I 30 år hade fader Adrianos levt som eremit på 2 000 meters höjd med utsikt över Mosebergets topp. Dessförinnan hade han varit munk i klostret Vatipedíou på Athoshalvön. På Sinai fick han tillstånd att flytta in i två grottor på Klosterberget, Djebel ad-Dayr, på 200-talet bebodda av nunnan Episteme och munken Galaktion som var man och hustru men levde i celibat i var sin grotta med en skyddande stenmur kring området. De blev Sinais första martyrer, avrättade på den stora arenan i Alexandria. Sedan dess har otaliga eremiter under seklernas lopp tillbringat sina liv i bön i dessa och andra grottor i Sinaiöknen. Frågan är om fader Adrianos får någon efterföljare. Sannolikt inte. Fader Adrianos återvände till sin ungdoms Athos och fick dö i den gemenskap där han hade börjat sitt monastiska liv. Den tystnad han hade sökt sig till i de ödsliga Sinaibergen fanns inte längre. Allt hade förändrats genom den nya tiden med turisternas påträngande ljud.
Gunnel Katharina Wahlström kom som frilansreporter till Sinai förs-ta gången i början av 1980-talet. Detta besök har följts av flera och resulterat i boken Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai. En värld av tolerans. Författaren anknyter till vad Gamla testamentet förmedlar om israeliternas vandring under 40 år i Sinai och hur minnet av Mose och Aron kom att fästas vid platser där monastiskt liv utvecklades. Hon berättar initierat om ett kloster där statens kontroll både är synlig och osynlig och vars framtid tycks oviss, om legenderna kring den heliga Katarina av Alexandria, om fyndet av Codex Sinaiticus och om den stödfond för klostret som prinsen av Wales har startat, något som påminner om hans engagemang på liknande sätt för Athosklostren. Boken är rikt illustrerad, även med färgbilder. Det skall också nämnas att Gunnel Katharina Wahlström före sitt senaste besök i klostret hade upptagits i den ortodoxa kyrkan, något som hon själv indirekt anger.
Enligt förordet av Katarinaklostrets igúmen, ärkebiskop Damianos av Sinai, skall detta vara världens äldsta kristna kloster med en oavbruten verksamhet sedan 500-talet. I själva verket finns det äldsta, synnerligen aktiva kristna klostret på Röda havets västra kust, vid foten av al-Qalsamberget. Antoniosklostret grundades år 356, strax efter Antonios död, och har ett sjuttiotal munkar. Ökenfadern vilar för övrigt i en grotta 370 meter under klostret. Klostret är koptiskt, något som möjligen kan vara en förklaring till att ärkebiskop Damianos utesluter det. De kristologiska diskussionerna och besluten på 400-talet och senare ledde bland annat till att kontakterna mellan de ortodoxa och koptiska kyrkorna har fortsatt att vara starkt begränsade även i vår tid.
Läsaren får en överblick över Sinaihalvön på en karta i bokens början. Kartbilden är dock inaktuell och sannolikt från den israeliska oc-kupationens tid, eftersom den visar en del av området öster om den egyptisk-israeliska gränsen utan att särskilt markera det palestinska Gazaområdet som aldrig har tillhört Israel.
Mycket förenar Athos- och Sinaihalvöarna, annat skiljer dem åt. Till de isolerade bergen i Sinai drog sig tidigt under ökenfädernas tid på 200- och 300-talen anakoreter som fick efterföljare sekel efter sekel. Oaser i trakter närmare kusten blev kyrkliga centra, i vissa fall biskopssäten, och kloster växte upp. Islams utbredning från mitten av 600-talet och överfall från kringströvande beduiner kom att försvåra denna verksamhet, och så småningom återstod endast Katarinaklostret. Små nunnekommuniteter vårdar numera de historiska minnena i ett fåtal oaser med storslagna kyrko- och klosterruiner. Grottorna i bergen fortsatte dock att befolkas ända in i vår tid, även om munkarna där blev allt färre. Snart ligger de sannolikt öde.
