Kronprinsens bedrägliga reformer i Saudiarabien

Saudiarabien är ständigt föremål för offentligt intresse, vare sig det handlar om dess enorma rikedomar och de extravaganser som de leder till, dess förmodat arkaiska rättstradition, dess världsvida finansiella stöd till radikala islamistiska grupperingar eller nu senast mordet på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi i Turkiet.

Den starke mannen i den saudiska huvudstaden är den unge kronprinsen, Mohammad bin Salman Al Saud, som först blev försvarsminister år 2015 och därefter 2017 kronprins. Han startade en modernisering av det strängt sedliga saudiska samhället, genom att initiera projektet Vision 2030, som syftar till att minska kungadömets ekonomiska beroende av olja. Tillspetsat uttryckt bedrivs under ledning av kronprins Mohammad en omfattande omdaning av Saudiarabien. Vi bevittnar djupgående politiska, ekonomiska och sociala förändringar i landet. Denna omvandling och mordet på Khashoggi utgör två sidor av samma mynt.

Den 2 oktober 2018 steg journalisten Jamal Khashoggi in på det saudiska konsulatet i Istanbul och försvann spårlöst. Den 20 oktober, mer än tre veckor efter dådet, meddelade saudierna att Khashoggi hade omkommit i ett slagsmål på konsulatet. Hans kvarlevor har ännu inte återfunnits. Under de följande veckorna blev det känt att journalistens död på den saudiska sidan skulle ha planerats, förberetts och beordrats av den närmaste kretsen kring kronprins Mohammad. Indicieläget var så övertygande att USA:s senat redan i december 2018 antog en resolution som höll kronprinsen ansvarig för mordet på Khashoggi, en anklagelse som skarpt och omedelbart avvisades av den saudiska sidan.

Den dåvarande ställföreträdande chefen för den saudiska säkerhetstjänsten, Ahmed al-Asiri, och en högt uppsatt och kronprinsen närstående tjänsteman, Saud al-Qahtani, anses ha varit de som drog i komplottens trådar. I slutet av oktober godkände kung Salman en omfattande undersökning av fallet och lovade Khashoggis familj att hitta gärningsmannen och att ställa denne inför rätta. Processen mot elva misstänkta inleddes den 3 januari 2019 i Riyad. Varken de inledande förhandlingarna eller de anklagades namn har ännu så länge blivit kända.

En känd regimkritiker med utmärkta kontakter

Khashoggi hade sedan 1980-talet arbetat för olika saudiska tidningar och kom från en inflytelserik familj med nära relationer till de högsta kretsarna inom den saudiska eliten. Därmed förfogade han, till skillnad från andra regimkritiska journalister, över utmärkta personliga kontakter med den saudiska maktapparaten. Han var en av de mest välkända och fackmässigt mest erkända kritikerna av den saudiske kronprinsen Mohammad bin Salman Al Saud, som han anklagade för att vilja förvandla Saudiarabien till ett ”enmansherravälde” (i en intervju med BBC News den 13 november 2017). Förutom maktkoncentrationen till kronprinsen kritiserade Khashoggi dennes aggressiva utrikespolitik. Sålunda var den militära interventionen i Jemen, det saudiska engagemanget i Syrienkonflikten och konfrontationen med den shiitiska islamiska republiken Iran teman i hans kritik. Sedan 2017 bodde Khashoggi i USA.

Kungariket Saudiarabien är en absolut monarki på religiös grund, som grundades år 1932 av Abd al-Aziz ibn Saud. Al Saud-dynastin är en centralarabisk stam, som redan tidigare flera gånger hade försökt att upprätta ett herravälde på den arabiska halvön. Enligt olika uppskattningar hör i dag cirka 5 000–7 000 prinsar till det saudiska kungahuset, och alla har statlig försörjning. Kung och premiärminister är sedan januari 2015 Salman ibn Abd al-Aziz Saud.

Kungariket är till ytan sex gånger större än Tyskland [fem gånger större än Sverige, övers.anm.] och utgör den största delen av den arabiska halvön. Av cirka 30 miljoner invånare är cirka en tredjedel gästarbetare. Större delen av dessa kommer från Asien, främst från Filippinerna och Indonesien, men också från Pakistan och Bangladesh. Drygt 60 procent av befolkningen är yngre än 35 år, varav 30 procent är arbetslösa. Då gästarbetare inte ingår i den officiella statistiken anges 100 procent av saudierna vara muslimer, varav nära 90 procent är sunniter och 10–15 procent shiiter.

