I postmodernismens tid

Till helt nyligen kunde man anta att mycket i den västeuropeiska kulturen fungerade utifrån en gemensam grund, nämligen den liberala humanismen. Som de kraftfulla och häftiga dispyterna inom samhällena och mellan nationerna visar var detta aldrig en fast förankrad verklighet, men vi kan urskilja några överensstämmande drag. Det viktigaste av dessa torde vara vår tillit till sanningens objektiva natur, dess grundläggande opartiskhet och tillgänglighet samt förnuftets och det rationella samtalets centrala plats både i det privata och i det offentliga livet. Vårt samhälle uppskattar också frihet och personligt självbestämmande, och en stor del av våra politiska och moraliska diskussioner rör sig kring dessa teman. Ofta rättfärdigas de beslut som vi fattar uteslutande av att de påstås innebära självbestämmande. I hjärtat av moderniteten ligger det humanistiska antagandet om männi-skans värde, och att detta antagande skulle vara oproblematiskt. En av postmodernismens resultat är att den visat på hur ytterst problematiskt en allmängiltig föreställning om ”det mänskliga” är.

Kraften och sammanhållningen i en kultur beror också på dess förmåga att tillhandahålla referensramar för hur man kan ge svar på frågor som vi alla har om identitet, meningsfullhet, mål och värde, och att skapa mening åt våra handlingar och därmed föra dem till ett fruktbart resultat. Sedan 1700-talet har vår föreställning om framsteg varit ett centralt begrepp i regeringarnas politik, vår tillit till naturvetenskap och teknologi, och det sätt på vilket vi rättfärdigat så många ekonomiska och sociala förändringar och förskjutningar. Vi har ärvt idén att framsteg till största delen är en fördelaktig process som syftar till det allmänna bästa. Bakom denna idé lurar den utopiska myten eller drömmen att våra liv kan bli trygga och säkra, produktiva och fria från smärta, att de kan uppfylla sin bestämmelse och att våra sociala problem också kan lösas, allt detta tack vare utbildning, tillväxt och fördelning av resurser.

Relationerna människor emellan, genom vilka vi hålls uppe, förkroppsligar värden och förväntningar som tar sig institutionella uttryck. Vi upplever dessa på ett tydligt sätt genom den synliga organisationen av staten, som exempelvis regering, militär, lag, allmän utbildning och hälsovård. Institutionella inrättningar kan vara synliga genom att förmedla kulturens centrala värderingar och trosuppfattningar på ett tydligt och betydelsefullt sätt, till exempel läkare, sjuksköterskor och lärare. De kan emellertid också vara osynliga: de kan bäddas in i det språk vi använder, som återspeglar klasstillhörighet, utbildning, kön etc. eller de kan ingå i ett mönster av sociala konventioner, den oskrivna grammatiken och de oskrivna koderna för vår inbördes samverkan. Naturligtvis är medierna den mest betydelsefulla och den mäktigaste kraften i vår kultur för att förmedla och forma våra landskap. Intressant nog är medierna de minst reglerade eftersom de använder sig av de grundläggande principerna i den liberala humanismen – yttrandefrihet, offentlig debatt och ansvarighet – för att legitimera sig själva. På detta sätt kan de framgångsrikt behärska och ha kontroll över ”demokratin”, medan de gör anspråk på att tjäna den. På det här sättet lyckas medierna också framgångsrikt dölja sina avsevärda egenintressen.

Sanning?

Om man vill karakterisera vår egen nuvarande tid måste man konstatera att postmodernismen är djupt invävd med föreställningarna om moderniteten, det vill säga tankegodset från upplysningstiden. Vi kan därför vänta oss att finna att vi lever i båda ”landskapen”. Postmodernismens huvudsakliga inverkan består i att skapa en instabilitet och ett flytande tillstånd som kan upplevas både som befriande och hotande. Med termer som ”sanning” och ”förnuft” förstår en postmodern kultur att sanning är en funktion av makt, inte av ett opartiskt och oegennyttigt förnuft. Den ställer frågorna ”vems sanning?” och ”vem har nytta av den?” Med ett eko från Pilatus är dessa frågor en del av en marxistisk kritik som har lanserats med avsevärd effektivitet som en del av strategin att avslöja vad som nu är en del av vår intellektuella, normala arsenal. Fastän vi alltjämt ställer frågor om sanningen (Sanningen med stort S) så är det kanske så att den postmoderna kulturen inte tror att det finns något svar; det finns ingen sanning att avslöja.

