Ett skifte

Biskop John Taylor avled den 9 sept. efter en tids sjukdom som några månader tidigare nödgat honom att begära befrielse från sin uppgift som det katolska stiftets ledare. När detta skrives har ny biskop ännu inte utnämnts. Andra har sökt teckna biskop Taylors karaktär och personliga betydelse, vi nyttjar tillfället att söka teckna en skiss av vad som hänt i och med den katolska kyrkan i vårt land under de fjorton år han ledde stiftet.

1962 var ett viktigt år också i hela kyrkans historia. Då inleddes konciliet, som skulle långtgående reformera den katolska kyrkan men samtidigt också kasta den in i en omfattande kris. Utvecklingen i Sverige, främst präglad av invandringen, måste ses mot bakgrunden av hela kyrkans utveckling.

När konciliet började, var det väl ingen som hade en klar uppfattning om vart det skulle leda. Inom kurian och bland dem som förberedde konciliet var den vanliga meningen att man relativt snabbt skulle kunna besluta några reformer, som delvis redan inletts, t ex på liturgins område. Småningom visade det sig att en klar majoritet av biskoparna, inspirerade av de ledande kontinentala teologerna, eftersträvade mer omfattande reformer. De reformsinnades seger över de konservativa och över kurians försök att hålla konciliet i strama tyglar, fick en oerhörd psykologisk betydelse inom kyrkan, långt utöver de dokument som antogs och beslut som fattades.

Kris och polarisering

Många uppfattade konciliets förlopp som ett allmänt uppbrott mer än antagandet av vissa bestämda uttalanden och reformer. Vid mitten av 60-talet befann sig den västerländska katolska kyrkan i ett entusiastiskt omtänkande och experimenterande, som ingen kunnat förutse fem år tidigare. Dessa stämningar kom i mycket att sammanfalla med ungdomsrevolten och den radikala samhällskritiken åren 1966-69. Impulser kom också med ekumeniken från protestantisk teologi, som var inne i en period av tumultuariskt nytänkande.

En del av prästerskapet och lekmännen krävde ännu längre gående reformer för att ”göra kyrkan socialt relevant”, en väg som ledde många bort från kyrkan, när denna inte lät sig omvandlas till en plattform för social och politisk aktion. Många greps av en allmän osäkerhet inför vad som tycktes dem vara kaos och godtycke i ett kyrkoliv som förut givit kontinuitet och stabilitet i tillvaron. En riktning som från början sett konciliet med skepsis, bildade en konservativ opposition, som krävde återgång till ”lag och ordning”. Inom kyrkan uppstod en polarisering, samtidigt som uppslutningen sviktade bland den stora massan av katoliker, som inte längre uppfattade kyrkans bud som entydiga och förpliktande. Krisens följder visade sig främst i en stark minskning av präst- och ordenskallelser och i stor avgång av präster och ordenssystrar. Också kyrkobesöken minskade, främst i form av mindre strikt iakttagande av plikten att gå i mässan varje söndag. Samtidigt är det uppenbart att en majoritet av katolikerna välkomnat reformerna i t ex liturgin.

Kyrkoledningens uppgift har varit att både göra rättvisa åt den nya pluralismen i kyrkan och svara på kraven på besked och vägledning. Kritiken har varit utbredd och kommit från båda hållen, vilket sannolikt tyder på att ingen annan politik i Rom eller från de lokala kyrkoledningarna varit bättre ägnad att hålla samman kyrkan i ett kritiskt skede. Åtgärder med ett sådant syfte framstår sällan som banbrytande eller visionära. Det har dessutom tagit tid och erfarenheter att finna de nya formerna för förhållandet påven/biskoparna, biskop/präster och präst/lekmän.

Katolikerna i Sverige

Denna globala bakgrund kan möjligen synas alltför storstilad för vad som hände i ett land som hyser 0,01% av världens katoliker. Det kan sannolikt sägas att den allmänna katolska krisen i västerlandet drabbat Sverige mindre än de flesta andra länder. De fenomen vi ovan beskrev har givetvis också uppträtt här, men polariseringen och det vildvuxna experimenterandet har hållit sig inom gränser.

Innan vi berör problem och utvecklingar som direkt hänger samman med invandringen, skall vi antyda den ekumeniska utvecklingen under biskop Taylors tid. Katolska kyrkan har smärtfritt kommit att inta en självklar plats i det svenska ekumeniska arbetet, nationellt och i stort också lokalt. Sedan 1970 arbetar en officiell teologisk samtalsgrupp med representanter för Svenska kyrkan och det katolska stiftet. Också med de fria samfunden förekommer samtal och kontakter i skilda former. Praktiskt har den ekumeniska öppenheten lett till att lokaler för gudstjänst och undervisning ställts till de katolska församlingarnas förfogande, när behov funnits.

