Sara Lidmans Jernbaneepos har givit upphov till en ny monografi, Genesis och Jernet. Ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelser. Den förra av Birgitta Holm (1998) har nu fått en uppföljare av Lina Sjöberg som koncentrerar sig på bibelanvändningen. Det är allmänt känt att bibeln spelar en stor roll för Sara Lidman, men i vilken utsträckning har varit oklart. Här söker denna avhandling ge ett svar. Den ingår i det av Kari Syreeni ledda projektet Bibeln och den svenska 1900-talslitteraturen och förtjänar att uppmärksammas ur flera synpunkter.
Sällan har en avhandling fått en så utförlig metodisk grundval som denna. Gott och väl hundra sidor kan hänföras dit, och ständigt återkommer författaren till dessa frågor. Anledningen är inte svår att finna. Inte sällan har litteraturvetare (och i någon mån exegeter) visat hur författare använt sig av bibliska berättelser, men här reses anspråket att en bestämd författare (Sara Lidman) genom sin skönlitterära produktion i viss utsträckning kan lära oss att bättre förstå den bibliska texten i sig. Sjöberg säger sig vara exeget och det är den hebreiska bibeln (alltså Gamla testamentet) som hon strävar efter att få en klarare bild av.
Sitt största värde har denna bok därigenom, att den frilägger de bibliska referenser som Sara Lidman har i de fem romaner som utgör Jernbaneeposet. Antalet varierar mellan 93 i Din tjänare hör (på 245 s.) och 59 i Den underbare mannen (på 274 s.). Men Lina Sjöberg inte bara räknar (vilket i sig kräver en mycket god bibelkunskap), hon klassificerar dem även och beskriver dem ingående med termer som allusion, åskådliggörande, poetiserande, identifierande och förstärkande (kursiveringarna återfinnes i avhandlingen) – bara för att ta ett urval. Detta är bra, men måhända blir kategoriseringen alltför detaljerad och stelbent. Författaren talar om bibelreferenserna som markörer i texten, hon skiljer mellan sätt och effekt. Hon är väl inläst på den relevanta litteraturen, och namn som Bachtin och Ricoeur möter ofta. Dock endast i engelsk översättning (att hon skulle ha läst Bachtin på ryska vore dock att begära mycket). Faktum är att litteraturförteckningen inte innehåller någon titel på tyska eller franska och författaren deklarerar också att engelska översättningar har använts. Riskabelt kan detta numera inte ovanliga tillvägagångssätt bli när man börjar diskutera nyanser i översättningens ordval som om de skulle återge författarens intention (något som blir tydligt när hon kommer in på de olika kommentarerna till Genesis).
Författaren varnar för att förkristliga Sara Lidman och riktar i det sammanhanget en berättigad kritik mot Gustaf Wingen. Själv är hon varken jude eller kristen får vi veta (på s. 185) och det är inte ”gudskaraktären” som intresserar henne utan mellanmänskliga relationer. Samtidigt anser hon sig på något sätt vara teolog och arbetar medvetet utifrån ett samtidshermeneutiskt perspektiv. Hur detta skall förstås, förblir oklart.
De bibeltexter som främst är aktuella är Genesis 16 och 21. Tre huvudpersoner hos Sara Lidman kan ganska lätt identifieras med de bibliska aktörerna Abraham, Sara och Hagar. Sjöberg riktar sex frågor till bibeltexterna och söker utifrån Jernbaneeposet få svar på dem. Hon är ingalunda ointresserad av det arbete som redan skett med dessa texter, och en mycket läsvärd del av avhandlingen är en detaljerad genomgång av ett antal kommentarer till Genesis. Här friläggs exegeternas ofta outtalade förutsättningar, och även om beskrivningen ibland kan förefalla något kategorisk och brysk är det ett tänkvärt projekt.
Lyckas då exegeten Lina Sjöberg att få något ljus över den urgamla bibeltexten med hjälp av den norrländska författarinnan från 1900-talet? Uteslutet är det ingalunda, och särskilt när det gäller det glapp mellan verserna fyra och fem i Genesis 16, som Sjöberg menar sig kunna konstatera, förefaller det troligt. Om den väldiga teoretiska apparaten i början av avhandlingen är en nödvändig förutsättning för detta, kan kanske diskuteras. Ett av kapitlen i avhandlingen har rubriken ”Vad vet exegeter om känslor?” En huvudtes är, att man vid analysen av det relationsdrama som den bibliska berättelsen rullar upp har försummat att ta med den emotionella aspekten.
Här har Sjöberg säkert sett något riktigt. En parallell med det grekiska dramat kanske kan hjälpa. Körpartierna i en tragedi kan ses som emotionella vidareföringar av ett problem som finns i dialogdelen. Kan ett verk som Sara Lidmans romaner ses som motsvarigheten till ett körparti, där emotionerna blir utsagda och kommer till sin rätt?
För den existentiella förståelsen av vissa bibeltexter kan det nog vara så. Men rimligen måste en bibeltext tillräckligt väl kunna förstås och beskrivas utan att ha stöd av en sådan text. Annars skulle inte hela världen kunna rymma de böcker som då behövde skrivas. Men varje form av samarbete mellan exegeter och litteraturvetare måste hälsas med glädje. Frågande är jag dock till Sjöbergs hävdande att kunskaper i hebreiska skulle vara en nödvändig eller åtminstone önskvärd förutsättning för att komma fram till dessa slutsatser (och min undran gäller inte minst hennes funderingar om det hebreiska verbets egenart).
Några ord om denna avhandlings yttre form. Aldrig lär en svensk avhandling (i varje fall vid teologisk fakultet) ha skrivits med så många ”jag” och ”min” (inklusive böjningsformer). Ett exempel! En enda sida (186) innehåller sexton belägg av dessa ord. Detta är definitivt ovanligt i svensk akademisk kultur. Det behöver inte vara fel – tvärtom kan det vara skönt att alla ”vi” och passivkonstruktioner reduceras och författaren öppet redovisar sina förutsättningar. Men det bidrar – säkert mot avsikten – till att ge intryck av en ohämmad subjektivitet.
Sara Lidman tillhör inte mina favoritförfattare (för att nu falla in i Lina Sjöbergs personval) och jag kan inte säga att jag fått en ändrad uppfattning efter att ha läst denna avhandling. I så måtto har den haft en förfelad verkan på mig. Men även en sådan läsupplevelse kan vara nyttig, och andra kanske kommer att kasta sig över Jernbaneeposet efter denna läsning. Lina Sjöbergs kärlek till Sara Lidmans konst kan ingen undgå att beröras av. Ibland skulle en större distans ha varit nyttig. Men den kanske läsaren av Lina Sjöberg kan bidra med.