Gudomlig galenskap

Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk vid Stockholms universitet, har skrivit flera böcker om rysk idéhistoria och kultur. Det rör sig om kärnfulla översikter, där läsaren smidigt leds in i den ortodoxa världen och där det historiska perspektivet brukar vara väl framträdande. Samtidigt aktualiseras intressanta författarskap. Bakom texterna finns oftast en introducerande ambition, och den intentionen går igen i Skruden och nakenheten, som innehåller flera olika aspekter på Ryssland. Boken är grupperad i tre huvudavdelningar: Ortodoxi, Samhälle och Litteratur. Merparten av materialet har publicerats tidigare, främst som understreckare i Svenska Dagbladet, men samtliga artiklar är här omarbetade.

Bokens första avdelning ger en mycket bra översikt över ortodoxin, med tio relativt nyskrivna artiklar. Den ryska ortodoxa kyrkans ställning tas här upp både i ett historiskt och ett dagsaktuellt perspektiv, och den belysningen är särskilt klarläggande. En styrka ligger just i aktualiteten. Under rubriken ”Lidandets ikon” berörs till exempel kanoniseringen av nya martyrer i det postkommunistiska Ryssland. Kyrkan utsattes som bekant för svår förföljelse under sovjettiden, och många helgon har nu kanoniserats.

bodin anknyter även ofta till Kristusdårarna. Särskilt intressant är hans beskrivning av kontrasten mellan den storslagna biskopspåklädningen och Kristusdårarnas nakenhet. ”Dåren i Kristus”, skriver författaren, ”präglas av ett antibeteende som tjänar till att ifrågasätta eller vända upp och ner på kyrkans symboler och traditioner. Den fråga som dåren i Kristus genom sin nakenhet ställer till den egna kristna traditionen är om det inte är något hädiskt med denna prakt i biskopsdräkten och ceremonierna för att gestalta Kristus […]”.

Många av de heliga dårarna har blivit helgonförklarade, och till dem hör Ksenia av Petersburg, som här ägnas ett särskilt kapitel. Hon levde på 1700-talet och kom snart att förknippas med mirakel och ett gåtfullt uppträdande. Hon besökte mannens begravning iklädd dennes officersuniform och menade att det var hon själv som hade gått bort. Därefter drog hon omkring i staden som helig dåre, i den döde mannens skepnad, och bad enträget att man skulle fira minnesgudstjänster över henne. Tids nog vann hon stor allmän popularitet, speciellt som flera av hennes förutsägelser om dödsfall tycktes ha slagit in. Intresset för henne kom att hålla i sig. Mitt under sovjetepoken tillkom en klagomur nära hennes grav. Uppmärksamheten kring Ksenia och andra Kristusdårar är stark ännu i dagens Ryssland, kanske starkare än på länge, vilket ser ut att spegla en ihållande vilja att ifrågasätta förnuftet. Lars Gyllensten hör för övrigt till dem som intresserat sig för Kristusdårarna. I Lapptäcken livstecken (1976) skriver han bland annat följande: ”Med narrskapet som mask döljer den helige sin fromhet för att skydda den mot den konventionaliserade fromheten i det religiösa ’etablissementet’ – och därmed blir narrskapet också en kritik däremot. […] Narrarna är både fascinerande och frånstötande, både aktade och föraktade. De lever som och med hundarna, i ett slags exil mitt i storstaden. Ibland åberopas Paulus ord i [Första Korinthierbrevet (1:23–25)] om kristendomen som en dårskap. Ibland eftersträvar man att efterfölja Kristus, den förföljde och föraktade. Narren är Guds öga, som vandrar överallt i staden.”

Naturligt nog uppehåller sig Bodin också vid ikonen och dess innebörd. Aspekter kring detta tas upp både inledningsvis och längre fram i boken. Läsaren påminns om hur nära förbunden ikonen är med den ortodoxa tron – något som klosterguiden Aleksandr Ivanovitj nyligen har uttryckt kärnfullt: ”En ortodox tro utan ikoner vore en omöjlighet.” Ikonens centrala betydelse har delvis att göra med avsaknaden av skriven teologi i Ryssland. Ord och bild kan beskrivas som närmast jämställda, eller, med Bodins ord: ”Konsten blir en del av tron och teologin i den ortodoxa världen.” Bilden inskränker sig här alltså inte till ett komplement eller till en enbart illustrativ funktion.

Författarens intresse för bildkonst genomsyrar flera av texterna, och volymen rymmer också ett antal väl infogade illustrationer. De samhällsorienterande avsnitten upptar däremot ett mer blygsamt utrymme. Det rör sig dock om substantiella översikter. Bodin aktualiserar bland annat aspekter av 1800-talets ryska terrorism, delvis utifrån Sergej Netjajevs verksamhet. Ett kapitel handlar om tänkbara orsaker till Sovjetunionens upplösning, med stöd av ett par aktuella studier i ämnet. Ytterligare en belysning ägnas Nikolaj Fjodorov (1828–1903), färgstark filosof, som, framhäver Bodin, sammanfattar en hel epok av ryskt tänkande, och vars sätt att förbinda traditionen med radikala omvandlingsprojekt väckt fascination hos exempelvis Dostojevskij och Tolstoj.

Dessa båda författare återkommer sedan i bokens tredje avdelning. Bodins nedslag i skönlitteraturen sträcker sig över ganska många områden; här avlyssnas röster från både 1800- och 1900-talen. Vid sidan om Dostojevskij och Tolstoj figurerar bland andra Michail Saltykov-Sjtjedrin, Varlam Sjalamov, Alexander Solzjenitsyn och, inte minst, Andrej Platonov, som under senare år varit väl uppmärksammad i svensk översättning. Vissa diktare ges särskilt gott om utrymme. I en av de fylligare essäerna fångas sidor av symbolistpoeten Alexander Bloks diktning, och Bodin gör även en utmärkt presentation av Marina Tsvetajeva (1892–1941), vars liv och dikt avtecknas mot bakgrund av revolutionen och den svåra tiden i landsflykt. Texten ger en säker belysning av en av Rysslands största poeter.

Allra sist fokuseras poeten och konstnären Dmitrij Prigov (1940–2007), produktiv outsider som med udda, effektiva verktyg kritiserade den socialistiska realismen, sovjetisk masspropaganda, hela den kommunistiska utopin. Med hjälp av citat, humor och satir frammanade han en provokativ nyenkelhet som också angrep det ryska avantgardet – liksom även, i än högre grad, olika slags auktoritära fenomen i den ryska historien. Prigovs poesi hann rikta sina uddar mot många håll, och den utförde, skriver Bodin, ”ett renhållningsarbete gentemot en starkt auktoritär rysk och sovjetisk kulturtradition”. I förlängningen reste detta kritiska skapande även frågetecken vad gäller konstens och litteraturens möjligheter att förmedla sanning. Prigov arresterades av KGB 1986 och sändes därefter till psykiatrisk klinik – men han kom att släppas ganska snart, tack vare ett mildare kulturklimat. År 2002 tilldelades han Boris Pasternak-priset.

Per-Arne Bodin tangerar alltså många ämnen i sin nya bok. Hans översikter ger stark mersmak.