Ungefär samtidigt som Martin Luther (1483–1543) våndades över frågan ”Hur ska jag finna en nådig Gud?” övervägde Ignatius av Loyola (1491–1556) en barfota pilgrimsvandring till Jerusalem för att med extrem askes försöka beveka sin höge Herre. Båda är portalgestalter för den nya tiden, båda insiktsfulla reformatorer med avgörande betydelse i historien. Båda kom att få ett djupt inflytande över människors innersta och därmed deras förhållande till Gud. De lutherska spåren är förstås legio i det svenska fromhetslivet. Också när svensk mentalitet ska beskrivas i vår tids sekulariserade samhälle påstås ofta en Luther sitta på människornas axlar och viska olycksbådande förmaningar och varningar. Med Ignatius förhåller det sig annorlunda. Visserligen existerar ränksmidande jesuiter, hans efterföljare, i vår litteratur och möjligen fortfarande i den dunkla folksjälen. Adjektivet jesuitisk betecknar enligt SAOL skenhelig, ränkfull – i senaste upplagan dock endast i andra hand.
Men det mest utmärkande i svensk kultur beträffande Ignatius är att han är relativt okänd. Vissa försök att råda bot på det har gjorts. Laura Petris biografi Ignatius av Loyola. En bok om att hjälpa själar utkom i början av 1960-talet och i lätt reviderat nytryck 2005 på Artos förlag. Pilgrimens berättelse, ett slags självbiografi, utgavs 1981 på Katolska Bokförlaget i översättning av Jarl Ekman och Herman Seiler och så sent som 2005 utkom Ignatius av Loyola Andliga övningar och tio brev i översättning av Fredrik Heiding som ersätter ett par tidigare utgivningar av samma verk. Men helgonet Ignatius har ändå förblivit mycket av en främling.
Möjligheten att på djupet tillägna sig Ignatius spiritualitet enbart utifrån dessa verk är också starkt begränsad. Det är nog heller inte möjligt att skaffa sig en bild av hans budskap utan att känna till historien om hans liv. Nu finns faktiskt en chans att ta del av båda dessa aspekter i Stefan Kiechles nyutkomna bok Ignatius av Loyola – Mästare i andlig vägledning, Artos 2007 i översättning från tyskan av Ida Dahlgren med fackgranskning av Fredrik Heiding.
Författaren är tysk jesuit och har disputerat på en avhandling om ignatiansk spiritualitet: Kreuzesnachfolge. Eine theologisch-anthropologische Studie zur ignatianischen Spiritualität. Genom sitt arbete som studentpräst och novismästare i jesuitorden har han rik erfarenhet av andlig vägledning. Boken består av tre delar som omfattar Ignatius liv, hans verk och hans andliga budskap.
Den biografiska delen utgår till stor del från Pilgrimens berättelse, där Ignatius på sin ålders höst själv berättar om sina erfarenheter för Luis Gonçalves da Câmara. Medbröderna vill ha en sorts andligt testamente av sin ordensgrundare. Texten blev liggande i arkiven och återupptäcktes först i början av 1900-talet. Ignatius talar här om sig själv i tredje person som ”pilgrimen”. Under sina vidsträckta vandringar, som efter hand förde honom till det Heliga landet och därifrån, till Paris och slutligen till Rom, beskriver Ignatius sig själv som en pilgrim, som livet igenom varit föremål för Guds egen pedagogik.