Under ett århundrade, som har lidit under totalitära systems manipulerande med ”sanningen”, är frågan om tro och makt inte enbart en akademisk fråga utan djupt inbäddad i vår erfarenhet. Till och med i så kallade demokratiska kulturer blir vi intensivt medvetna om olika metoder att sätta ”sanningen” i relation till den nytta man har av den; sanningen ingår på så sätt i olika internationella företags intressen. Varje gång som vi lyssnar till en politiker eller till en representant för någon stor organisation har vi alla någon version av denna fråga i bakhuvudet. Var och en av oss har blivit en expert på misstänksamhet och tror inte på vad vi hör. Effekten blir en destabilisering av alla samtal om mening och av all kommunikation som uttrycker och upprätthåller det kulturella sammanhanget. Som en del av vår överlevnadsstrategi har vi blivit sofistikerade läsare av våra sociala och personliga texter. Naturligtvis gör detta också alla anspråk på auktoritet djupt problematiska för oss. Innan vi ger vårt samtycke måste vi bli övertalade och ibland köpta.

Framsteg?

Vi har mindre tilltro till naturvetenskapens säkerhet och humanitära avsikter. Dess ”framsteg” syns mindre uppenbart fördelaktiga och mer problematiska än i det förflutna. Under moderniteten övertalades vi att tro att naturvetenskapen hade sitt eget altruistiska syfte som bestod i att eftersträva kunskap och det allmänna bästa. Under postmodernismen inser vi emellertid att kunskap också är makt, och att naturvetenskapen är knuten till ekonomiska och politiska syften. Naturvetenskap kan bli lika korrumperad och självtillräcklig som vilket annat område av mänsklig verksamhet som helst. Den är också mycket skicklig i att använda den gamla utopi- och framgångsretoriken för att dölja mer ödesdigra syften. Medan vi alla uppmuntrar och applåderar dess bedrifter har vi samtidigt erfarit dess destruktiva kraft och skoningslöshet; dess förmåga att låta alla värden stå tillbaka för ett eget intresse av helt obundna krav på kunskap och framsteg. Detta försätter oss fortlöpande i ett dilemma: när vi upphör att förlita oss på att etiska förutsättningar skall reglera en aktivitet, så kommer vi att förtrösta på den statliga lagstiftningen som en ersättning. Samtidigt vet vi att lagarna själva i lika hög grad är en produkt av konkurrerande krafter och intressen. De kan alltid kringgås och bli tolkade på olika sätt. Sålunda finner vi ett samhälle, där moralen i det offentliga samtalet har brutit samman, har blivit kidnappad eller bara är alltför instabil, att det har få möjligheter att lösa de brådskande och komplicerade frågor som det möter. Det blir då ännu mer sårbart i förhållande till en sorts ”kulturell terrorism” som består i att olika intressegrupper söker olika tillvägagångssätt att framtvinga en offentlig debatt eller stöd för sina egna idéer. Oundvikligen måste staten finna utvägar för att motstå dessa påtryckningar som på sikt urholkar demokratins värden. Man måste lita på det offentliga styrets medel och ändamål och tro på syftet med att ha en regering.

Frihet?

