Toner från klostren

I framställningar av västkyrkans senare liturgiska historia finns en rad skeenden av betydelse som hittills endast i mindre grad varit föremål för forskning. Ett sådant fall är den monastiska sången under perioden efter Andra Vatikankonciliet, ett stort potentiellt forskningsområde som inte utförligt dokumenterats och närstuderats, frånsett ett par isolerade studier – bl. a. Sr. Victorine Fentons doktorsavhandling om tidegärdssång på folkspråket i Förenta staterna (University of Iowa, 1985), Dom David Nicholsons dokumentation av benediktinsk klostermusik sedan konciliet (Abbey Mount St Angel, Oregon, 1986), samt Viveca Servatius studier av liturgisk sång i översättning (bl. a. i Signum nr 7/1980). Den 16 oktober 2009 försvarade Karin Strinnholm Lagergren sin doktorsavhandling över just ett sådant ämne vid Institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet.

Strinnholm Lagergren har undersökt och besökt ett tjugotal europeiska kloster (benediktiner, dominikaner, cistercienser, karmeliter, birgittiner, samt två kommunioner utanför den romersk-katolska kyrkan – ett under anglikansk, ett under luthersk organisation). Hon har i studiet av klostrens musik till tidegärd och mässa använt sig av sociologiska, etnologiska och musikvetenskapliga metoder, vilket resulterat i en imponerande översikt med många unika upplysningar och självständiga tolkningar rörande musik, liturgi och teologi inom vår egen tids klosterväsende. Några punkter av speciellt intresse för musik- och liturgiforskningen ska här nämnas särskilt.

Bokens andra del redovisar fallstudier för sex av de undersökta klostren. Strinnholm Lagergrens kritiska och nyktra iakttagelseförmåga i dessa kapitel torde väcka uppskattning även bland facketnologer. I de kloster som i någon mån vinnlägger sig om bevarande och praktiskt kultiverande av olika gregorianska sångtraditioner visar det sig att sången har ett flertal viktiga funktioner. Den anses bland annat undanröja riskerna för alltför person- och tidsbundna preferenser samt bidra, delvis som en följd av föregående punkt, till den katolska kyrkans enhet. Dessa argument för traditionsbevarande tas upp i klostren Pluscarden, Elgin (s. 144) och Mount Saint Bernard, Coalville (s. 337), i det senare fallet med självmedvetna historiska referenser till de cisterciensiska musikreformerna under medeltiden.

På de platser där en hel del för klostret egen liturgisk musik används har Strinnholm Lagergren utrett musikaliskt förfarande genom begrepp som ”re-gregorianisering” samt ”åter-, om- och nyskapande” (den senare trikotomin är lånad av folkmusikforskaren Ingrid Åkesson och fungerar bra för ändamålet här). På den medföljande cd-skivan ges läsaren möjlighet att följa resonemanget när inte bara toninnehåll utan även röstklang, prosodi och projektion undersöks närmare.

Bland de musikansvariga i klostren som har fortsatt att odla den monofona sången saknas inte exempel på reformsträvanden: exempelvis citeras en av systrarna i Pax Mariae, Vadstena: ”… denna tidegärd [Cantus sororum] kom till under en tid som nu kallas dekadent … Sann gregorianik är det inte med så många stora intervall” (s. 166). En sådan utsaga väcker naturligtvis omedelbart musikforskarens och filologens intresse. Strinnholm Lagergren visar här att den postkonciliära adaptionen av birgittinsk liturgi (utförd av Nicolaas de Goede samt Syster Patricia, Uden och Vadstena, medan Olof Åby stod för översättningen) inte alls enbart är en enkel anpassning till svenska språket – vilket redigerarna själva verkar antyda – utan att det även finns flera underliggande faktorer i praxistraditionen. Detta hade inte kommit fram om inte Strinnholm Lagergren trängt in i materialets prosodi och melodik. Denna hennes observation leder sedan till diskussioner på ideologiska och teologiska plan. Detta är bara ett av många exempel på det klara och rediga metodiska hantverk som utmärker avhandlingen.