Genom att öva sig att urskilja tröst och misströstan i sitt inre och att avgöra om trösten är äkta eller falsk når Ignatius i Manresa, nordväst om Barcelona, fram till sitt livs insikt. Den våldsamma askes och det självhat som drivit honom framåt ledde i själva verket in i en återvändsgränd. Han inser att de svåra synder som han själv velat försona hade Gud för länge sedan förlåtit av ren barmhärtighet. Efter denna omvändelse följer de fem stora visionerna av Treenigheten, av skapelsen, av eukaristin, av Jesu mänsklighet och händelsen vid floden Cardoner, som pilgrimen själv i sparsmakade ordalag beskriver som ett stort inre ljus som gav förståndet klarhet. Här skildras en andlig erfarenhet på tröskeln till den nya tiden. Ignatius kan gå vidare på sin väg som ingalunda är rak. Efter hand ansluter några vänner som delges hans erfarenheter genom de andliga övningar han börjar undervisa om. Tillsammans med sina följeslagare, som vid det laget hunnit bli tio, grundar han den ordensgemenskap som stadfästes av påven Paulus III år 1540. Värt att lägga märke till är den vikt som Ignatius fäste vid det kyrkliga godkännandet av Societas Jesu, Jesu sällskap.
Jämsides med citat ur och kommentarer till Pilgrimens berättelse får vi också i Kiechles bok en rad relevanta informationer om den samtida sociala och politiska situationen under Spaniens Siglo de Oro, det gyllene århundradet som innebar en religiös, kulturell, politisk och ekonomisk blomstringstid för Ignatius hemland. Vi får också liksom i förbifarten lära känna hur universitetsstudierna i Paris fungerade och veta en hel del om förhållandena i Rom under tiden för motreformationen.
Den andra avdelningen i boken behandlar arvet från Ignatius, hans verk. Här finns en utförlig presentation och interpretation av Andliga övningaroch av Jesu sällskaps kon-s-titutioner.
Andliga övningar är ju en klassiker och som sådan tål den att tolkas. Den tolkning som Kiechle ger är samtida och praktisk. Den behandlar både den som gör och den som ger övningarna. Framför allt två aspekter av arvet från ordensgrundaren lyfts fram: den pedagogiska och den inkarnatoriska.
Att likna det andliga livet vid en skola är inget nytt i och med Ignatius. ”Vi har därför att grunda en skola i Herrens tjänst,” står att läsa i prologen till den helige Benedikts regel som kom till mer än tusen år innan Ignatius började samla ihop sina erfarenheter av själavård. Den stora skillnaden mellan dem är att för Benedikt är skolan monastisk och undervisningen sker i klostret. Ignatius däremot vill förbereda den som gör övningarna för en konkret tjänst i omvärlden. Övningarna syftar bland annat till att vinna den färdighet i att skilja andarna som Ignatius genom sin erfarenhet själv vunnit i sitt liv och på så sätt bli ett praktiskt redskap för att utvidga Guds rike till Guds ära. Att i första hand verka bland de svagaste i samhället, de fattigaste och mest föraktade ser Ignatius som ett sätt för ”Anden att få kropp”. Gud själv lät sig födas i fattigdom som människa.
Ignatius ställer individen i centrum. Han förutsätter att Gud har en plan med den enskilda människan, en avsikt och en uppgift. Varken kyrkan eller någon auktoritet kan ge den enskilde de regler som fullständigt visar hur personen ska eller inte ska göra. Med sina övningar hjälper Ignatius till att praktiskt övervinna detta problem. Ignatius ”teologiska antropologi är ett slags andlig personalism, och hans andliga pedagogik följer en logik, präglad av existentiell kunskap”, skriver Kiechle. Här framgår ett mycket modernt drag i Ignatius människosyn. Det sociala draget är också framträdande. ”Att hjälpa själar” innebär till exempel att inrätta avgiftsfria skolor eller att skaffa tak över huvudet för prostituerade kvinnor i Rom, som var ett par av den unga ordens första projekt.
Även de stora teologiska frågorna om tro och gärningar, om nåd och natur får hos Ignatius en praktisk lösning. Hans insikt om att det är Guds handlande, som tillåter och åstadkommer allt mänskligt handlande och som ytterst gör detta möjligt, löser upp den spänning som han själv känt in på bara kroppen i sina stränga asketiska övningar, inspirerade av medeltida riddarideal.
Den som läser Kiechles bok vinner myc-ket på att ha den nya översättningen av Andliga övningar till hands eftersom författaren ideligen hänvisar till dem.
