I hjärtat av staden

Den katolska kyrkan i Frankrike är påverkad av en process, som utmärks av en strukturell individualisering och en försvagning av institutionerna, på liknande sätt som i hela Västeuropa. Men den präglas samtidigt av en mångfald nya andliga grupper, gemenskaper och rörelser.

De grupper som grundades under 1970-talet som brukar kallas nouvelles communautés kan indelas i karismatiska, karitativa och monastiska gemenskaper. Renouveau Charismatique är ett begrepp som omfattar de katolska karismatiska grupper som präglat och förändrat den franska katolicismen under de senaste 25 åren. Det är inte någon homogen rörelse utan ett antal ganska olika bönegrupper och gemenskapsformer som till exempel Communauté de l’Emmenuel, Communauté chrétienne de formation eller Puits de Jacob. Till de nya karitativa gemenskaperna hör L’Arche som grundades 1964 av Jean Vanier, där förståndshandikappade lever i gemenskap, liksom Communauté de Berdine, som grundades av Henri Catta, där drogberoende lever tillsammans. Fraternités Monastiques de Jérusalem passar in i detta sammanhang som en ny typ av monastisk gemenskap.

Alla dessa grupper låter sig inte exakt inordnas i ett schema med karismatiska, karitativa eller monastiska förtecken. Den ekumeniska gemenskapen Chemin Neuf, som uppstod 1972 i Lyon, har drag både av jesuiternas spiritualitet och av den karismatiska rörelsen, liksom den karismatiska Communauté des Béatitudes som uppvisar monastiska drag.

Vid sidan om dessa finns också grupper som uppstått utanför Frankrike till exempel Opus Dei, Focolare, Neokatekumenatet och Communione e liberazione. Dessutom finns vänsterkatoliker som hade sin blomstring i Action Catholique på 60- och 70-talen och som orienterade sig i samma riktning som de latinamerikanska basförsamlingarna. Av dessa finns i dag bara ett fåtal kvar. Många av dessa nya andliga rörelser finns i hela Europa.

Staden i öknen

I kyrkan Saint-Gervais, nära Paris rådhus och mitt emellan Notre dame och Centre Pompidou möts Communauté de Jérusalem tre gånger om dagen till tidebön. Medan eftermiddagsrusningen pågår utanför samlas systrarna och bröderna i koret iförda vita dräkter och med en bönepall under armen. De tillbringar en halv timme i tyst bön. Det smäller i dörren och man hör trafikljuden för en kort stund. Det är folk som kommer in i kyrkan, fler än hundra en vanlig arbetsdag, för att läsa vesper och fira eukaristi tillsammans med munkarna. När klockorna tystnar strax efter klockan sex reser sig församlingen och stämmer in i vesperns öppningsversikel. Det är en romersk katolsk vesper med inslag från östkyrkan. Ikoner smyckar koret och de fyrstämmiga hymnerna och psaltarpsalmerna klingar bysantinskt. När det trefaldiga ”helig” sjungs böjer sig munkarna ner och berör golvet med handen innan de gör korstecknet. Det är viktigare att lovsjunga Gud än att bönfalla honom.

Vid allhelgonahelgen 1975 började Pierre-Marie Delfieux att tillsammans med ett tiotal likasinnade leva ett monastiskt liv i Paris centrum. Den franske sekularprästen hade tjänstgjort som studentpräst vid Sorbonne och därefter tillbringat två år som eremit i Sahara nära Tamanrasset. Han begav sig ut i öknen för att under en viss tid skaffa sig distans till vardagslivet och pröva halten i sin tro. I öknen mötte han Gud. Han övervägde att stanna där för alltid, men han kände att han ”egentligen var alltför lycklig” i Sahara och att den verkliga öknen i dag finns i staden.

Delfieux återvände till Paris och grundade den monastiska Jerusalemgemenskapen med kardinal Francois Martys godkännande. Fem män började be tidegärden i den tidigare församlingskyrkan Saint-Gervais. Snart tillkom också en grupp kvinnor. I dag, 25 år senare, är 150 personer, systrar och bröder, anslutna till den monastiska gemenskapen. De kommer från 20 olika länder. Förutom i Paris finns orden också i Blois, Vézelay, Strasbourg och Florens. De ser det som sin kallelse att vara munkar i staden, ”att leva i stadens hjärta i Guds hjärta”.