På Athoshalvön utvecklade det sig senare än i Sinai ett monastiskt liv men dokument från 668 och 685 visar att sådant vid denna tid var etablerat. Politiskt hade det gynnsammare förutsättningar. Det östromerska riket var kristet och kejsarna befordrade klostergrundandet. Konstantinopels fall 1453 förändrade inte situationen nämnvärt, Balkan fortsatte i stort sett att ha en ortodox befolkning, sultanerna respekterade verksamheten och antalet andliga kallelser ökade, inte endast till ett liv i gemenskap utan även till ett liv som anakoreter i otillgängliga bergstrakter. På Athos råder fortfarande tystnad, man är förskonad från turistströmmar och kommersialisering och, väl så viktigt, det autonoma samfundets särart är respekterat inom EU. Munkarna i Sinai däremot lever sedan många århundraden i ett område där majoriteten är muslimsk. De egyptiska myndigheterna ser framför allt till den ekonomiska vinning som besökarna i klostret kan ge. Under den israeliska ockupationen byggdes infrastrukturen ut över hela halvön i form av vägar, flygplatser och elnät, nog så viktigt men i första hand för att säkra de militära kommunikationerna. Den egyptiska regeringen har fortsatt att satsa på Sinaihalvön. Vi föreställer oss gärna att den är en ökentrakt, men den har numera en befolkning på en miljon invånare. Dessa människor är i behov av arbete och bostäder. Stora turistcentra på sydkusten drar till sig fler och fler besökare som förutom bad kräver program av olika slag. Arrangerade utfärder till Katarinaklostret och nattliga vandringar därifrån till Mosebergets topp är exempel på sådana program. De bidrar till att tära på tystnaden. Fyra hotell i klostrets närhet står till turisternas förfogande. Fullsatta bussar från israeliska Eilat, Kairo och semesterorten Sharm el Sheikh på halvöns sydsida släpper ut turister som vill ha valuta för sina pengar. Det är i synnerhet den ”brinnande busken” som är målet för dem. Mellan 9 och 12 varje förmiddag, utom fredagar och söndagar, slussas grupp efter grupp innanför murarna för att betrakta den säregna växten. Frågan är hur länge till som munkarna klarar ett sådant störande ingrepp i sin klostertillvaro, ett som regelbundet återkommer. En ung man som känner kallelse till klosterliv kan knappast se sin framtid i en sådan omgivning. Måhända blir lösningen att munkar på begränsad tid sänds från ett kloster i något annat land med försäkran om att senare få vända tillbaka dit.
Men till all lycka är det inte bara turisthorder som dagligen söker sig till Katarinaklostret. Pilgrimsgrupper från Grekland och i synnerhet från Ryssland är välkomna besökare som har kommit av andra skäl. Det är den heliga Katarinas reliker som deras vallfärd har som mål. För deras skull tar man fram de två skrinen och pilgrimerna får kyssa de två reliker-na. Det är för detta de har kommit.
Den heliga Katarinas namn är knutet till Alexandria, där hon skall ha avrättats den 25 november 307. I själva verket är de historiska uppgifterna om henne knapphändiga och hennes namn uppträder först på 800-talet då hennes kropp återfinns på berget Sinai. Å andra sidan bör man måhända ta hänsyn till svårigheten att dokumentera fakta under de turbulenta tider som det är fråga om. Inget motsäger att berättelsen om Katarinas martyrskap traderades från generation till generation och att hennes kvarlevor hölls i ära.
Katarinaklostrets öden genom århundradena är intressanta. Platsen för det byggnadsverk som kejsar Justinianus lät uppföra mellan 548 och 565 hade för den ”brinnande buskens” skull sedan länge lockat pilgrimer. Nu etablerades ett kloster som samtidigt fick karaktär av en fästning genom sina höga murar.