Kungariket fascinerar genom sina ekonomiska, politiska och religiösa egenheter, som är unika i ett globalt perspektiv. Saudiarabiens oljereserver hör till världens största. De skaffar landet en utomordentlig rikedom. Tack vare oljeintäkterna, som för närvarande utgör knappt hälften av bruttonationalprodukten, har det saudiska samhället på kort tid genomgått en rasande snabb moderniseringsfas. I dag är Saudiarabien en klassisk ”rentierstat” som får huvuddelen av sina inkomster från en naturresurs och underhåller större delen av sin inhems­ka befolkning med statliga arbeten. Medan 13 procent av den saudiska arbetskraften är sysselsatt inom det privata näringslivet, utgör andelen saudiska medborgare i offentlig tjänst 95 procent.

Statsreligionen utgörs av en puritansk-militant form av sunnitisk islam, wahhabismen. Den går tillbaka på en islamisk förnyelserörelse under 1700-talet, som grundades av den reformlärde Mohammad ibn Abd al-Wahhab. Rörelsen bröt med den historiskt framväxta traditionen inom sunnitisk islam och avvisar varje form av inblandning i en samhällsutveckling som inte är förenlig med den ursprungliga förebilden, det vill säga gemenskapen kring profeten Muhammed.

Samarbetet mellan huset Al Saud och wahhabismen är betydligt äldre än det saudiska kungariket självt. Alliansen går tillbaka till ett förbund som slöts 1744/45 mellan Al Sauds klan och Mohammad ibn Abd al-Wahhab. Medan Al Saud stöder den wahhabitiska läran, står de wahhabitiska lärde för legitimeringen av de saudiska maktanspråken. Ironiskt nog kom trohetsförklaringen mellan Al Saud och ibn Abd al-Wahhab till stånd eftersom al-Wahhab på grund av sina religiösa åsikter hade kommit på kant med sin familj och bokstavligen hade skickats ut i öknen. Först där, i den dåvarande oasen Diriyya, nu en förort till Riyad, träffade han Mohammad Al Saud.

Sålunda legitimeras än i dag Al Sauds makt genom att regera i överensstämmelse med wahhabismen. Denna symbios mellan politisk och andlig makt är unik i världen. Utan Saudiarabiens enorma ekonomiska tillgångar skulle wahhabism i dag vara en marginell, betydelselös strömning inom den mångfacetterade islam.

Till landets övriga egenheter hör att det är här som det geografiska såväl som det historiska ursprunget till islam finns. Med Mekka och Medina ligger två av islams tre heliga platser på det den saudiska statens territorium. Sedan 1986 bär den saudiske kungen den historiska äretiteln ”de heliga platsernas beskyddare”, med vilken kungahuset får en långtgående legitimitet inom wahhabismen. Varje år kommer flera miljoner muslimska pilgrimer av olika trosriktningar till Saudiarabien.

Den aktuella samhällsutvecklingen i Saudiarabien är starkt kopplad till en person: kronprins Mohammad bin Salman Al Saud, född 1985. Han utnämndes 2015 till försvarsminister av sin far, den saudiske kungen, Salman. Sedan juni 2017 är prins Mohammad även ställföreträdande premiärminister, kronprins och därmed tronföljare. Denna maktkoncentration är unik i saudisk historia.

I och med utnämningen av Mohammad bin Salman, oftast benämnd MbS, har det saudiska kungahuset inte bara påtagligt föryngrats utan även gett såväl utrikes- som inrikespolitiken en ny inriktning. Fram till millennieskiftet var en tillbakahållen och defensiv utrikespolitik typisk för det saudiska kungariket. Saudiarabien sågs som en stabiliserande och pålitlig västvänlig partner i regionen. Visserligen finansierade man sedan mitten av 1970-talet – framför allt efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 – radikala islamistiska rörelser och exporterade framgångsrikt den wahhabitiska trosläran. Samtidigt avstod man ifrån en aggressiv retorik och ett direkt, påvisbart politiskt eller militärt engagemang.

De politiska fördömandena på grund av den amerikanska militära interventionen i Irak 2003 och den arabiska våren 2011 ställer de regionala makterna inför nya utmaningar men erbjuder också nya möjligheter. Turkiet, Iran, Israel och Saudiarabien utvärderar nu åter maktförhållandena i Mellanöstern. Denna utveckling förstärks genom USA:s uttåg som ordningsmakt i regionen, ett uttåg som inleddes under Barack Obama och som har fortsatt under Donald Trump.