Mitt i stadens brus möts bröderna och systrarna tre gånger om dagen i kyrkan till tidebön: ”på morgonen till laudes tillsammans med dem som går till sitt arbete; mitt på dagen, vid lunchpausen ber man också; på kvällen samlas man till vesper och eukaristifirande tillsammans med dem som slutat sitt arbete”, som det heter i en folder som ligger i kyrkan. Även om bröderna och systrarna sjunger tidegärden tillsammans är det inte en blandad kommunitet. Bröderna och systrarna bor i olika hus, har olika ledare och är också ekonomiskt oberoende av varandra. Jerusalemkommuniteten erkändes officiellt av kardinal Marty som en pia unio 1979 och 1991 av kardinal Jean-Marie Lustiger som ”ett institut för ordensliv” med monastisk inriktning.

Som ”stadsmunkar” försöker systrarna och bröderna att kombinera ordenslivet med livet i staden, eller närmare bestämt att leva monastiskt i en storstadskultur. De bär ordensdräkt. Systrarna har en ljusblå med en vit, längre huvudduk och bröderna en mörkblå. De lever på sin lön och arbetar halvtid som lärare, på kontor, eller i en städpatrull, som konstnärer, informatörer eller inom hälsovården. Eftermiddagen tillbringar bröderna och systrarna i tyst bön eller med andlig läsning. En gång i veckan lämnar de staden för en ”ökendag”.

Jerusalemkommuniteten har inget problem med tillväxten. Unga människors intresse är så stort att man tre gånger om året kan fira upptagandet av nya medlemmar i Saint-Gervais. Genomsnittsåldern är ovanligt låg. ”I vår gemenskap möts de traditionella monastiska värdena och en öppenhet för den moderna världen”, säger Pierre-Marie Delfieux. ”Vi lever i enlighet med våra löften om fattigdom, jungfrulighet och lydnad – i kontemplationen, tystnaden och bönen. Men vi lever också ett liv i den moderna världen tillsammans med våra bröder och systrar där. Vi reser ofta bort och lever inte bakom höga klostermurar och ekumeniken är viktig för oss.” Han är övertygad om att ”detta är värden som unga människor söker i dag; ett verkligt krav och en modern öppenhet. Vi lever efter de ledstjärnor som gäller för ett traditionellt munkliv, men överför dem på det moderna liv som man lever i en stad.”

En ny regel med gamla traditioner

Den andliga grunden för Jerusalemkomuniteten beskrivs i Livre de Vie som Pierre-Marie Delfieux publicerade 1978. Denna ordensregel har sedan dess översatts till mer än 20 språk. Boken visar att den unga ordensgemenskapen vilar på en skatt från den stora kristna traditionen: förutom bibeln finns den monastiska traditionen (ökenfäderna, Benedictus och Basilius regel, Taizé-regeln) och den mystiska traditionen (Johannes av Korset, Teresa av Avila) och andan från andra Vatikankonciliet, vilket många citat från konciliedokumenten visar, inte minst från den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium.

De första fem kapitlen i regeln ägnas åt gemenskapslivet. Det första kapitlet börjar med rubriken ”Kärlek” och den första meningen lyder: ”Öppna hela ditt liv för den kärlek, som Gud först visat dig.” Det andra kapitlet handlar om bön. Där betonas att ”i och med att du valt att be mitt i stadens hjärta skall du visa att ditt liv är förankrat i Guds hjärta. Ett monastiskt liv mitt i staden väljer du inte av solidaritet eller för det apostoliska vittnesbördets skull”. Till och med vittnesbördet om tron är sekundärt; för munken längtar inte efter något annat än efter Gud och att hålla ut i kärlek. Munken skall leva av sina händers arbete, men han skall bara arbeta halva dagen och i underordnad ställning. ”Då du medvetet bara arbetar halvtid och för en låg lön påminner du världen genom ditt enkla liv utan många ord att det förutom arbetets värde också finns ett värde i bönen, en rikedom som inte består i pengar, i stillheten och gemenskap i en fridfull öppenhet för andra och i lovsången.” Därefter följer två kapitel som handlar om stillhet och öppenhet.