Som ärkebiskopsdöme och autokefal (självständig) kyrka kom Sinai med kloster att hålla sig utanför brytningen 1054 mellan öst- och västkyrkorna. Sinai fortsatte att ha gemenskap både med Rom och Konstantinopel. Som ett komplement till författarens uppgifter kan nämnas att påven Honorius III (1216–1227) bekräftade fader Simon i dennes egenskap av Sinais ärkebiskop. Innocentius IV (1243–1254) stödde klostret mot de muslimska härskarna och Johannes XXII (1316–1334) utfärdade ett års indulgens (en sorts avlat) vid vallfärd till den heliga Katarinas reliker. Men den formella enheten med Rom bröts efter kyrkomötet i Florens 1439. Detta hade, i den allvarliga politiska situationen med turkar som hotade riket i öst, sammankallats året innan av påven Eugenius IV för att åstadkomma en union mellan Konstantinopel och Rom. En sådan proklamerades också, men den gick om intet på grund av det starka motstånd som patriarken mötte när han återvände till Konstantinopel. Ärkebiskopen på Sinai uppfordrades också att avbryta de formella banden med Rom. Men ekonomiskt stöd fortsatte att komma från europeiska länder, bland annat från Frankrike. Detta kan möjligen ha berott på den utbredda kult kring den heliga Katarina som spridit sig där tack vare de reliker som förts dit. Hon valdes till skyddshelgon för den filosofiska fakulteten vid Sorbonne i Paris. Hennes minnesdag firades med stora högtidligheter även vid universiteten i Tübingen och Wittenberg, något som paradoxalt nog fortsatte också sedan de blivit protestantiska. I vår tid är Sainte Catherine närvarande på många sätt i Frankrike, bland annat som skyddspatron för åtskilliga yrken, och hennes minnesdag den 25 november uppmärksammas stort. Som en parentes kan nämnas att Katarina alltjämt är ett av namnen denna dag i den svenska almanackan. Med tanke på att de två relikskrinen i Katarinaklostret endast rymmer helgonets huvud och högra hand bör åtskilliga delar av hennes kropp finnas i europeiska kyrkor, eftersom hennes namn kom att spridas och kyrkor invigas till hennes minne, även i vårt land. Den tyska prinsessan Sofia av Anhalt-Zerbst som i Moskva undfick ortodoxt dop och därvid namnet Katarina, skulle som namnkunnig rysk kejsarinna med epitetet ”den stora” bli en av klostrets stora välgörare. Hon fortsatte en tradition som fortlevt alltifrån Ivan den förskräcklige till den siste tsaren och första världskriget. Deras frikostighet spreds i lika hög grad även till klostren på Athosberget.
Som ett tillägg till bokens uppgifter kan nämnas att Katarinaklostret, till skillnad från klostren på Athos, från 1400-talet och framåt kom att känna av en alltmer märkbar minskning i antalet andliga kallelser. Från att år 1364 inom sina murar ha hyst cirka 400 munkar hade dessa trettio år senare blivit 240. Från omkring år 1700 har antalet präglats av en nedåtgående trend med 60 munkar som högst. Det är länge sedan klostrets stora trapeza användes vid måltiderna. Numera ryms munkarna i ett mindre rum.
Katarinaklostret befinner sig i den klassiska triangeln: skyddsklassat kulturarv, hett turistmål och nödvändig anpassning till samtiden. Klost-ret och Moseberget förklarades för några år sedan av UNESCO som omistliga världsarv. Det kom många att andas ut och se ljust på framtiden. Men andra betvivlar att utmärkelsen innebär något konkret skydd för klostret. Om den politiska situationen i Mellanöstern skulle förvärras och frustrationen öka, spelar kulturella hedersbetygelser sannolikt inte någon större roll.
Bokens titel har en underrubrik: En värld av tolerans. Det är lite oklart vilket innehåll författaren lägger in i dessa ord. Som grekisk-ortodoxt kloster i en alltigenom muslimsk omgivning befinner det sig i underläge och måste då visa medgörlighet, något som hon själv är medveten om och ger exempel på. Författaren förväntar sig inte någon större förståelse för munkarnas behov eller respekt för verksamhetens särart från de egyptiska myndigheternas sida. En annan fråga gäller relationerna mellan kristna kyrkor. I den sekulariserade tid vi lever i, i synnerhet i vårt land, och när ekumeniska initiativ i kontakten med den katolska kyrkan tas från ortodoxt håll, bland annat av patriarkerna i Konstantino-pel och Belgrad, borde polemik av en ortodox trosbekännare med udden riktad mot den katolska kyrkan vara utesluten. Sådant skymmer all den i övrigt intressanta och värdefulla information som författaren ger läsaren.
Gunnel Katharina Wahlström: Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai. En värld av tolerans. Carlsson 2006.