ett viktigt bidrag i den svenska diskursen om naturvetenskap och tro. Nyfikenheten, att vilja förstå sin plats i tillvaron, är en viktig existentiell komponent i att vara människa. Att undersöka naturen, tron och hur de relaterar till varandra, såsom denna antologi gör, blir då ett steg i att bättre förstå oss själva.

Patrik Adlarson är forskare i kärnfysik vid Uppsala universitet.