På samma sätt förhåller det sig med frihet och självbestämmande. Å ena sidan skriver vi under på dessa värden. Å andra sidan inser vi, åtminstone intuitivt, att löftena om frihet och valmöjlighet är något av en illusion. Vi upptäcker att de är symboler, beten som trasslar in oss i en komplicerad ekonomisk väv. De uttrycker inte längre det suveräna subjektet utan den underkuvade konsumentens nödvändiga behov. Det är nödvändigt för systemet att skapa illusionen av att det finns valmöjligheter om vi skall fortsätta att bruka tekniker som hela tiden förser oss med ett större utbud av produkter att ”välja” bland. Ytligt sett verkar det som om vi vore erbjudna en gränslös möjlighet att konstruera våra liv och vår identitet, medan i själva verket allt som är utbjudet till salu är en ändlös serie av ”stilar”. Hädanefter ändras innebörden av vår makt över oss själva och en stabil grund från Jag tänker, alltså existerar jag till Jag är vad jag konsumerar. Det är en logik som oundvikligen gör jaget till en handelsvara. Därigenom skapar postmodernismens upplösande och destabiliserande strategier ett flytande tillstånd när det gäller kön och identitet. Det är inte bara så att dessa ger upphov till många konflikter, spänningar och debatter inom vår kultur, utan de är också representerade i det listiga och lockande skapandet av motsägelsefulla bilder och ikoner av personligheter inom exempelvis medier, sport eller popmusik. Reklamens bilder är också extremt utstuderade för att projicera, skapa och manipulera våra bilder av jaget genom att konstruera fram våra önskningar. Detta visar oss på det faktum att postmodernismen i hög grad är en produkt av stort överflöd; vi har formgivare som skapar våra identiteter. Vi behöver inte läsa de postmoderna teoretikernas invecklade och jargongbetonade prosa för att förstå dessa ting. De är en del av vår kulturella erfarenhet, ofta fångade i det språk som vi använder, i de reklambudskap som vi omedvetet absorberar när vi reser eller tittar på TV. De är mest tillgängliga i populära filmer: konsumtionsmotivet utforskas med svart humor i filmer som American Psycho eller Hannibal, ty den tvångsmässige seriemördaren är själva metaforen för en konsumtion som inte har något annat syfte än att föreviga jaget och den berusning som detta innebär. The Matrix har som ett huvudtema problemet med verklighet kontra illusion i vårt sökande efter säkerhet i en banal utopi. Being John Malkovich tycks likna en sådan underhållnings- och intrigfantasi, men få kritiker fick upp ögonen för dess skrämmande underförstådda innebörd: jaget kan bli invaderat och koloniserat, våra egna liv har i själva verket blivit så ”tunna” att vi måste livnära oss på andra. Av detta uppstår den bottenlösa tomheten i Big Brother eller den egendomliga primitiva och hänsynslösa uppvisningen av icke fungerande relationer i de ”terapeutiska” pratshowerna. Dessa förvränger idén om det offentliga samtalet och den försonande och läkande kraften i avslöjandet av personliga trauman genom att göra om dem till underhållning och skådespel; man inbjuder oss att spela med i hemligt samförstånd genom en föreställning om att vi tar del av en läkande process. Denna ”omkastning” av den offentliga/privata sfären är tydlig i upplevelsen av den sammanpressade tiden och det sammanpressade rummet.

Sammanpressning av tiden/rummet

Vi har alla en känsla av att vi har mindre tid än vad vi förr varit vana vid. Den snabba kommunikationen på internet och via e-post har, för att ta två vanliga exempel, ökat tillgängligheten på information men också ökat kraven på oss att svara snabbt. Det är möjligt att den allestädes närvarande anspråkslösa mobiltelefonen är den bestående sinnebilden för denna erfarenhet. Vi kan inte tro att den är nödvändig för livet, friheten och jakten på lycka, men utan den är vi icke-personer. Ingen telefon, ingen betydelse, vi är avskurna från vårt nätverk, på drift i ett tyst kosmos, förlorade i icke-identitetens svarta hål, inte längre i stånd att beställa vår hämtmat eller att pracka på andra vårt livs trivialiteter på tåget, på tunnelbanan eller på gatan. Det ironiska är att själva symbolen för tillgängligheten och för den ständiga kommunikationen och kontrollen över våra liv bara tjänar till att inregistrera torftigheten hos våra kommunikationer och förlusten av vårt privata livsrum. Gränslinjerna mellan arbetsplats och hemmiljö har raserats, vårt offentliga och vårt privata jag smälter samman. Detta kan tyckas spännande, vi lever i det omedelbara ögonblicket som ständigt upplöser sig när vi går vidare till nästa händelse. Som ett resultat av detta skapas känslan av att våra liv endast rör sig på ytan; djup och eftertanke går förlorade, följaktligen söker man efter färdig visdom, efter genvägar till insikter som paradoxalt nog löses upp nästan i samma ögonblick som de dyker upp. Utrymningen av det inre sätter en enorm press på upplevelsen av jaget, dess förankring och kontinuitet mitt i det postmoderna livets ständigt föränderliga intryck och impulser. Vi existerar bara i det ögonblick då föreställningen pågår, men föreställningen är endast projektionen av en bild och ett tillfälligt anammande av en roll som är gjord just för oss. Idén om den mänskliga personen är inte bara underminerad, utan den är själv redskap för de dominerande ekonomiska, sociala och kulturella krafterna: de grupper som innehar makten och kan välja att forma oss till sin avbild, med syfte att dra egen fördel av det. Naturligtvis kan det marknadsföras som en ökad frihet att välja och att utnyttja fördelaktiga tillfällen. Douglas Couplands roman Miss Wyoming fångar kortfattat problemet: ”När du växte upp, John, fick du veta att du skulle ha fyra eller fem olika yrken, och på grund av dem skulle du bli fyra eller fem olika personer under resans gång. Om fem år kommer jag inte längre att vara mig själv. Jag kommer att vara en ny Ryan … den nuvarande versionen av mig försvinner. Vi försvinner allihop. Alla försvinner. Jag ser redan tillbaka. Jag ser redan tillbaka på den Ryan som yttrar dessa ord…”

