En strategi för framtiden

En strategi för decentralisering

På senare år har de amerikanska katolikernas uppmärksamhet med en befogad förskjutning kommit att inrikta sig på ett globalt sammanhang. Imperialismen, kapprustningen, miljöförstöringen, de multinationella företagens självsvåldiga och ohejdade makt, den snöpliga och fortskridande tillbakagången för länderna i tredje världen, utsugningen av kvinnorna, den internationella rasismen, befolkningsexplosionen – dessa är med all rätt de allt överskuggande ämnena i den etiska debatten bland dagens katoliker.

Däremot har man nästan helt glömt bort vad det blivit av sådana mjuka och ömtåliga institutioner som familjen, den katolska skolan och grannskapet. Ändå har kyrkan haft nära kontakt med och ingående kännedom om dessa institutioner. Den har en samhällssyn där tyngdpunkten är förlagd till dem. Vidare vet ju var och en som kan stava till sociologi att grannskapet, familjen, förtroliga kretsar av släktingar och vänner och arbetskamrater liksom den etniska och religiösa gruppen utgör de närmast liggande punkterna för infogningen i samhället under utvecklande av en känsla för individualitet, värden omfattade av gemenskapen, lojalitetsband och – i fientliga omgivningar – motstånd.

Det säger sig självt att dessa mjuka institutioner – eller någon fullgod ersättning – måste vara livs-kraftiga ifall en absolut nödvändig förutsättning för ett sällskapligt samhälle skall vara tillgodosedd. Delaktigheten i dem har varit källan till vad en äldre generation kallade ”den förekommande nåden”. Där pryar vi alla i moralisk mognad, samlevnadsvett och tillämpad visdom.

Dessa s.k. institutioner kan också med sin nyckelställning tjäna som de revir inom vilka man bekämpar den ohejdade ekonomiska och politiska byråkratiska centralisering varigenom livet i dagens USA, med den tekniska klyftighetens braskande segertåg, så ofta av en del uppleves som Max Webers bild av den moderna världen som en ”järnbur”.

Men var i den amerikanska kyrkan finns det någonting som tyder på att vi väljer att ge strategisk prioritet åt att understödja de kvarvarande kraftreserverna eller att öppna nya banor för tillväxten av ”buffert”-institutionerna mellan den enskilde och det byråkratiska samhället utan ansikte.

Nyligen har Msgr Geno Baroni framhållit att ”grannskapen är storstadens byggklossar. Om grannskapen lämnas att dö, då dör också städerna i och med dem”. Han menar också att församlingen ännu så länge har en viktig tänkbar roll att spela vid återupplivningen av våra städer och grannskap. Msgr Baroni leder i bevis att den konkreta kampen mot multijätten är lättare att föra på den lokala nivån, där det finns värden som ligger kundkretsen om hjärtat och enar den till framstöt, än på de storstilade globala höjder där få av oss lyckas sätta sin fot. De enda realistiska resurser kyrkan kan sätta in på denna globala nivå är det moraliska uttalandet samt, som en symbolisk gest, återtagandet av katolska aktieplaceringar. Hur värdefull en global genomgång än är, ger den inga hållpunkter för en strategi avsedd att utlösa det katolska folket handlingsberedskap. För att parafrasera Skrifterna, om folket inte kan mobiliseras i det egna grannskapets lilla skog, kommer det inte att mobiliseras i den stora.

Geno Baroni tar särskilt upp hur grannskapen påverkas av kreditinstitutens sätt att återkalla en investering och inställa driften. Han påstår bestämt att ”ingen enskild åtgärd har verkat mera nedbrytande på grannskap än bankväsendets bruk att återkalla investeringar och lägga ner företag. Det inte bara skärper spänningarna mellan raser och folkgrupper, utan det förstör äldre samhällens livskraft och varaktighet”. På likartat sätt är många småstäder och grannskap – t.o.m. större städer – i Amerika för sin framtid beroende av enstaka företags ensidiga beslut att flytta antingen någon annanstans inom USA eller till utlandet. New England och Appalacher-regionen har bägge en lång historia om hur samhällen och t.o.m. landsändar ödelagts genom just sådana ensidiga styrelsebeslut såsom då skoindustrin flyttade söderöver eller när kolbrytningen avmattades. Man behöver inte gå till tredje världen för att bringa i ljuset betydelsen av oinskränkt ekonomiskt beroende.

