Ända in i döden splittrade Augusto Pinochet chilenarna. Två olika handlingar exemplifierar ett helt lands reaktion på sin före detta diktators död. Båda utfördes av ättlingar till historiska personer och lät omedelbart det förgångna bryta in i nutiden. Den ena var kapten Augusto Pinochet Molina, sonsonen till den militäre makthavaren. Vid begravningsmässan för den avlidne tog 33-åringen i strid med protokollet mikrofonen. Han rättfärdigade kuppen, vid vilken Pinochet störtade den demokratiskt valde marxisten Salvador Allende 1973.
Mitt under kalla kriget hade general Pinochet fått en marxistisk regering på fall, en regering som hade försökt genomföra sin ”totalitära modell” i landet. Han [Molina] kritiserade också skarpt de domare och advokater som sedan 1990 ansträngt sig för att utreda Pinochetregimens människorättsbrott och korruptionsskandaler och väcka åtal. Han anklagade dem för att ledas av profileringssträvanden.
Den andra symbolhandlingen utfördes av Francisco Cuadrado Prats, sonson till general Carlos Prats, överbefälhavare, och Pinochets företrädare, under Salvador Allende. Under den stekheta solen i huvudstaden Santiago väntade han flera timmar mitt ibland Pinochet-anhängare, som ville visa den på lit de parade vilande exdiktatorn en sista hedersbetygelse. Men istället för att respektfullt defilera förbi Pinochet en sista gång spottade Cuadrado på glaset som omgav Pinochet. Senare förklarade den 39-årige Cuadrado att han hade behov av att ge uttryck för det obehag som mordet på hans farföräldrar hade orsakat. General Carlos Prats och hans hustru dödades ett år efter militärkuppen, den 30 september 1974, i exil i Argentina genom en fjärrstyrd bomb som Pinochets säkerhetstjänst DINA var ansvarig för.
Även de personliga konsekvenserna för de båda barnbarnen uppvisar frapperande likheter. Pinochet Molina blev på grund av olämpligt beteende utesluten ur armén. President Michelle Bachelet, själv ett offer för diktaturen, talade om ett ”svårt disciplinärt brott”. Men även Francisco Cuadrado förlorade sitt arbete som politisk rådgivare i den välbärgade huvudstadskommunen Las Condes. Borgmästaren där, Francisco de la Maza, förklarade att ett sådant beteende är olämpligt för en offentlig person. Flera politiska och samhälleliga företrädare reagerade dock med sympati för Cuadrodos spott-aktion. Så föreslog senator Nelson Avila att en ”nationell spottkopp” skulle inrättas och att den skulle få namnet ”Augusto Pinochet”.
I europeiska ögon och öron ter sig stridigheterna och oförskämdheterna kring den offentliga hanteringen av Pinochets död ibland smått absurda. På inrådan av borgmästare de la Maza beslutade kommunfullmäktige i Las Condes att uppkalla en gata efter ex-diktatorn. Den gata som från början var föremål för namnändring var samma gata som president Michelle Bachelet bor på. Kommunfullmäktige avvisade emellertid till slut detta som en provokation.
Sida upp och sida ner debatterade den chilenska pressen vilka hedersbetygelser som den avlidne skulle kunna få vid sin begravning. Dödsrunor och minnesord undersöktes för att se om Pinochet benämndes som ”överbefälhavare” och, om han betecknades som ”president”, hur ofta detta skedde i talet. Gång på gång markerade de båda sidorna av det chilenska samhället sina positioner, som de oförsonligt intagit sedan den 5 oktober 1989. På denna dag blev Pinochet som ende latinamerikans-ke diktator avsatt med demokratiska medel genom en folkomröstning.
Den splittrade reaktionen på Pinochets död tycks visa att försoningsprocessen mellan ”de båda Chile” ännu inte kommit så långt som många trott. Diktatu-rens skuggor får, fortfarande 17 år efter det att den upphört, blickarna att vändas mot det förgångna – trots alla bedyranden om att chilenarna har tröttnat på det.