Nostalgi

Låt oss nu betrakta en annan aspekt av vårt kulturella läge, nämligen att sinnet för historia ersätts med nostalgi. Det är en överlevnadsstrategi för oss. Nostalgi är symptomatisk för exilen, särskilt när framtiden inte längre erbjuder en tillflykt. Nostalgi blir till ett konstruerat säkert förflutet som vi har kontroll över men det är alltid ett förflutet som aldrig har existerat. Nostalgi är uttryck för vår önskan att söka skydd från själva postmodernismen. Den betecknar vår längtan efter en förlorad oskuld och den uppenbarar den djupa förvirringen i hjärtat av vår kultur. Ett uttryck för denna förlust är det sätt på vilket barndomen själv är hotad. Vi är med rätta chockerade och upprörda över alla fall av barnmisshandel och utnyttjande av barn som vi ideligen får vetskap om. Det är tacknämligt att det avslöjas, men det pekar också på en djupare liggande defekt i kulturen som utmärks av en inneboende tendens till missbruk. Det är bedrövligt att detta fysiska, mentala eller sexuella utnyttjande inte uttömmer repertoaren; när allt kommer omkring blir barn på ett systematiskt sätt skottavlor för reklamen i sin egenskap av konsumenter och potentiella manipulatörer av sina föräldrar. Därigenom hamnar de i slaveri hos marknaden och blir ”stalldrängar” för resten av sina liv. Postmodernismen utmärks av det sätt på vilket objekt blir erotiserade. Huvudsyftet är att marknadsföra produkter, men det som är särskilt intressant är det som man skulle kunna kalla ”omflyttningarna” (displacements). Ofta kan man se att bilen eller huset alltså ersätter personen som det man mest åtrår. Denna omflyttning åstadkommer en subtil nedvärdering av personen; den utgör inte längre det som bäst ger tillfredsställelse, status och gemenskap och förvisas därför till en andra rangens plats. Det som produceras blir mycket viktigare än människorna, eftersom det uttrycker identitet, stil, och rikedom, vilket placerar oss människor socialt och kulturellt som innehavare av dessa ikoner och den status som de har med sig. Om det inte längre är önskvärt i sig att vara en person så existerar personen för oss endast som ägare eller förmedlare av de aktuella önskvärda tingen. Omkastningen är nu fullständig, eftersom personerna bara existerar i den mån de kan förse oss med de önskvärda tingen; följaktligen blir de själva till ett slags produkter, bärare av det som önskningarna uttrycker. Vår kultur är engagerad i detta undergrävande av det mänskliga och blir glupskt uppslukad av marknaden. Den verkliga dödskulturen består i det sätt på vilket våra liv förtärs av marknaden, allt salufört under devisen ”livskvalitet”. Konsumtionssamhället är det samhälle som konsumerar den mänskliga personen. Följden blir detta underliggande frenetiska sökande efter ”upplevelse”, ”helhet”, ungdom och vitalitet.