John A Coleman, jesuit och sociolog, undervisar vid Jesuit School of Theology, Berkley, Californien. Artikeln från America 1976.25.

För att rädda grannskapet eller staden tycks man vara tvungen att angripa de värderingar som är förhärskande inom företagssyndikaten. Jag förespråkar inte att kyrkan som institution oförmedlat skall falla andra instanser i ämbetet och inveckla sig i denna politiska och ekonomiska konflikt. Alldeles bestämt anser jag det klokare och mera ansvarskännande om den inte gör det. Subsidiära organ kunde framhålla att kyrkan inte får inkräkta instansers kompetensområden såvida den inte är den enda ställföreträdande instansen som, i allvarliga nödsituationer, är i läge att göra vad som ofrånkomligen måste bli gjort. Teologin kunde hävda att kyrkan inte har någon särskild visdom svarande mot konkret politiskt handlande. Den historiska erfarenheten kunde påminna om varseblivningsförmågan i Ivan Valliers påstående att om kyrkan som institution blir indragen i kontroversiella partisanprogram, så kommer den antingen att återinträda eller att stanna kvar inom det politiska området och kortsluter sin eventuella autonomi. Kyrkan har nog en viktigare uppgift i att rättfärdiga förändringen genom sin etisk-kulturella ledarställning.

Utan tvivel kan kyrkan föra en kamp på detta fält av värderingar. Genom att på nytt inskärpa sin doktrin om subsidiära funktioner kan den poängtera vikten av grannskapet och små, självvalda sammanslutningar av människor. Den lär likaså få tillfälle att påminna sig själv och andra om socialkatolicismens föreskrift att äganderätten inte är någon odelad och entydig befogenhet utan ett paket av åtskiljbara rättigheter och ömsesidiga åligganden; att de enda hållbara kristna legitimationsgrunderna för äganderätten stöder sig på den allmänna mänskliga välfärden som ett överordnat kriterium; att en utvidgning av samhällets selektiva kontroll över företagens beslut om nyetableringar eller omlokaliseringar – och f.ö. över alla bolagsbeslut som inkräktar på den allmänna välfärden – inte i sig skulle utgöra något våldförande på den kristna innebörden av en begränsad rätt till enskild egendom.

Man ser alltså hur också storkapitalet i sin relativa oåtkomlighet hänger nära samman med välbefinnandet hos människorna där de faktiskt finns. Jag vill därför slå ett slag för att vi expressbehandlar pastorala strategier siktande till att dels satsa på den ork vi nu har och dels röja nya banor för ett uppsving av familjeenheten, den ändamålsenliga arbetsenheten, grannskapet och regionen. Där territoriella enheter helt tömts på sin praktiska mening, får man snabbt se till att få fram ”basgemenskaper” omfattande nätverk av familjer och arbetskamrater. Även inom traditionella och ohanterliga amerikanska församlingar visar sig denna strategiska inriktning på att skapa formliga gräsrotsgemenskaper överlägsen standardgreppet att komma dragande med ”kristenheten” som mirakelmedicin för den omöjliga territoriella täckningen.

Där livskraftiga grannskap fortfarande finns, skall projekt med bildande av gemenskaper kanske visa sig spela samma roll i de nya, förändrade förhållandena i storstaden som den traditionella grannskapsförsamlingen gjorde i de äldre förhållandena. Det tycks finnas en valfrändskap mellan den katolska församlingens klassiska funktion som ett centrum för grannskapet och syftena för den nybildade gemenskapen. Det bör nämnas att församlingsskolan ofta fyller en särskild grannskapsfunktion i svarta bostadsområden. USA:s katolska kyrka, som knappast gjort sig bemärkt för att vårda sig om svarta amerikaner, bör se det som ett pastoralt ärende med förtur att engagera sig i underhållandet av sådana församlingsskolor i innerstaden, t.o.m. till priset av kännbara ekonomiska uppoffringar.