Den andra delen av regeln beskriver det monastiska livet enligt de evangeliska råden: att leva som munk i glädje, fattigdom, lydnad och ödmjukhet. Den tredje delen har rubriken ”Jerusalem” och den handlar om det speciella i kallelsen till just denna monastiska gemenskap: livet i stadens hjärta. Staden är å ena sidan en viktig mötesplats för Gud och människan. Gud har själv valt den, byggt den, räddat den och helgat den. Dit in har människorna dragit med allt sitt förstånd, sitt arbete, sin tro. Men å andra sidan är staden också den plats där det finns mänskligt högmod, fullt av buller, avgudadyrkan, synd, död och fattigdom. ”Munkarna skall leva tillsammans med staden och i samma rytm som staden och samtidigt hålla en viss distans till livet i staden.” Därför har systrarna och bröderna ingen tv och de går inte på bio, teater eller konserter.

I hjärtat av staden, i hjärtat av världen skall de leva ett monastiskt liv enligt Johannesevangeliet 17:15: ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem för det onda.” Ingen yttre klausur avskiljer dem från världen. Regeln råder dem att upprätta en inre, en moralisk klausur. ”Bevara med all din urskillningsförmåga den tid och plats som skall förbehållas för ensamheten med Gud och gemenskapen med bröderna eller systrarna. Att leva monastiskt är att leva i kyrkan”, skriver grundaren i regeln. ”Vi skall inte skapa någon kyrka inom kyrkan, utan vi skall utgöra en levande cell i den enda och levande kyrkan.” Det näst sista kapitlet har rubriken ”Jerusalem”. Jerusalem betecknar alla städer i världen, en privilegierad plats för mötet mellan människan och Gud; Jerusalem är den stad som Jesus drog upp till, den stad där den första kristna församlingen grundades och slutligen är den också det himmelska Jerusalem med sitt löfte om fulländning. Från Jerusalem kommer det ekumeniska uppdraget, ivern att söka de kristnas enhet och gemenskapen mellan Abrahams barn, judar, kristna, muslimer. Det sista kapitlet handlar om glädjen.

Vi är där människorna är

Fastän den monastiska gemenskapen inte har ett uttalat pastoralt uppdrag och fastän den utan biavsikter sjunger Guds lov i hjärtat av staden och vill be med och för staden har den ändå en oerhörd påverkan på människor och en utstrålning som träffar människor i olika åldrar och med olika social bakgrund. Under årens lopp har ett slags tredje orden bildats, en lekmannagemenskap som kallas fraternitet. I Paris finns det fraterniteter för unga vuxna, för familjer, grupper för vuxenkatekes, bibelstudium och en ”skola för livet” där människorna ägnar sig åt att komma underfund med sin egen personliga kallelse, samt ”Abrahams barn” för dialog med judar och muslimer. I en fraternitet förenar man ett socialt engagemang för arbetslösa med bön och medlemmarna sitter i timmar i ett sidokapell beredda att samtala med ensamma och sökande människor och be tillsammans med dem.

Till alla lekmannagemenskaper hör en syster eller broder från den monastiska gemenskapen. Ordensgemenskapens spiritualitet har stor dragningskraft inte bara på vuxna utan också på barn och ungdomar. Det finns även barn- och ungdomsfraterniteter. I augusti under det heliga året gjorde 40 bröder och systrar en pilgrimsvandring till fots med 350 ungdomar till världsungdomsmötet i Rom.

De monastiska gemenskaperna söker medvetet sin förankring i de lo-kala församlingarna. De är inte fristående utan underställda biskopen.