Misstänksamheten mot Iran förenar saudierna med Israel

Sålunda uppträder kungariket under MbS utrikespolitiskt aggressivt och självmedvetet. Man eftersträvar en regional hegemoni. Här framställer sig Saudiarabien som en sunnitisk-arabisk motspelare i förhållande till det shiitisk-persiskt präglade Iran. Sedan den islamiska revolutionen 1979 har Iran skaffat sig ett aktivt inflytande i regionen och stöder shiitiska grupperingar militärt såväl som ekonomiskt, vare sig det rör sig om Hizbollah i Libanon eller shiiterna i Irak. Alltsedan saudiernas intervention i Jemen 2015 stöder Iran dessutom huthirebellerna, som hör till zaiditerna, som är en shiitisk strömning. Ställningskriget rasar fortfarande i landet vid Adenviken. Trots intensiva militära ansträngningar har saudierna inte lyckats att lösa dödläget och få övertaget.

Denna konfrontation borgar för att Saudiarabien närmar sig Israel, som iranierna samtidigt befinner sig i direkt konflikt med. Det är en utveckling som till för några år sedan var otänkbar. Båda staterna var från början djupt misstänksamma mot det irans­ka atomavtalet från år 2015 och mot närmandet mellan USA och Iran under president Obama.

Turkiet under Recep Tayyip Erdogans ledning strävar efter att etablera en moderniserad form av osmanska maktanspråk. Såtillvida befinner sig Turkiet i direkt konflikt med både Iran och Saudiarabien. Mordet på Jamal Khashoggi gav Erdogan ett välkommet tillfälle att agera mot saudierna.

Vad framtiden för den saudiska inrikespolitiken beträffar går det redan i dag att se att tanken på rentierstaten inte kommer att gå att upprätthålla ekonomiskt. Därför vill kronprinsen under de kommande åren genomföra sitt reformprogram Vision 2030. Målet är att diversifiera och modernisera det saudiska näringslivet och att göra det konkurrenskraftigt. För detta planeras investeringar på flera hundra miljoner USD, framför allt inom utbildning, transporter, sjukvård, förnyelsebar energi, turism och handel. På samma sätt planeras utlandsinvesteringar i miljardklassen. Vision 2030 finansieras genom saudiska statliga fonder, med en förmögenhet på cirka 2 biljoner USD. En stor del av pengarna kommer från börsvinster via den statliga oljekoncernen ARAMCO år 2016, som också realiserades under kronprins Mohammads ledning. Prisfallet på olja, som går att se från 2014, stöder denna transformeringsprocess. År 2012 kostade ett fat olja cirka 120 USD, 2016 hade priset gått ner till 30 dollar. För närvarande ligger priset per fat och pendlar kring cirka 60 USD. Transformeringen av den saudiska ekonomin ska göra landet oberoende av oljeintäkterna. Med hänsyn till wahhabiternas makt och inflytande och deras puritanska värderingar och samhällsuppfattning är reformerna nära nog revolutionära. Visserligen berör de i första hand företagens lokalisering och avser inte att reformera det saudiska maktsystemet som sådant. Reformerna berör inte Saudiarabiens författning. Kungahusets absoluta maktanspråk liksom symbiosen mellan klanen Al Saud och wahhabiterna kommer att bestå. Det är också felaktigt att tolka körkort för kvinnor som en seger för jämlikhet och som en liberalisering av samhället. Dessa och liknande beslut är resultat av pragmatiska överväganden om vad som är ekonomiskt nödvändigt: det går inte längre att finansiera avgiftsfria färdtjänster för kvinnor. Dessutom ingriper regimen fortfarande hårt mot oppositionella och människorättsaktivister som Raif Badawi.

Således kan det konstateras att Vision 2030 inte är något förebud om en saudiarabisk vår utan snarare något som ska förhindra denna. En religiös, kulturell och politisk öppning av landet är utesluten. Reformerna är till för att säkra makten åt det saudiska kungahuset, som är medvetet om att oljeberoendet, den bristande ekonomiska tillväxten inom den privata sektorn och den därmed sammanhängande bristen på perspektiv hos framför allt den unga saudiska befolkningen utgör ett akut hot mot dess maktanspråk.