En strategi för pluralism

Jag är beredd att gå ett steg vidare och säga att det amerikanska samhället i stort aldrig har riktigt levt upp till det nationella idealet av kulturmångfald. Det har hårdnackat motarbetat flerspråkigheten, endast nödtvunget uppnått sin oförnekliga religiösa pluralism och sett snett på avvikelser från den förhärskande normen för politik, moral och familj. Men lika lite har den amerikanska katolicismen, som vilar på ett lapptäcke av enastående etnisk mångfald, behörigen tillåtit sin inre kulturpluralism att komma till synes. Modern forskning i den amerikanska katolicismens historia har under granskning av de historiska beläggen funnit att 1800-talets tyska invandrande katoliker, som förlorade sin historiska strid med de irländska assimilationisterna om kulturmångfalden inom kyrkan, i viss utsträckning företrädde ett klarare ideal än det irländarna hade, nämligen idealet av katolsk enhet mitt uppe i den kulturella pluralismen. Tyskarna var också mera benägna än irländarna att kritisera Amerikas förhärskande etos.

En tendens till inre splittring bland tyskarna, irländarnas försprång i språk, politisk organisation, ansamling i stadsbosättningar och antal, liksom organiseringskravet på den amerikanska kyrkan i det skedet, blev bestämmande för att irländarnas program tog överhanden. I och med det förspilldes ett gyllene tillfälle till en fulltonigare inre mångfald inom den amerikanska katolicismen. Kvarvarande ovilja hos italienare och i synnerhet polska och östeuropeiska katoliker mot det irländska sättet att flyta ovanpå inom prästerskapet och hierarkin vittnar om irländarnas misslyckande med att uppskatta kulturmångfalden till dess rätta värde. Men lyckligtvis har möjligheten inte helt gått förlorad.

Det finns fortfarande starka reserver av etniskt särgods bland italienare, polacker och östeuropéer liksom spanskspråkiga invandrare från Puerto Rico, Kuba, Mexiko och Central- och Sydamerika likaväl som de nyligen tillkomna katolska flyktingarna från Vietnam. Aktuell statistik visar att spanskspråkiga katoliker i en del stift utgör mellan en tredjedel och hälften av den katolska befolkningen. Dessa folkgrupper är i förbindelse med alternativa kulturella normer som förhåller sig till auktoritet, politik, moral, mellanmänskliga lojaliteter, mönstren för arbete och fritid, rytmerna av liv och död, ungdom och ålderdom och människokroppens uttryck på helt andra sätt än det rådande amerikanska normsystemet.

De katolska folkgrupperna är huvudsakligen sammansatta av lägre medelklass och fattiga. Jag är tillräckligt övertygad om de ekonomiska förhållandenas bestämmande makt, för att tro att de amerikanska katolikernas särskilda omsorg i det förflutna om arbetarklassens och de fattigas sak, även om den kanske förestavades och vägleddes av socialkatolicismens intellektuella tradition, till stor del har sitt ursprung i de krav som ställdes vid det pastorala arbetet bland de sämst ställda. Till följd av sin unika historia och sociala rekrytering har den amerikanska katolicismen varit betydligt ivrigare att följa de sociala encyklikornas linje än många europeiska kyrkor som byggde på borgerskapet. Därför gick den katolska arbetarklassen inte förlorad för kyrkan i Amerika.