Den katolska kyrkan i fokus
Särskild uppmärksamhet under dagarna efter Pinochets död fick den katolska kyrkan, som under de många diktaturåren var en av oppositionens starkaste röster. Av den anledningen drog Alejandro Gioc Karmelic, ordförande för den chilenska biskopskonferensen och biskop i Rancagua, på sig viss kritik, när han kritiserade de spontana glädjefester som flera Pinochetmotståndare höll på Santiagos gator. Han uppmanade till respekt och allvar. Enligt biskopen gör inte Guds barmhärtighet halt ens vid ”den störste syndaren”.
Militärbiskopen Juan Barros Madrid fick den känsliga uppgiften att predika vid Pinochets begravning. Han betonade att det är moder kyrkans uppgift att följa varje kristen när denne slutar sin jordevandring. Det centrala temat i predikan rörde mindre den konkreta situationen i Chile utan mer den kristna förståelsen av döden. Även om han uttryckte sin medkänsla för Pinochets anhöriga, så tog han aldrig tillfället i akt att kalla honom för ”presidenten”. Med stöd av Johannes Paulus uttalande vid dennes besök i Chile 1987 uppmanade han till samarbete för att bygga en enad ”nation av bröder” genom att föra in Chile på dialo-ens, försoningens och rättfärdighetens väg.
Chilenarnas splittring blev tydlig för hela världen på morgonen den 11 september 1973. På morgonen denna dag krävde arméchefen Pinochet via radion att president Salvador Allende skulle överlämna sitt ämbete till militären på grund av ”landets svåra ekonomiska, politiska och moraliska kris”, vilket skulle befria Chile från ”det marxistiska oket”. Då Allende vägrade lät militären bomba presidentpalatset La Moneda. Under angreppet dödades president Allende.
Vad som sedan följde var en i chilensk historia exempellös repressionsvåg. Utan att själva ha någon klar politisk vision försökte de nya makthavarna med brutala medel att tvinga den tidigare maktens cirkel och dess opinionsyttringar till tystnad. Den största andelen av de totalt drygt 3 000 politiska morden skedde under de första åren efter kuppen. Offren var vänsterpolitiker och kristdemokratiska politiker, många intellektuella och konstnärer och ibland endast människor som råkade vara på fel ställe vid fel tidpunkt. Ytterligare 30 000 chilenare blev torterade och 300 000 tvingades i exil.
1978 antog militärjuntan en amnestilag som befriade många gärningsmän från de rättsliga konsekvenserna av deras handlingar. På grund av detta faktum kan det tyckas som en historiens ironi att Pinochet avled just den 10 december, den internationella dagen för mänskliga rättigheter. Den av militären styrda staten inkräktade på alla områden inom det offentliga livet. Den övervakade också medborgarnas privata aktiviteter och utfärdade stängningstider liksom mötesförbud. Samtidigt lät militärjuntan näringslivet, som socialisterna låtit förstatliga i stor omfattning, genomgå ett chockprogram, som inspirerats av idéerna hos the Chicago Boys och Milton Friedman, med resultat att näringslivet visserligen växte, men att fattigdomen också bredde ut sig.
Militären firade den 11 september 1973 som Chiles andra självständighetsdag. De utropade ”nationens återuppbyggande” och såg sig själva som spjutspetsen i försvaret av den kristna västerländska civilisationen mot kommunismen. Det stora flertalet av de chilenska prästerna vägrade dock att erkänna militärjuntan som ett Guds redskap. Redan tidigt kritiserade de, anförda av kardinal Raúl Silva Henríquez, brotten mot de mänskliga rättigheterna.