Den katolska kyrkan i Sverige var sannolikt i modern tid aldrig så svensk som strax före Andra världskriget. 1940 var hälften av de 5 000 katolikerna infödda svenskar. Efter kriget kom en invandring till vårt land av dimensioner som ingen förutsett. Av de 125 000 utlänningarna 1950 måste minst 15 000 varit katoliker. Tio år senare fanns 190 000 utländska medborgare; kanske 25 000 katoliker. 1960 var totalantalet katoliker, utlänningar, naturaliserade och infödda sannolikt ca 45 000.

1960-talet blev ett ännu mer dynamiskt invandrardecennium med toppar under högkonjunkturerna 1964-65 och 1969-70. Det senare året var enligt folkräkningen utlänningarna 400 000. Katolikerna förefaller av den nationella sammansättningen att ha varit en niondel eller åttondel av immigranterna, dvs en tredjedel av de icke-nordiska. 1970 fanns uppskattningsvis 50 000 utländska katoliker, 30 000 naturaliserade och 15 000 svenskfödda. Men eftersom konfessionsstatistik endast existerar för Svenska kyrkan, är givetvis alla beräkningar ett slag gissningar.

Under 70-talet har invandringen varit mindre och antalet utländska medborgare har hållit sig kring 400 000. Denna siffra har ökats genom barn, födda här som utländska medborgare och genom nyinvandring; minskats genom förvärv av svenska medborgarskap och återutvandring. Antalet utländska katoliker har sannolikt inte ökat sedan 1970, men naturaliserade och infödda med något tusental om året. Om det idag finns drygt 100 000 döpta katoliker i Sverige, är det ung. dubbelt så många som när biskop Taylor tillträdde 1962.

För att förstå utvecklingen i det katolska Sverige måste vi ta i beaktande den allmänna kyrkliga utvecklingen, de stora institutionella svårigheterna att få och hålla kontakt med en rörlig befolkning, och sammansättningen av invandrarna. Utom den extrema nationella mångfalden, utgör i mycket invandrarna också i kyrkligt hänseende en ”negativ selektion”, med ett stort inslag av unga män utan familj med huvudintresse att här finna utkomst och med avsikt att återvända till hemlandet.

Statistik över församlingarna och stiftet

Det saknas alltså helt enkelt medel och resurser att skapa en tillförlitlig statistik över katoliker i Sverige. Den årliga sammanställningen visar också att församlingarna tvekat mellan att uppge dem som i strikt mening kunde sägas vara församlingsmedlemmar, och antalet uppskattade katolska församlingsbor. Dessa uppgifter har sitt främsta värde som mätare på tendenser och regionala fördelningar.

Under 70-talet finns en uppenbar strävan att lämna mer realistiska uppgifter om totalantalet än tidigare. För 1971 uppgavs antalet katoliker till 59 000, 1975 till 74 000. En stor del av ökningen ligger i de nationella grupper, som redovisas utanför församlingarna, från 10 000 till 20 000. Bland invandrargrupper som tillkommit på senare år märks tjeckoslovaker efter 1968/69 och chilener sedan 1973. Under alla omständigheter är 74 000 betydligt färre än det verkliga antalet och säkerligen också färre än dem som vid folkräkning eller uppgift i folkbokföring skulle beteckna sig katoliker. I svaren på den enkätundersökning om invandrarkontakter och invandrarproblem som en arbetsgrupp inom Svenska Ekumeniska Nämnden lät göra i landets kyrko- och frikyrkoförsamlingar, framgick klart i de många katolska svaren vilken nyckelroll man i församlingarna tillmäter förbättrade möjligheter till uppgifter om nyinvandrade.

En siffra med högt informationsvärde är församlingsstatistiken om in- och utflyttningar (väsentligen över gränserna). 1971 års uppgifter avspeglar förhållandena under det föregående året; invandrare 6 100, utvandrare hälften så många. 1975 uppvisar däremot ung. lika många in- som utvandrare, 4 700. Vilka pastorala problem denna omsättning skapar är inte svårt att föreställa sig.

Kyrkolivet

1960 uppgavs från katolsk sida (Kyrkor och samfund i Sverige, SOU 1963:39) att söndagligen ung. 7 000 deltog i gudstjänsten. Samma år utdelades totalt 167 000 kommunioner. Denna senare siffra hade ökat till 264 000 1971 och 279 000 1975. Skulle relationen kommunioner/besökare av söndagsmässan hållit sig konstant, vore de senare nu ca 12 000, en siffra som förefaller rimlig. (Storstockholm drygt 2 000.)