Med den sammanfattande rubriken ”På uppdrag av Gud – hans verk” följer efter genomgången av Andliga övningar och jesuitordens konstitutioner ett kapitel om ignatiansk teologi. Här framträder författaren som den teolog han är. I förordet säger han att boken ”inte förutsätter några teologiska kunskaper”. Det är en falsk varubeteckning just för detta avsnitt, som är en ganska kompendieartad framställning av framför allt de teologiska begreppen skapelse, försoning och det apostoliska uppdraget hos Ignatius.
Del III med rubriken ”I Guds tjänst – hans andliga budskap” omfattar sju kapitel. De tre första beskriver en ignatiansk spiritualitet som kan tillämpas av engagerade kristna i allmänhet medan de följande visar hur ordensgrundarens andlighet konkretiseras i dag i Jesu sällskaps verksamheter och strukturer.
Kiechle lyfter fram flera centrala begrepp som formulerats och bevarats i den ignatianska traditionen på det medeltida latinet: contemplativus in actione (kontemplativ i handling), examen conscientiae (samvetsrannsakan), discreta caritas (den urskiljande kärleken) amor reverentialis (den vördnadsfulla kärleken), omnia ad majorem Dei gloriam (allt till Guds större ära). Han uppdaterar dessa och förklarar deras förblivande betydelse i nutida fromhetsliv.
Här märks hur sensuell denna andlighet är. Det är med sina sinnen som människan kan upptäcka Skaparen i skapelsen. Sinnena är till för att användas. I bön inför evangeliet ska den som ber inreda en scen och föreställa sig hur det luktade, smakade, såg ut och hördes och kändes när Jesus framträder och identifiera sig med berörda personer. Uppövandet av sinnena ger också en möjlighet att observera Skaparens närvaro i det vardagliga livet.
Vid dagens slut rekommenderas att inför Gud gå igenom det som förevarit timme för timme. Att som i en film återskapa vad som hänt och de känslor av tröst och misströstan som upplevts och då tacka för det goda som man varit med om och be om förlåtelse för alla synder och brister som uppdagats och be om hjälp till bättring. Den känslomässiga, sensuella, erfarenheten ger ledning i hur händelserna kan tolkas.
Vad som är äkta tröst respektive tröstlöshet får människan hjälp att bedöma utifrån vad som här benämns den ”kloka kärleken”. Med en attityd som betraktar verkligheten med aktning, ser den som den är och inte som den borde vara, kan människan lära sig att i bönen skilja andarna. Klok kärlek betraktar sakligt de konkreta omständigheterna och beslutar utifrån kontakten med verkligheten.
Den vördnadsfulla kärleken beaktar skapelsens storhet och ser genom den Skaparens storhet. Människan leds via skapelsen till Skaparen och från Skaparen tillbaka till skapelsen, till den aktiva insatsen för Guds allt större ära. Det som leder till Guds allt större ära är också det yttersta kriteriet för denna spiritualitet.
I slutet av boken finns en ordlista som omfattar vissa ord som i den ignatianska spiritualiteten är laddade med en speciell betydelse. Den är värdefull för läsaren. All översättningen skapar problem och inte minst blir detta märkbart när det rör sig om andliga texter och gamla texter som kommit till i ett främmande kulturellt sammanhang. Det är också värt en eloge att denna boks terminologi överensstämmer med språkbruket i Fredrik Heidings översättning av Andliga övningar från 2005, även om vissa ord som ”världsglädje”, ”livsvärden” och vår tids ”individualiserade” människa i den boken inte faller recensenten på läppen.
En bok som denna medför många översättningsproblem både för författaren och översättaren. På det hela taget är resultatet mycket lyckat. Läsaren får en ”fair chance” till insikt om den oerhört betydelsefulla insats i kyrkohistorien som Ignatius och hans orden står för. Dessutom ger boken möjlighet till en andlig fördjupning för den som inte söker den religiösa känslans snabba tillfredsställelse.