”II Messia” av Roberto Rosselini

Virgilio Fantuzzi

Ännu en film om Jesus. Denna gång av mästerregissören Roberto Rossellini med titeln Messias. Temat är Kristi liv i relation till människans hopp och förväntan. I evangeliet står det: ”Saliga är de fattiga”. Rossellini utgår från detta ord i dess primära betydelse och låter oss se en fattig Messias bland fattiga. En på sitt sätt revolutionär Messias, omutlig i sitt fördömande av de religiösa och sociala konventionerna, nämligen när dessa stelnar till lag. I Jesu undervisning framtonar regissören i första hand det ofantliga mod som krävdes för att som Jesus konsekvent gör predika om ett rike som har sin grund i människans eget inre och som utgår från kärleken och friheten.

Rent sceniskt lyckas Rossellini arbeta på två plan. Till de verklighetsförankrade platserna läggs ett andligt landskap och mellan dessa bägge öppnar sig vägen för åskådaren.

Rossellini har, säger man ofta, filmskapandet i sig. Hans sätt att förhålla sig till verkligheten är ett sätt att filma. Det finns ett inre samband mellan regissörens arbete med kameran, de medagerandes rörelser, samspelet mellan gester och ord, sammansmältningen av personer och miljöer. Av allt lyckas Rossellini få till stånd en syntes.

I början av filmen ställs hebréernas fattigdom mot filistéernas rikedom. Det historiska förbinds med nuet. De bägge grupperna kan stå som symboler för vår egen tids dramatiska konfrontation mellan industriländer och u-länder.

Rossellini hemfaller inte åt ett detaljstudium av miljön. Han söker sig snarare till rymd och vida horisonter. Skådespelarna får inte recitera utan skall agera. Här finns inslag av komik, kabaret, vardagsliv. Varje skådespelare får röra sig som det passar honom var och en med sin specifika mimik, sina gester, ofta nog så bryska. Ingen framhävs på den andres bekostnad.

I stora drag handlar filmen om människans sätt att förhålla sig till Gud, om hennes motstånd, om konfrontationer folk emellan, oförmågan att inse den speciella kallelse till ett liv i ömsesidigt tjänande som är livets egentliga mening.

Text och innehåll

Filmen bygger på en syntes av de 4 evangelierna, med speciell tonvikt lagd på Johannes. Jesu samtal med den samaritiska kvinnan, herden som ger sitt liv för sin hjord, äktenskapsbryterskan, fariséernas utfrågning beträffande den blindfödde, det nya kärleksbudet i samband med den sista måltiden, Pilatus förhör med Jesus är några av de vackraste passagerna ur Johannesevangeliet som medtagits i filmen. Rossellini har vid läsningen av evangelierna upplevt det som om han ställts inför en ny text, fjärran från den konventionella uttolkningen och därvid har han speciellt fängslats av den fjärde evangelisten. Men också de andra finns med. Så påminner det knapphändiga i själva iscensättningen om det arkaiska draget hos Markus, Matteus har inspirerat till scenerna kring barndomen, Jesus i templet går tillbaka på Lukas, liksom liknelserna med social anknytning. Från Matteus kommer saligprisningarna och angreppen på fariséerna. Filmen ger anledning att något närmare reflektera över evangeliernas roll som allmängiltigt kulturarv. Är de troende beredda att acceptera att man nalkas texterna från nya utgångspunkter? I evangelierna finns en gemensam grund. I vad mån kan denna grund bibringa en känsla av endräkt mellan troende och icke troende? Vad är det Jesus har att säga till den sekulariserade människan i västerlandet av idag?

Rossellini har fäst speciell vikt vid de uttalanden av Jesus som visar hans opposition gentemot sin egen tids och sitt eget samhälles invanda rutiner. Jesu offentliga framträdanden ställs i relation till en serie yttre situationer. De ställs också i kontrast till gripandet av Johannes Döparen och dennes död.

Allt kretsar kring 2 geografiska poler: Galileen och Jerusalem, utgångspunkt respektive mål för Kristi kringvandrande verksamhet. Då finns mötet mellan människor som ännu inte känner varann men som visar sig ha samma mål för sina liv. Skilsmässor och återseendet mellan gamla vänner som återfinner varann efter en lång resa. När Jesus fördrivs från Nasareth följer hans moder med honom. Jesus verksamhet i Galileen ses i relation till människor han står speciellt nära. Hans liknelser går från man till man. Jesus undervisar lärjungarna som i sin tur upprepar vad de hört ute i byarna dit de kommer för att predika.

Kristi gudom ses som något förborgat som bara han själv och hans moder är insatta i. Något som de upplever tillsammans, ett inre samförstånd som avspeglar sig i deras blickar.

Epilog

Filmen får emellertid inte enbart ses som ett försök att närma evangelierna till dagens människa och hennes sociala situation inte heller som en teologisk utläggning kring inkarnationen och frälsningen. Regissören framtonar lika mycket det religiösa budskapet inte minst såsom att så troget återge Jesu levnadshistoria. För en troende får just det vardagliga och enkla i filmen ett speciellt djup. Det överensstämmer med vad Paulus säger om kenosis (Kristi självutplåning, hans människosyn, hans lydnad intill döden (Fil. 2,7). Helt fjärran varje slag av effektsökeri griper filmen just genom sin emotionella utstrålning. När det tragiska slutet nalkas känner sig åskådaren lyftas till sfärer där det enkla och ödmjuka i själva verket blir till något sublimt och den mänskliga katastrofen får gudomlig dimension.

Rossellini vädjar snarare till förnuftet än till känslor i framställningen av Jesu lidande, han avstår från att återge scenerna där Jesus gisslas och begabbas. Jerusalems invånare intar i samband med långfredagshändelserna en relativt undanskymd plats. Under hela filmen finns Maria med, vid foten av korset där hennes son dör står hon alldeles stilla, utan att fälla en tår. Hon gråter blott framför den tomma graven.

Där finns överensstämmelser med Michelangelos Pieta i Vatikanen inte minst med tanke på Marias drag av ung kvinna som hon behåller in i det sista. Här har en regissör som står helt främmande för allt som gränsar till under, gett plats åt bilden av Guds moder som den evigt unga, och som sådan förankrad i en gammal Mariadyrkan. Människor och inte minst de moderna, upphör aldrig att överraska. Rossellini, så fjärran från alla patetiska eftergifter, väljer med omsorg de argument som kan tjäna som ersättning för de rationella kraven. Också känslor kan när de samordnas med intellektet utgöra en väg hän mot sanningen.

I Rossellinis filmskapande utgör Messiasfilmen en logisk slutpunkt. Känslor för det andliga med prästporträtt i, L’uomo della croce (1943) och Roma titta opera (1945). Rossellinis speciella religiösa intresseinriktning framkommer vidare tydligt i Francesco giullare di Dio, Gli atti degli Apostoli och Agostino di Ippona. Den andra komponenten som utmärker Messias-filmen är ett encyklopediskt utforskande som fäst Rossellini till en konfrontation med de avgörande etapperna i tankens historia i form av TV-kortfilmer. I dessa har han velat teckna en bild av det mänskliga vetandets historia. Härvid blev konfrontationen med Jesus oundviklig. Inte så att Jesus skulle utgöra det återstående porträttet i ett förövrigt komplett galleri.

Utan just därför att de mest essentiella mänskliga värdena genom Jesus fått sin rätta dimension: nämligen kärleken, ödmjukheten och rättvisan.