På grund av den påtagligt förändrade botpraxis i större delen av kyrkan, var antalet bikter 1971 endast hälften mot 1960; 1975 endast en tredjedel. Praktiserande katoliker synes numera gå till bikt genomsnittligt två gånger om året.

Antalet dop och vigslar har gått tillbaka från en topp i slutet av 60-talet. Dopen från bortåt 1 100 till 940 år 1971 och 800 1975. De katolska vigslarna från 350 till 250 under 70-talet. Andelen av de katolska vigslarna där båda varit katoliker har länge hållit sig förvånande konstant på 40%. Om en ökning 1975 innebär en ny trend är för tidigt att spekulera om.

En del av nedgången i dop och vigslar sammanfaller med en allmän stark nedgång av antalet ingångna äktenskap och födda barn. Men det är uppenbart att endast en tredjedel av katolikerna i Sverige gifter sig i katolsk ordning, och att föga mer än hälften döper sina barn katolskt. Dop och vigslar förrättade utomlands är en osäker faktor. Vi har heller inte uppgifter på hur många äktenskap i annan ordning som i efterhand giltigförklaras av kyrkan. Inte heller vet vi om en eventuellt förändrad pastoral praxis bland prästerna kan ha påverkat siffrorna.

Det årliga antalet bekräftelser uppgår till ung. en tredjedel av antalet dop, och mottas i stort sett av de ungdomar i 15-årsåldern som har en levande kontakt med kyrkan. Antalet konversioner som hade ett maximum kring 1960 med ca 150 årligen, minskade därpå snabbt och brutalt och var tio år senare endast ett tjugotal. Under 70-talet bar tendensen åter i stort varit stigande, men utan att föra antalet i närheten av de förkonciliära noteringarna.

Personal och institutioner

Vid biskop Taylors tillträde fanns 73 präster i Sverige. 1960 hade det varit 60. Under 60-talet Ökade antalet till 100, och har legat fast vid denna nivå under 70-talet. Två tredjedelar är ordenspräster, medianåldern 45 år. Antalet svenskfödda präster är 11, en mer än 1971. Den största gruppen, tyskfödda, har minskat något, den näst största, präster från Polen har ökat från 11 till 15. (Det enda land i vår närhet som har gott om präster och systrar.) Ordensystrarnas antal har ökat från 225 till 229, de svenska från 20 till 28. Antalet församlingar har stadigt byggts ut, 1975 29 mot 25 fyra år tidigare. 1960 fanns 19. Dessutom finns kapell med bofast präst på ytterligare åtta orter.

De två katolska grundskolorna i Stockholm och Göteborg har trots den svenska skolpolitiken kunnat öka sitt elevantal från 200 1960 till 300 1971 och 400 1975. Förskolorna i katolsk regi hade 1960 36 platser, 1971 över 200, och 1975 drygt 300. 1 skolorna är en betydande del och i förskolorna majoriteten av barnen icke-katolska.

Framtiden

För ansvariga inom katolska kyrkan i Sverige har det sedan invandringsvågen lagt sig, stått klart, att kyrkan snarast skulle komma att stagnera eller krympas, genom assimilering i den radikala diasporan. De som i den katolska seden huvudsakligen såg bandet till hemlandet och dess kultur, skulle småningom uppge sin katolska identitet. Men ett mindre våldsamt utvecklingsförlopp erbjuder också andrum för konsolidering och framtidsplanering. Under biskop Taylors år var den tvingande huvuduppgiften att skaffa kyrkan resurser i personal och pengar för att bygga ut den lokala organisationen i någorlunda samma takt som ökningen av antalet katoliker i landet. Detta bistånd fanns att få utomlands, och så måste biskop Taylor tillbringa blott alltför mycken tid i dessa nödvändiga ärenden.

Vissa centrala organ, för pedagogik, (den kateketiska förnyelsen berörde vi i Signum 1976:6) ekumenik och liturgisk reform har byggts upp under åren som gått. Men vad som stiftet nu kanske främst behöver är en förstärkning av centrala organ för bättre statistik, för prognoser och planering. Mindre fria samfund med kongregationalistisk struktur, har centrala staber, mångdubbelt större än Biskopsämbetets personal.

Men den stora uppgiften ligger givetvis i att på alla nivåer och områden skapa en svensk katolsk kyrka och religiös kultur, utan att göra våld på den nästan unika illustration av ”skaran av alla tungomål och folk”, som den katolska kyrkan i Sverige blivit till följd av invandringen.