Att mordet på Jamal Khashoggi har påverkat kronprins Mohammads ställning är osannolikt. Visserligen har den internationella bilden av kronprinsen lidit betydande skada. Kungen har som en reaktion på det internationella trycket tvingats avskeda den anklagade ställföreträdande chefen för den hemliga polisen och att ombilda sin regering. Men det har inte inverkat menligt på kronprinsens makt. Hans befogenheter är oförändrade efter ombildningen. Att MbS tog emot Khashoggis söner och uttryckte sitt personliga deltagande var en maktdemonstration.

Mer riskabelt skulle det vara för kronprinsen om hans Vision 2030 på medellång sikt inte skulle lyckas. Tillsammans med det dyra, och hittills inte särskilt framgångsrika, militära engagemanget i Jemen skulle ett bakslag i tranformeringsprocessen av det saudiska samhället allvarligt hota Mohammads maktanspråk. Och för kronprinsen finns det motspelare, eftersom han sedan han tillträdde 2015 på ett dramatiskt sätt har trasslat till den historiskt framväxta och samspelta maktstrukturen inom kunga­huset. Det är inte alla medlemmar inom kungahuset som stöder kronprinsens moderniseringsförsök. Visserligen lyckades MbS, genom sin antikorruptionskampanj 2017 och gripandet av mer än 200 prinsar och andra högt uppsatta personer i landet, att varaktigt försvaga sina inrikespolitiska motståndare. Något handlingskraftigt alternativ inom den härskande familjen går det i dag inte att urskilja. Men utnämningen av Ibrahim Abdulaziz Al-Assaf till ny utrikesminister kan tolkas som en eftergift till den inrikespolitiska oppositionen mot kronprinsen. Al-Assaf avskedades som finansminister 2016 efter påtryckningar från MbS och greps tillfälligt 2017, anklagad för korruption.

Likväl kan man utgå ifrån att kronprins Mohammads maktbas är alltför solid för att hans position skulle vara hotad. De reformer som han eftersträvar och är ansvarig för är alltför starkt kopplade till hans person för att kungahuset skulle kunna låta honom falla. Han är sitt lands karismatiska ansikte utåt. USA är inte heller på allvar intresserat av att MbS försvinner. Ett starkt Saudiarabien är av central betydelse för Donald Trumps önskan att dra sig tillbaka från regionen och samtidigt kunna sätta ytterligare press på Iran utan att försvaga Israels ställning alltför mycket. Således kommer den internationella upprördheten över mordet på Khashoggi inte att få några märkbara följder för västs samarbete med det saudiska kungariket. Den nämnda resolutionen från USA:s senat den 13 december 2018 och kraven på ett slut på USA:s engagemang i Jemenkriget har symbolisk karaktär. Dessutom är USA för upptaget med inrikespolitiska debatter för att vara i stånd att ingripa offensivt mot saudierna. Till detta kommer USA:s överraskande militära uttåg ur Syrien, genom vilket saudierna i egenskap av regional makt får ökat inflytande. Inte heller som ekonomiska partner har de förlorat i betydelse. Till och med Kanada, som tydligast har tagit ställning mot det saudiska beteendet, håller fast vid försäljningen av pansarvagnar till Saudiarabien. Affären har heller inte vid något tillfälle ifrågasatts från saudisk sida, trots alla protestnoter mot och från Kanada. Ingen av sidorna har något intresse av en eskalering. Liknande är situa­tionen i Tyskland, som är en viktig vapenleverantör för kungariket. Visserligen stoppades samtliga vapenleveranser som en reaktion på mordet i Istanbul. Men i praktiken berörs inte den tyska försvarsindustrins utländska dotterbolag av detta exportförbud. Sålunda levererar försvarskoncernen Rheinmetall ammunition till Saudiarabien via Italien och Sydafrika.

MbS:s deltagande i G20-mötet i Buenos Aires i slutet av 2018 visade att kronprinsen, trots all kritik, inte är internationellt isolerad. Trots all förlorad respekt kommer de nuvarande relationerna mellan Saudiarabien och dess västliga partners inte att ifrågasättas i grunden. Således kommer Saudiarabien även på lång sikt att kunna förbli en totalitär stat utan frihetliga och demokratiska grundvalar. Öppnandet av en biografkedja eller körkort för kvinnor kommer inte att ändra på något av detta.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 3/2019.

Mark Draser är statsvetare och islamolog, verksam inom ledningen för den katolska hjälporganisationen Missio i Aachen.