I kloster blir man inte olycklig

Det kan vara både oförsiktigt och förmätet att hävda att munkar är lyckliga, men de är i alla fall inte olyckliga. Moderna benediktinmunkar, med den helige Benedictus och den andlige gestalten Johannes Cassianus (ca 360–435 e. Kr.) i ryggen, kan därför dela med sig av visdom som för till sann glädje. Det vågar Christopher Jamison, abbot för benediktinklostret Worth Abbey, påstå. Worth Abbey, söder om London, blev särskilt uppmärksammat i samband med tv-serien Klostret och Jamisons bok Rummet inom dig. En uppföljare till tv-serien kommer att sändas någon gång i sommar, se länk nedan. I sin senaste bok Lyckan kommer. Klostervisdom för ett rikare liv undervisar han om en väg till lycka. Lycklig blir den som kommer till insikt om sig själv och uppnår inre frihet. Kungsvägen är bön, självdisciplin och styrsel av tankar och känslor, samt att värna om dygderna och hålla sig borta från huvudsynderna. Det är en trevlig läsning, eftersom Jamison skriver lättfattligt, intelligent och i en resonerande stil med talande exempel. Boken varken trivialiserar eller moraliserar. Daniel Braws goda översättning och bokens fina design i Libris försorg bidrar också till en positiv läsupplevelse.

Vad menar Jamison med lycka? Han intresserar sig för dygdens och nådens glädje snarare än för en allmän känsla av att må bra. Denna nådens glädje kan de uppleva som bemödar sig om ett ”rent hjärta” (jfr Matt 5:8). Det är fråga om en andlig strid menar Jamison: ”Hjärtats renhet är en egenskap som man måste kämpa för genom att lämna alla negativa tankar bakom sig och välja det goda.” Åtta typer av sådana negativa tankar, som för människan på avvägar, är särskilt betungande. De kallas traditionellt ”huvudsynder” eller laster (”tankar” i Jamisons bok). Likgiltighet, frosseri, vällust, girighet, vrede, svårmod, fåfänga och högmod förekommer i Johannes Cassianus förteckning. I andra listor finns andra synder medräknade, till exempel avund. Huvudsynderna kallas ibland ”dödssynder”, fastän därmed avses något delvis annat. Det är de egyptiska ökenfädernas erfarenhet som Cassianus reflekterat över systematiskt och som Jamison uppdaterar. Jamison är som sagt inte ute efter att moralisera och fördöma utan söker förklara roten till respektive huvudsynd och hur negativa spiraler utvecklas. Ämnet är populärt; programmet Sissela och dödsynderna som visas på SVT ger en tolkning åt det komiska hållet.

Den benediktinska klostervisdomen går tvärs emot minst tre gängse attityder i samhället. I motsats till en materialistisk mentalitet anser Jamison att man just inte blir lycklig av att ge utlopp för giriga impulser, för att nämna en av ”tankarna”. För det andra hävdar han att den moraliska normen ”gör vad du vill så länge du inte skadar någon” är bristfällig och förledande. De inre, negativa, tankarna skadar inte bara en själv utan får yttre konsekvenser och skadar i själva verket även andra. Målet bör istället vara ett rent hjärta eftersom insida och utsida hänger ihop. För det tredje förs döden på tal i den benediktinska traditionen, medan den är tabu i vår samtid. I Den helige Benedictus regel uppmanas bröderna att ”dagligen ha dödens hot för ögonen”.

Likgiltighet (grekiska: acedia, översätts ibland med ”lättja”) är den centrala lasten, och innebär ett ointresse för andlighet. Hur uppkommer likgiltigheten? Dess rot är benägenheten att fly från sig själv och sin egen verklighet. Munkarna känner igen denna impuls på en motvilja mot den plats de befinner sig på (horror loci). Att fly från platsen, till exempel genom sysslor av olika slag, är medicin med kortvarig effekt, men visar sig vara en skenlösning. Jamison menar att lectio divina, meditativ bibelläsning, utgör ett första konstruktivt steg ut ur likgiltigheten.