Kyrkan fick överta rollen som opposition
Symboliskt för den katolska kyrkans insats blev till att börja med den ekumeniska Comité Pro Paz, som upplöstes efter protester mot rege-ringen och från 1976 Vikariatet för solidaritet, som blev det institutionella uttrycket för den kyrkliga protesten mot diktaturen. Det erbjöd deporterade och förföljda skydd och bidrog också till att hitta försvunna och utförde konkret socialtjänst, som till exempel att dela ut mat till behövande. Varje år kunde i genomsnitt 90 000 personer få hjälp. Vikariatet, som stöddes från utlandet, bidrog genom sin offentliga dokumentation av regimens många förbrytelser i stor utsträckning till att inga fler personer försvann efter 1977 och att tortyren tydligt avtog.
Även om det kom till repressionsåtgärder mot prominenta kyrkomedlemmar så kunde militären, som åberopade sig på kristendomen, endast med svårighet utöva något som liknade systematisk förföljelse mot dess främsta representant i landet, den katolska kyrkan, något som den kunde mot andra oppositionella organisationer. Kyrkan var under lång tid den enda institution som erbjöd ett skyddande tak under vilket oppositionella hade ett begränsat handlingsutrymme. Därför tillskrevs kyrkan tidigt rollen som ”oppositionsersättare”. Den mest direkta inblandningen från kyrkan under diktaturen var uppropet vid folkomröstningen 1980 att rösta nej till juntans förslag till författning. Från och med 1983 lade den katolska kyrkan under ledning av den nya ärkebiskopen av Santiago, kardinal Juan Francisco Freson, större vikt vid dialogen. Kyrkan samordnade möten mellan de politiska krafterna inom oppositionen och bidrog på så vis väsentligt till återdemokratiseringen av landet.
Chiles kristdemokratiska parti (PDC), som på ett avgörande sätt är påverkat av den katolska socialläran, blev en ledande kraft i demokratirörelsen. På grund av sitt motstånd mot såväl Salvador Allende som Augusto Pinochet utgjorde partiet för de flesta chilenarna den mest förtroendeingivande politiska kraften. Kristdemokraten Patricio Aylwin kunde år 1989 med stor majoritet kamma hem det först fria presidentvalet efter diktaturens slut. Han hade då fått stöd av sina historiska motståndare, socialisterna och socialdemokraterna, vilka sedan dessa hållit ihop i en koalition, Concertación.
Kyrkans röst kommer fortfarande att höras i det chilenska samhället
Sedan 1990 har Chile ett pluralistiskt och fritt demokratiskt politiskt system. Även de politiska krafter som tidigare stödde Pinochets militärdiktatur deltar vid det här laget genom politiska partier i det demokratiska livet. Flera antidemokratiska bestämmelser som militärregimen lämnade efter sig i institutionella former har under tiden avskaffats.
De 16,3 miljoner chilenarna lever i stor utsträckning i frihet. Denna omfattar såväl politiskt deltagande och handlande som näringsfrihet och åsiktsfrihet. Chile utgör sedan 1989 ett anmärkningsvärt exempel på politisk och ekonomisk stabilitet, vilket drar till sig många beundrande blickar på den latinamerikanska kontinenten. Med den ekonomiska framgången har förvisso också en allt starkare materialism och individualiserad livsstil brett ut sig i det chilenska samhället.
Konsumtion och den egna ekonomiska framgången har blivit viktigare för människorna än politiska dispyter och social sammanhållning. Fattigdom och orättvisor är fortfarande svåra problem för landet. Visserligen har Concertación-regeringen sedan 1990 lyckats reducera fattigdomen från 38,6 procent till 18,8 procent och därmed nästan reducerat den till hälften, men när det gäller den, även i latinamerikansk jämförelse, mycket ojämna inkomstfördelningen har, trots den enorma ekonomiska tillväxten, nästan ingenting förändrats.
Kyrkan följer denna utveckling med en viss oro. Ständigt uttalar kyrkliga dignitärer tydlig kritik mot den sociala skevheten i landet. Genom den fortgående insatsen för social rättvisa förs den starkt socialt inriktade traditionen hos den chilenska kyrkan vidare. Den mest berömda företrädaren för den katolska socialläran var den av Benedictus XVI helgonförklarade jesuitpatern Alberto Hurtado (1901–1952). Den av honom inrättade hjälporganisationen Hogar de Christo hjälper även idag fattiga, barn, handikappade och hemlösa i landet på många olika sätt.
