Den katolska europeiska kommissionen Proclamation and Dialogue, som lyder under Rådet för de europeiska biskopskonferenserna (CCEE), möttes till sin första överläggning den 20–23 februari på St Cuthmans stiftsgård i Coolham i södra England. Kommissionen består av sakkunniga inom teologi, filosofi och socialvetenskapliga ämnesområden. Bland medlemmarna ingår biskopar, präster, ordensfolk och lekfolk. Temat för samtalet var de förändrade villkoren för evangelisation i Europa, ett nog så omfattande tema. Kommissionen hade varken tid, medel eller expertis för att göra en grundläggande analys av den nuvarande europeiska kontexten. Omfattande studier, inte minst sociologiska sådana – European Social Survey och World Values Survey – finns dessutom redan att tillgå. Vad man gjorde var att enas kring några fakta och idémässiga förskjutningar under de senaste årtiondena.
Omdaningarna i samhället påverkar också kyrkan och hennes uppgift i världen. Syftet med kommissionens arbete är att bistå biskoparna i deras reflektion över evangelisation i dagens Europa. Nedan följer en sammanfattning av vad man kom fram till under mötet.
De flesta människor tycker att förändringar är svåra att genomleva. Därför ses dessa ibland som helt och hållet negativa, vilket förstås långt ifrån alltid stämmer. Somliga förändringar är negativa, men de flesta är neutrala eller positiva. Några är både positiva och negativa.
Ett antal områden där förändringar skett under de senaste 25 åren identifierades av kommissionen, som grupperade den aktuella situationen i Europa utifrån tre huvudteman: 1. Värderingar, 2. ”Enklaver” och 3. Sökande.
Kyrkan är mission i allt vad hon gör, men hon måste alltid reflektera över det samhälle eller den kulturella kontext, där missionen sker. Under vart och ett av huvudtemana ovan noterades bland annat följande:
Värderingar
Varje människa vill ha frihet att kunna uttrycka sig och hon vill bli accepterad som den hon är. För närvarande betonas den enskilda indivi-dens rätt att bestämma över sig själv när hon söker att etablera relationer till andra. Vi är alla enskilda individer i tid och rum, men det finns alltid en vidare historisk kontext som utgör bakgrunden för den enskilda individens agerande.
Den aktuella koncentrationen på individens rättigheter och status kan resultera i att en subjektiv livsåskådning får överdrivet stor betydelse. Individualistiska människor har även en tendens att skapa sina individuella religiösa trossystem, där man väljer eller förkastar livsåskådning och religiös praktik enbart utifrån personliga preferenser. Samtidigt utbreder sig en aggressiv sekularisering, där alla former av religion uppfattas som motsatsen till mänsklig autonomi.
Kristna som tror att alla människor är skapade som en avbild av Gud – Fadern, Sonen och den heliga Anden – har uppfattningen att den enskilda människan endast lever helt och fullt i gemenskap med andra människor. Det mänskliga livet öppnas mot en vidare horisont bortom individens begränsningar i tid och rum. Frihet innebär inte bara frihet från socialt eller moraliskt förtryck utan också frihet till solidaritet med andra. Sann frihet innefattar ansvar för hur man använder sin tid och sin begåvning. I motsats till den smärtsamma isolering som många upplever rymmer den kristna livssynen och det kristna vittnesbördet hopp och glädje. I evangeliet framstår det klart att människan har sin sanna identitet som troende. Hon är kallad att öppna sig för relationen till Gud och att leva i dialog med alla.
”Enklaver”
Ett karakteristiskt drag i det nuvarande europeiska samhället är det växande behovet av att tillhöra någonting. Tillhörigheten är ett sätt att uttrycka sin egen identitet. I den stora, öppna världen relaterar tillhörigheten individens identitet till en grupp, till ett land, eller till ett etniskt eller religiöst ursprung med en egen historia. Ofta innebär detta nära relationer i olika slags grupper, exempelvis mellan släktingar eller vänner, i en arbetsgemenskap eller i en lagsport. Att höra till en grupp svarar mot behovet av säkerhet men skapar också gränser mellan dem som befinner sig inom gruppen och dem som är utanför.
Den tilltagande fragmentariseringen i det europeiska samhället tenderar att skapa ”enklaver”. Det är därför nödvändigt i samhället som helhet och också i kyrkan att man är villig att acceptera ”den andre som är olik”. Hur kan ”en ny solidaritetens kultur” utvecklas i Europa? (Jfr Ecclesia in Europa 111.)
Man måste vara medveten om vissa risker:
– Risken att gruppen idealiseras, medan de som är utanför gruppen uppfattas negativt.
– Risken att ”de andra” ses som onda och att ”anti”-attityder av olika slag skapas som till exempel främlingsfientlighet, antisemitism, islamofobi, antikatolicism etc.
– Risken att med dagens tekniska möjligheter utveckla en virtuell identitet, där man isolerar sig från verkligheten och undviker verkliga mänskliga relationer av rädsla för ”den and–re som är olik”.