”Girighet är bra (greed is good) eftersom dess anda leder till utveckling och framsteg”, förkunnade en affärsman spelad av Michael Douglas i filmen Wall Street från 1987. Jamisons argument är att även om girigheten främjar utveckling så gör den oss inte lyckliga. Cassianus upptäckte att girigheten frodas och växer i små till synes harmlösa tankegångar. Denna last kännetecknas alltså av det sluttande planet. Jamison berättar om ett effektivt motmedel. Munkarna lämnar årligen in en ”fattigdomslista” med sin egendom till klostrets abbot. Jamison har en radikal syn: ”Jag har denna tumregel: det som jag inte har använt under det år som har gått sedan den förra fattigdomslistan behöver jag antagligen inte heller, så därför ger jag bort det” (s. 116–117).

Svårmod. Jamison skiljer respektfullt på svårmod och kronisk depression, eftersom man kan behöva professionell hjälp med den senare. Redan ökenfäderna upptäckte att svårmod och vrede är två sidor av samma mynt. Melankoli beror inte sällan på ouppklarad vrede. En väg ut ur detta är att mobilisera ett välgrundat hopp, som meditation över Jesu död och uppståndelse kan skänka. Dessutom kommer klagopsalmerna i Gamla testamentet här väl till pass. När det ser riktigt mörkt ut brukar Jamison rekommendera psaltarpsalm 88, eftersom den inte har något lyckligt slut (s. 155–156). Vändpunkten från svårmod till hopp underlättas av att man slipper ha förväntningar hängande över sig att det ska bli en happy ending.

Abbot Christopher Jamison har lyckats med att tolka och översätta Cassianus till vår tid och göra honom tillgänglig, vilket är en bedrift. Efter en gudstjänst i Westminster Cathedral i London fick jag tillfälle att samtala med abbot Christopher, och frågade om han kunde rekommendera ytterligare sekundärlitteratur om Cassianus. Jamison berättade att han hade skrivit Lyckan kommer delvis därför att det fanns så lite litteratur om Cassianus. Och han förstod varför. Cassianus är oerhört betydelsefull för den kristna spiritualitetens historia, men relativt svårläst och från en epok och värld som är så annorlunda än vår. Under arbetet hade Jamison genomgått en kreativ kris tills han hittade en nyckel, ett huvudbudskap: lyckan. Den som plöjt igenom Cassianus verk inser utmaningen.

Anmärkningsvärt är att den här typen av böcker omtolkas och förvrids i en svensk miljö. Lyckan kommer hamnar på bokhandelns hyllor med psykologi/personlig utveckling och inte på religionsavdelningen (vilket informationsdisken upplyste om efter det att jag hade letat förgäves i den senare avdelningen). En bok som öser ur den katolska traditionens källor kunde tänkas höra hemma bland religion. Å ena sidan är det ett tecken på att Jamison når ut till en bred publik, å andra sidan tyder det på att religion förmodas vara irrelevant för, eller till och med förhindra, andlig mognad. Placeringen kan också spegla en allmän individualistisk tendens i samhället. En sådan tendens antyds i översättningen av titeln på hans förra bok Rummet inom dig. Den översatta titeln riktar ensidigt fokus på en själv, trots att Jamison distanserar sig från privatreligiositet i samma bok, s. 126–150. Originalets titel Finding Sanctuary tillåter att det heliga rummet (sanctuary) kan vara överallt, inte bara i den religiösa privatbostaden.

Låt mig avsluta med en anekdot om de med huvudsynderna besläktade dödssynderna. Kön till biktstolen inför julaftons midnattsmässa i en engelsk församling var ett år osedvanligt lång. Så sent som kvart i tolv väntade folk fortfarande på sin tur. Den engelske jesuitpatern insåg att en radikal prioritering var nödvändig om han skulle hinna i tid till gudstjänsten. Han lutade sig därför ut ur biktstolen och vädjade till församlingsmedlemmarna i kön: ”Från och med nu endast dödssynder, tack (mortal sins only from now on, please)!”

Hemsida klostret Worth: www.worthabbey.net

Kommande tv-serie: www.bbc.co.uk/tv/comingup/the-silence-2