Kraven på ett ”rättvisare samhälle” är en central punkt i den kyrkliga förkunnelsen i Chile. På den chilenska nationaldagen den 18 september 2006 krävde exempelvis biskop Goic en fördubbling av ansträngningarna för en verklig förbättring av levnadsvillkoren för de ca 3 miljoner fattiga i Chile. Biskopskonferensen krävde också i sitt adventsbudskap 2006 en förnyelse av den sociala förpliktelsen till förmån för de fattigaste. I sådana kyrkliga kungörelser återupprepas ständigt kritik mot en överdriven ekonomisk liberalism utan social utjämning.
Den katolska kyrkans röst gör sig nu liksom förr hörd i det chilenska samhället och biskoparna väcker stor uppmärksamhet i medierna. Trots att kyrka och stat är skilda åt sedan 1925 och att det går att observera en tydlig sekularisering av samhället efter 1990, spelar kyrka och religion fortfarande en viktig roll i landets offentliga liv.
I den representativa opinionsundersökningen Encuesta Bicentenario från år 2006 angav 93,9 procent av de tillfrågade att de trodde på Gud. Uppgifterna om katolikernas andel av befolkningen växlar. Vid folkräkningen 2002 identifierade sig 70 procent av de kartlagda som ”katols-ka”. Utgår man ifrån den formella kyrkotillhörigheten ligger procentsatsen betydligt högre. Hur som helst märks det, även vid en latinamerikansk jämförelse, att endast en liten del av de katolska chilenarna numera aktivt deltar i kyrkans liv. Detta drar andra religiösa grupperingar på olika sätt nytta av. Protestantiska och evangelikala frikyrkor, liksom även mormoner och Jehovas vittnen, har lyckats med en massiv utbredning av sin missionsverksamhet, särskilt i fattigkvarteren.
En förbittrad strid i värdefrågor
Kyrkans och religionens fortsatta inflytande i samhället kommer inte minst till uttryck i befolkningens inställning i moralfrågor. Med 52 procent uttalade sig en absolut majoritet av de i Encuesta Bicentenario tillfrågade chilenerna i varje fall mot abort. Enligt en opinionsundersökning utförd av The International Survey Programme i 31 länder 1998 intog Chile den näst mest konservativa platsen, efter Filippinerna, i fråga om befolkningens inställning i moraliska frågor och hamnar därmed före USA, Irland och Polen.
Trots detta har bittra stridigheter i så kallade värdefrågor brutit ut i politiken och samhällslivet under den socialistiske presidenten Lagos (2000–2006) och i synnerhet sedan socialisten Bachelet tillträtt sitt ämbete i mars 2006. Det kristdemokratiska partiet (PDC), som på grund av sin närhet till kyrkan för det mesta företräder mer konservativa åsikter, har kommit alltmer under tryck från sina vänsterliberala koalitionspartner. Så möttes under den senaste månaden ett inte helt lyckat lagförslag, om att delvis legalisera abort och eutanasi, för första gången av parlamentariskt motstånd från PDC. Under de sista månaderna före Pinochets död såg det faktiskt ut som om värdefrågorna skulle kunna bli en potentiell vattendelare för diktaturårens opposition som hållit ihop i 16 år i en regeringskoalition.
Kyrkans traditionella närhet till PDC har under de senaste åren alltmer kommit i gungning. Så har ledande PDC-företrädare uttalat sig för ”dagen efter”-piller till minderåriga och stött en kontroversiell kampanj för kondomer. Genom sin opposition mot sådana regeringsprojekt kunde konservativa partier, som tidigare stod Pinochet nära, bli strategiska partner för kyrkan i enskilda frågor. Dessa [partier] har från 1990 och framåt å sin sida tagit viktiga steg mot den politiska mitten inom flera områden, som exempelvis att göra upp räkningen med diktaturen, och i frågor som rör demokrati, mänskliga rättigheter och betoningen av en social marknadsekonomi.