Svårigheten som vissa har med dubbel tillhörighet eller flera identiteter (t.ex. andra generationens invandrare):
– Vilken betydelse har den här situationen för vårt sätt att evangelisera? – Vilken verkan har evangelisationen på den här sortens fragmentarisering?
– Hur kan vi skapa en känsla för ”gemenskap” i samhället och i kyrkan? ”Gemenskap” – till skillnad från ”grupp” – förutsätter att man kan acceptera ”den andre som är olik”.
– Hur kan vi undvika att ”enklaver” uppstår inom kyrkan?
– Hur kan vi vidga människors behov av tillhörighet och identitet till en tro på att vi är ”Guds barn”? Förutsätter inte detta ett konkret vittnesbörd om kärlek till varje människa eller grupp, oavsett vederbörandes ursprung eller aktuella situation?
I ett fragmentariserat samhälle med så många religiösa budskap av olika slag är vittnesbördet det första steget i evangelisationen. Vittnesbördet kommer till och med före förkunnelse och dialog. Budbäraren är själv det första budskapet.
Vissa fördomar eller rädsla för andra kan övervinnas om vi ordnar möjligheter för människor med olika bakgrund att mötas och dela varandras historia och berättelser. Vore det inte ett bra sätt att tjäna människor om vi kunde skapa sådana möjligheter?
Sökande
Det finns otvivelaktigt många tecken på att människor i Europa är involverade i olika former av andligt sökande, men här är det viktigt att se de verkliga tecknen. Det är lätt att intala sig att människor, utan att veta det, söker vad vi skulle kalla en religiös tro. Så är dock inte alltid fallet. De står inför en förbryllande mängd valmöjligheter på vad somliga kallar ”den andliga marknaden”. Frestelsen för kyrkan att endast bli ett av många företag på den marknaden är ett problem. Det som verkligen betyder något när tron skall förmedlas är inte marknadsföring utan vittnesbörd om helighet, framför allt i familjer men även i församlingar, i skolor, i universitetsmiljöer etc.
Livet är mycket mindre beständigt och säkert idag, vilket skapar osäkerhet hos människor om deras identitet. Det är därför ett misstag att tro att sökande är ett fenomen som begränsar sig till ungdomar. Den ekonomiska utvecklingen – och även lagstiftningen inom EU – kräver flexibilitet på arbetsmarknaden i sådan utsträckning att människor inte kan förvänta sig någon stabilitet ifråga om arbete och livsvillkor. Folk måste byta jobb och flytta mycket oftare nu än tidigare. Många måste lämna sitt land och sin kultur bakom sig, något som vissa människor i centrala och östra Europa har erfarenhet av sedan årtionden eller till och med århundraden tillbaka. Detta kan delvis förklara varför man varken vill eller kan binda sig i livslånga engagemang. Å andra sidan visar just sådana livslånga engagemang på en sorts motkultur och blir kraftfulla som vittnesbörd.
Många söker glädje, bra balans i livet och god hälsa. Hur kommer kyrkan in här? Ett annat mycket positivt tecken i tiden är människors
generösa karitativa insatser och engagemang för miljön. Folk är mycket medvetna om dessa etiska utmaningar. Skulle inte sådant kunna vara en språngbräda till att medvetandegöra människor om ansvarsfulla moraliska val i livet som helhet?
I Väst- och Nordeuropa tänker allt färre människor på att söka sig till kyrkan för ledning och inspiration. Här måste kyrkan rannsaka sig själv och erkänna sina tillkortakommanden men också söka i sin egen andliga skattkammare och återupptäcka de rikedomar som finns där. Det skulle också vara klokt och ärligt att erkänna att även de mest hängivna och välutbildade kristna hela livet söker Guds ansikte.
Evangelisation som förkunnelse och dialog
Under hela sin historia har kyrkan mött enorma utmaningar från den omgivande kulturen. Vi har här bara försökt att peka på några av samtidens frågor i Europa. Kyrkan skulle inte vara trogen sitt ursprung och den uppgift hon mottagit av Jesus Kristus om hon försummade att predika evangeliet för hela världen. Därför förkunnar hon Honom utan att tröttna och gör hans ansikte synligt på alla sätt hon kan. Eftersom människors självuppfattning förändras och likaså omvärlden, är kyrkan kallad att finna nya vägar för att förkunna samma budskap. För detta behövs en dialog med den samtida europeiska kulturen och särskilt med andra religiösa traditioner. (Jfr Paulus VI:s ord i Ecclesiam suam 70: ”Barnet och mystikern, båda kallas att delta i denna outtröttliga, för-tröstansfulla dialog, och mystikern finner där det friaste utrymmet för sin andliga förmåga.”) – Men kommissionen gör inga anspråk på att plöja ny mark på det här området. Katolska kyrkan har bevisligen fört en lång dialog med omvärlden genom sin sociallära, en rik tradition som hon har all anledning att vara stolt över.