Om nostalgin representerar en överlevnadsstrategi, är ironin en annan. I en kultur, där vi instinktivt lär oss att hålla tillbaka allt förtroende, särskilt för de statliga institutionerna, blir ironin ett sätt att leva, när de absoluta idealen inte längre är möjliga och moraliska val reduceras till en fråga om personlig smak. Ironin ersätter seriösa omdömen, när vi inte kan lyckas med att nå en försoning mellan å ena sidan vår öppna och flytande kultur, dess färggrannhet, hastighet, löfte och komplexitet och å den andra sidan moraliska instinkter och traditioner, som vi inte längre är säkra på. Vidare har vi också den desperata taktiken att i begreppet carpe diem inte längre lägga in en uppmaning att leva livet i självkontroll och fördjupning utan detta har ersatts av ett rovgirigt köpande och ett tillgripande av färdigproducerade ”upplevelser”, happen-ings, ”evenemang”, hela den frambrusande ekonomin. Den underliggande verkligheten är bräcklighet, utarmning, otrygghet och en stor smärta, som utmärker våra liv och tynger ner oss när larmet dör bort och vi återigen konfronteras med det vardagliga.

Min avsikt har inte varit att måla upp en dyster tavla utan snarare att presentera några ögonblicksbilder av landskapet. Upplysningstidens optimister var även de hemsökta av ”det radikalt onda”, en problematik som filosofen Immanuel Kant var väl införstådd med. I likhet med varje beskrivning är min framställning ensidig och något av en karikatyr. Det skulle också vara möjligt att beskriva de stora framstegen i världen i fråga om fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. I vår samtida kultur kan man också finna uttryck för mycket av medkänsla, tolerans och medmänsklighet i allmänhetens reaktioner på tragedier hemma och utomlands. Samtidigt som vår tid är svår att tolka och ställer krav är den också en period som innebär ett spännande övergångsskede.

Kyrkan i en postmodern värld

Vad betyder allt detta för kyrkan? Än en gång konfronteras vi med en komplicerad situation. Det råder inget tvivel om vidden av sekularisering och av kristendomens gradvisa marginalisering. Vi lever i en kultur som tycks ha blivit trött på tron, fastän den fortfarande är beredd att lägga beslag på dess språk och bilder. Detta försätter den kristne i ett sällsamt förtroget och samtidigt främmande läge. Vår kultur använder vårt språk men den är inte längre vår kultur. Den stora tillväxtindustrin är andligheten. Denna ställer dock få eller inga krav på individen när det gäller att hålla sig till en specifik tro eller att engagera sig konkret i den kyrkliga gemenskapens liv. Det råder en omsorg om jaget. Vår kultur är besatt av bilden, av image, samtidigt som den fortsätter att utplåna bilden av Kristus och därmed inte bara av Gud utan också av det mänskliga. Det är en kultur som utvecklar utomordentlig skarpsinnighet när det gäller att skapa former för högtider, som skall markera betydelsen av vissa ögonblick och fylla dem med innebörd; dock har den övergivit varje sinne för det heliga och sakramentala, fastän den ofta använder dessa ord. Det är en kultur, som är djupt medveten om sin bristande funktion och sin trasighet, men den kristna förkunnelsens tal om synd, återlösning och frälsning klingar ändå meningslöst och tomt. Våra samfund försöker desperat att nå ut, att finna en känsla av samhörighet och gemenskap, men vi finner att vi lever i en ytterst främmande och isolerad tillvaro, alienerad från skapelsen; vi brottas med en ihållande känsla av övergivenhet och förvirring. Kyrkan, som så länge varit härskarinna över språket, det språk som västvärldens kultur brukade uttrycka sig själv med, finner i den här situationen att hon nu bara är en röst bland många på marknadsplatsen.