Den katolska kyrkan ger sig mycket ofta in i den politiska debatten när det gäller konflikter i värdefrågor och drar därför också på sig mycket kritik framför allt från den politiska vänstern. Så ställer till exempel kritiker frågan hur trovärdig kyrkans insats för demokratin egentligen var, när denna demokrati försummas inom kyrkan. Intressant nog kommer kraven på att kyrkan inte ska lägga sig i politiken ofta just från de kretsar som under diktaturtiden lovprisade kyrkan också för hennes politiska roll.
Mindre kontroversiell i chilensk politik och samhälle är kyrkans oavbrutna insats för att klara upp brott mot de mänskliga rättigheterna. Biskop Sergio Valech, en gång ansvarig för Vikariatet för solidaritet, ledde 2003–2004 en kommission som utredde identiteten för männi-skor som genomlidit ”frihetsberövanden och tortyr utförda av statliga gärningsmän av politiska skäl” under militärregimens tid. I november 2004 lade kommissionen fram resultatet av sitt arbetet i det som i folkmun kallas Valech-rapporten.
Minutiöst dokumenterar rapporten, som består av 35 000 ögonvittnesskildringar, diktaturens grymheter. Med Valech-rapporten som grund beviljade regeringen många tortyroffer lagenlig skadeståndsersättning. Trots kyrkans fortsatta insats för att klara upp kränkningarna av de mänskliga rättigheterna måste konstateras att hon i dagens Chile, i jämförelse med tidigare, inte alls längre är den entydigt ledande institution som engagerar sig inom detta område. Regeringsorgan och fristående organisationer har här under tiden utvecklat en stor aktivitet. Följaktligen uppfattas kyrkans politiska insats av befolkningen oftast i första hand inom andra frågeställningar.
Att samvetsgrant klargöra historien
Trots alla ansträngningar, inte minst från kyrkan, har den huvudansvarige för brotten mot de mänskliga rättigheterna avlidit utan att någon dom vunnit laga kraft. Visserligen liknade Pinochets sista levnadsår en kurragömmalek. Den senile ex-diktatorn uppträdde knappast längre offentligt och undandrog sig framgångsrikt rättvisan på grund av föregiven demens. I förhör upprepade han alltid att han inte kunde erinra sig enskildheter och förblev ända till sin död en ursäkt skyldig. I stället såg han sig under hela sitt liv som ett offer för orättvisa anklagelser och som en missförstådd räddare av fäderneslandet.
Sitt politiska inflytande förlorade Pinochet slutligen år 1999 då han häktades i London. En chilensk tidning skrev i en kommentar att med Pinochet hade ”ett politiskt lik” avlidit. Detta politiska liks biologiska död rev ännu en gång upp gamla sår i det chilenska samhället och banade, kanske för sista gången, med en sådan skärpa väg för en retorik präglad av det kalla kriget liksom av schemat vän–fiende. Inte minst tyder den växande dominansen av andra frågeställningar, till exempel värdefrågor i den politiska debatten under senare år och medföljande raderingar av tidigare politiska allianser, på att denna uppdelning av landet i två delar inte längre kommer att vara ett dominerande mönster för det chilenska samhället.
Yngre generationer, som inte har upplevt Pinochet-regimen och det kalla kriget, ser också ofta med andra ögon på det förgångna än sina föräldrar. Ex-diktatorns frånfälle utgör i detta sammanhang en stor chans för det chilenska samhället att samvetsgrant klargöra historien och på så sätt lägga grunden för ett Chile som slutgiltigt inte längre består av motståndare till och anhängare av Pinochet utan av männi-skor som gemensamt bygger en bättre och rättvisare framtid. Med sitt stora inflytande i samhället och sin historiska trovärdighet har den katolska kyrkan chansen att spela en viktig roll i denna process.
Artikelförfattaren är född 1979 och historiker verksam vid Lateinamerika – Institut der Freien Universität Berlin. Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 2/2007.
Översättning: Per Lindqvist