Vill man invända mot något i Strinnholm Lagergrens framställning av filologisk-praktisk tillämpning av den liturgiska sångens äldre källor under 1800- och 1900-talen är det möjligen hennes närmast exklusiva betoning av arbete på frankofont område. Ingen kan för en sekund bortse från inflytandet av klostret St. Pierre i Solesmes under denna period, vilket också bekräftas av de nutida musikaliska adaptioner som redovisas och analyseras i boken. Frågan är dock om inte Strinnholm Lagergren skulle behövt följa upp även Coelestin Vivell, Peter Wagner, Walter Frere, Raffaele Casimiri, Bruno Stäblein, Luigi Agustoni och härtill anslutande rika litteraturområden. Jag vågar påstå att dessa inom- och utommonastiska forskare alla i varierande grad påverkat både Solesmes-rörelsens arvtagare och receptionen av de äldre Solesmes-utgåvorna. Dessutom bedrevs flera forsknings-, editions- och utbildningsprojekt under påvlig kommission parallellt med det i Solesmes – bl. a. Académie grégorienne under Peter Wagners ledning i Fribourg, och Cäcilien-Verein och Scuola gregoriana, båda under ledning av Franz Xaver Witt. Det kunde vara intressant att försöka spåra dessas betydelse för klostermusiken under 1900-talet, så även om detta inte fått plats i Strinnholm Lagergrens avhandling vore hon utmärkt för uppgiften i framtiden.

Det är viktigt att känna till kritiken mot den s. k. semiologin även i den händelse diskussioner inom senare utomfransk gregorianikforskning inte påverkat de här undersökta klostren – ja faktiskt just av den anledningen i så fall. Angående en uppmaning i encyklikan Musicæ sacræ disciplina (Pius XII, 1956) att nykomponerandet av liturgisk musik bör överlåtas till dem med god kännedom om de rätta lagarna, dygden och renheten i den gregorianska traditionen, skriver Strinnholm Lagergren: ”Med dessa mästare avsågs förmodligen munkarna i Solesmes, som komponerat på detta sätt sedan 1800-talet” (s. 130), en tolkning som nog vunnit på att utvecklas och underbyggas. ”Kritiken mot semiologin har främst kommit från utövare som inte har någon personlig relation till Solesmes-traditionen i vilken Cardine skolades”, skriver författaren med hänvisning till en mer ingående artikel av Servatius ur Svensk tidskrift för musikforskning 1997 (s. 121). Detta har i sammanhanget en något nedtonande effekt på Cardines (och eleven Agustonis) samröre med andra forskare såväl som på hans egen kritik mot tidigare Solesmes-tradition. Ett alternativt sätt att beskriva situationen skulle kunna vara: ”Cardine har inte fått någon självklar vetenskaplig efterföljare”, vilket möjligen tydligare visar att semiologin idag har större betydelse bland exekutörer inom katolskt kloster- och kyrkoväsende än bland sekulära musikfilologer.

I avhandlingens sista del behandlas pedagogisk praxis jämte de ideologiska traditioner vilka påverkat röstideal, inställning till notation och inspelningar samt uppfattningen om sångens pastorala och exegetiska funktioner. Därpå följer appendices, engelsk och fransk sammanfattning av boken samt ett ordförklaringslista.

Ordet blev sång (titelns parafras av Johannesprologen kommer från en av författarens monastiska informanter) är en mycket väl utförd undersökning där författaren visar stor kännedom om det insamlade materialet, dess historia och kontexter samt om den liturgiska utvecklingen i europeiska kloster sedan 1960-talet. Studien är metodiskt habil med speciellt fruktbara sammanställningar av kyrko-, idé- och musikhistoriskt material, bearbetat med metoder från etnologiska och sociologiska discipliner. Detta föranleder förmodandet att den kommer att finna stor användning som dokument över en tid av stora utmaningar för romersk-katolskt klosterväsende och bådar gott för framtidens musik- och liturgiforskning. Strinnholm Lagergren mottog för sin avhandling kort efter disputationen Kungliga Musikaliska Akademiens stipendium till Harald Göranssons minne, vilket också understryker att hennes slutsatser är relevanta för hela västkyrkan – ja, hennes besök och undersökningar i sig kan sägas vara av reell ekumenisk betydelse. Boken får redan räknas som standardlitteratur på ett område där många fortsatta bidrag kan förväntas, bland annat från Karin Strinnholm Lagergren själv.