Det är också sant att åren efter Andra Vatikankonciliet har utmärkts av ett inomkyrkligt sökande efter ett nytt språk och nya former för att kunna uttrycka kyrkans liv och dess tro. Denna kamp har ofta visat sig bli både bitter och försvagande och alldeles säkert destabiliserande. Det skulle emellertid vara ett misstag att tro att detta ensamt är orsaken till att tillit och auktoritet gått förlorade. Kyrkan lever också hon i den postmoderna tiden och hon måste förväntas ta itu med samma frågor. I likhet med varje annan röst kan hon inte med självklarhet kräva auktoritet. Auktoritet måste förtjänas genom djupet i kyrkans medkänsla, kraften i hennes förståelse, integriteten i hennes liv och modet i hennes vittnesbörd. För att leva i en postmodern kultur, som ju är misstänksam mot stora anspråk och krav, måste kyrkan även gå in i diskursen med ödmjukhet, utan att fördenskull offra sin särskilda insikt. Detta är inte en ny uppgift för kyrkan; hon har mött denna uppgift många gånger under en tvåtusenårig lång och krokig resa. Fastän det kan synas frestande är nostalgistrategin inte ett möjligt val, eftersom den vittnar om en sinande tro, inte om en anslutning till tron. En sådan strategi skulle alltid göra kyrkan till blott och bart en mänsklig konstruktion. Att gå tillbaka till det gamla skulle ha samma effekt, eftersom det alltför lätt bara blir att man återställer en yttre form. Än en gång skulle det bli en konstruktion som har sin grund i intressena hos de grupper som dominerar en viss period. Lyckligtvis har kyrkan visat stor fasthet och inte dukat under för dessa knep. I en extraordinär handling har kyrkan bundit sig för att vandra ”mänsklighetens väg”, som naturligtvis är den väg som öppnats av Gud i inkarnationen. Det är den väg som leder till hjärtat i vår kultur. På den resan måste kyrkan också förvänta sig att erfara det underliga främlingskap som är både skapande och profetiskt. Hon kan erfara detta, eftersom hon i sitt centrum bevarar minnet av Kristus som också är minnet av mänsklighet. En kultur som eftersträvar att radera ut den mänskliga personen kommer också att eftersträva att bryta sönder, överta och avlägsna en kyrka som bevarar detta minne. Just genom att ge näring åt minnet av Kristus kommer hon att bli profetisk i en kultur som har blivit manipulerad till att glömma. Hon kommer också att erfara att hennes egen svaghet är uppenbarad.

Kyrkan kan inte vara något annat än en hemvist för mänskligheten. Detta betyder naturligtvis också att kyrkan måste inta den platsen i vår kultur och i vårt samhälle. Detta är den uppgift för kyrkans gemenskap som framkommer i alla motsättningar och i alla debatter. På varje nivå är uppgiften på samma gång överväldigande och oändlig, och frestelsen är stor att förlora hoppet, att tänka att kyrkan bara är ännu en institution med sin retorik, sina symboler och sina kontrollmekanismer. Det skulle vara naivt och falskt att låtsas att kyrkan inte utsätts för dynamiken hos en existerande institution, men det skulle vara falskt att kapitulera för detta. Den största frestelsen i den postmoderna kulturen är att förlora tron på kyrkan, att bli uttröttad av hennes kamp och hennes uppdrag, att förtvivla om hennes framtid och att avhålla sig från förtröstan.

Att tro inom kyrkans ram är en motståndshandling, en vägran att överlämna kyrkan åt kulturen. Sådant motstånd innebär en öppning för Kristus som inte heller kan överge sin kyrka. Det kräver och vidmakthåller också kyrkans egen hågkomst av sig själv: att det bara är genom Hans närvaro som hon lever. De symboliska handlingar för att ge uttryck för botgöring som påven Johannes Paulus II gjorde vid firandet av millennieskiftet var inte några isolerade yttringar av postmodernt slag. De var uttryck för kyrkans medvetande om det historiska skeendet och för behovet att rena minnet genom ånger och förlåtelse. Detta är yttringar av frihet inom historiens ram som gör det till ett möte med nåden. Det är därför som man inte kan återgå till nostalgin, till ett återställande av det gamla eller till en tillvaro som blott och bart institution. Att tro inom kyrkans ram som en motståndshandling innebär att man skapar ett utrymme i kyrkan, ett utrymme som gör anspråk på att vara vårt hem. Vår vägran att uteslutas eller utestängas från detta utrymme gör att Kristus förblir där som en levande närvaro. Det är att vara bofast där, att vara i ett hem, i vars djup Treenighetens outtömbara liv ligger dolt. Att behålla och värna detta utrymme i en tid som vår fordrar en kärlek till kyrkan och en villighet att delta i hennes kamp, hennes smärta och förödmjukelser eftersom vi bär ”skatten i lerkärl”. Ett sådant motstånd är en katolsk instinkt. Och det är ett hopp för mänskligheten.

Översättning: Elisabeth stenborg