De grundar inte nya gemenskaper på eget initiativ utan de slår sig ner i en ny stad bara om den lokale biskopen uppmanar dem uttryckligen. I enlighet med sin speciella karisma verkar de i storstäder. Ett undantag utgör Vézelay, en by i Burgund med bara 600 innevånare. Dit söker sig emellertid varje år omkring 800 000 turister och pilgrimer till den berömda romanska, tidigt gotiska basilikan Sainte-Madeleine.

I denna gamla klosterkyrka sjunger ordensmedlemmarna tidegärden och här kan unga vuxna under en så kallad monastisk vecka pröva på att dela systrarnas och brödernas liv. Här möts också fraterniteten ”Ogives” som är inriktad på att förena tro och konst. ”Genomgångsstad” eller ”en stad i rörelse” kallar ordensgemenskapen byn som är belägen på en höjd i Morvan och nu förbereder man sig på att grunda en kommunitet på en annan berömd fransk klippa, nämligen på granitön Mont Saint-Michel. Tre miljoner människor kommer varje år till Mont Saint-Michel. ”Vi är där människorna är”, lyder Jerusalembrödernas motto. Och ”kanske kan vi bidra till att några turister blir pilgrimer”.

När ordensgemenskapen delar kyrka med den lokala församlingen kan det uppstå problem. Lokalförsamlingen i Sainte-Madeleine i Vézelay var inte så tilltalad av att munkar från Paris kom och firade en ovanlig liturgi. Det tog sin tid innan man nått samförstånd till exempel om gudstjänsttider. I Paris har det inte förekommit sådana svårigheter eftersom Saint-Gervais inte var församlingskyrka när orden grundades. Och i Strasbourg mottogs ordensfolket för fem år sedan med glädje av församlingen Saint-Jean. I den lilla församlingen med hög medelålder sågs det redan från början som något berikande att bröderna och systrarna sjöng tidegärden tre gånger om dagen i deras kyrka. Besökte tidigare knappt 50 personer söndagens mässa, så är det i dag bra många fler som kommer till vesper eller mässa en vanlig vardag, människor i alla åldrar och däribland många unga vuxna.

Den 1 november 2000 firade Jerusalembröderna sitt 25-årsjubileum med en högtidlig liturgi i Saint-Gervais. Det var en dag då man erinrade sig hur det hela började. Men blicken riktades också framåt. Nästa år planerar man, förutom Mont Saint-Michel, att grunda en kommunitet i Bryssel. Dessutom finns Istanbul med bland planerna, men det är fortfarande ovisst när staden vid Bosporen kommer att få sin kommunitet. ”Det har visat sig att Jerusalembrödernas gemenskap ställer en viktig fråga till kyrkan och världen av i dag”, säger Pierre-Marie, ”att vårt sätt att leva är något som man söker, ja rent av förväntar sig på många platser i dag”. Han är övertygad om ”att också storstäder som Berlin, Frankfurt, München och Stuttgart skulle behöva sådana gemenskaper”.

Också i en tid när kyrkan befinner sig i kris och har problem med att förmedla sitt budskap, kanske just då, finns det nya kyrkliga broar. Jerusalembröderna utgör ett exempel på detta. Deras speciella princip är att staden står i fokus. Det var ju också där som de tidiga kristna församlingarna grundades. Jerusalembröderna har tillräckligt med mod för att leva det kristna livet på sitt eget sätt med förtroende för den kristna traditionens bärkraft utan att snegla på den relevans som det har för samhället i dag. De lever av liturgins kraft, av lovsången. Under ligger en teologi som riktar sig neråt, en spiritualitet som låter sig präglas av Gud och som inte tar sin utgångspunkt i den egna erfarenheten.

Närheten till den ortodoxa spiritualiteten framgår tydligt: den människa som firar den gudomliga verkligheten låter sig förändras av den. Jerusalembrödernas livsstil bryter med alla liberala tendenser som ser sin ”relevans” som mer förpliktande än sin identitet. Det vittnesbörd som deras sätt att leva utgör gör dem till ett kristet exempel för vårt århundrade.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Herder korrespondenz nr 11/2000

Översättning: Anna Maria Hodacs