Det fortfarande betydande inslaget av mindre bemedlade bland dem som nås av församlingsarbetet, kan mycket väl vara en ovärderlig förbindelselänk som får den amerikanska kyrkan att lystra till maningarna från Rom för ett rättvisare ekonomiskt system och kyrkans strategiska val att ta parti för de tillbakasatta. USA:s katolska folkgrupper skulle kunna bli en nödvändig brygga för att knappa in klyftan mellan den över hövan amerikaniserade kyrkan och dess ofrånkomliga kallelse att spela en nyckelroll för rättvisan inom den internationella katolicismen. De som talar för att den katolska forskningen och de pastorala strategierna i USA skall rikta sig till den fortlevande etniciteten, hävdar, onekligen övertygande att det är högst osannolikt att den förhärskande amerikanska kulturen kommer att vara öppen för utmaning och berikning från andra kulturer på andra sidan jordklotet om den är ur stånd att tåla kulturmångfald på hemmaplan. För att säga det så rättframt som möjligt: folkgrupperna kan vara de närmaste väckarklockorna som får oss att öppna ögonen för vad John C. Bennett har kallat evangeliets ”radikala imperativ” till rättvisa och fred. Om den strategiska tonvikten läggs på att förstå och vårda etniciteten och den katolska pluralismen, så engageras den amerikanska kyrkan i en strategi som inte bara skulle kunna utmana och komplettera USA:s förhärskande etos utan också lovar att driva den amerikanska kyrkan till att bli lika gediget katolsk som den är amerikansk. Ty, som James Joyce tydligen förstod i Finnegan’s Wake: ”Katolicismen betyder att här kommer var och en.” (”Catholicism means, here comes everybody”.)

Slutligen ser det ut som om ett ärligt möte med etniciteten skulle ge katolicismen en resurs för hanteringen av dess nya känslighet för sin särprägel som kyrkosamfund och sin utsatthet i de historiska sammanhangen. I och med nyskolastikens avgörande sammanbrott har katolicismen gett upp alla anspråk på att ha ett säkert, allmängiltigt och oföränderligt språk. Den börjar alltmer att öppet möta särprägeln och begränsningarna i den katolska traditionen i allmänhet och i den amerikanska katolska erfarenheten. Den vet att den bara är ett enstaka, begränsat symbolsystem, ett språk, en tradition bland många.

Om alltså den muromgärdade katolska teologin är död, så är också andan från upplysningstiden död. Ännu en gång kommer Sanningen bara ridande på en åsna. Ty människan är naturbestämd till särprägel likaväl som till historia. I en bemärkelse borde den aktuella punkteringen av uppblåsta katolska anspråk på att tala det allmängiltiga språket göra katolikerna i särklass mottagliga för klagomålen från de olika befrielserörelser bland kvinnor och svarta som angriper männens resp. den vita överklassens språk för dess anspråk på herradöme eller självsäkra försök att föra deras talan som fråntagits sin aktiva och passiva rösträtt.

Om den sidan av vår avgränsade särprägel kräver omfattande och mångsidigt inriktad dialog med en mängd andra traditioner, religiösa och sekulära, kräver den inte mindre en varsam uppodling av våra egna kollektiva symboler. Ty om ett folks kollektiva symboler tillåts avtyna och dö, kommer folket att dö. Utan ett säreget språk och en kollektiv legend kan man helt enkelt inte utgöra ett folk. Precis som de stora kollektiva symbolerna är så mycket mäktigare än individuella symboler, på samma sätt har ett folks historia och tradition en rikare beskaffenhet än vilket individuellt liv som helst kan helt inrymma, gestalta eller framskapa. I dialogen finns det givetvis en plats för att i varsamt urval tillgodogöra sig främmande symboler från andra traditioner.

Det är troligen så att det bara är i dialog med främmande traditioner som man kan upptäcka och återvinna förlorade ekon inom den egna traditionen. Urvalsmässigt tillgodogörande och omgestaltning av främmande symboler kan vara i sin ordning, även om det inte alltid är en så enkel uppgift som det kan låta. I ett pluralistiskt samhälle motstår man säkerligen överdrivna anspråk på att den egna symboliken nödvändigtvis är mera allmängiltig eller den exakta motsvarigheten till den andra. Man nöjer sig med tillfredsställelsen att den katolska symbolen, i all sin särprägel och begränsning, är ens egen och erbjuder symbolen åt andra som kanske finner den användbar eller belysande för att hjälpa dem att förstå verklighetsunderlaget till deras egen tradition, liksom katoliker i sin tur finner främmande symboler belysande för sina. Man undviker den rena relativismen genom att med en tveeggad strategi å ena sidan iaktta kunskapsteoretisk ödmjukhet och å andra sidan det noggranna odlandet av den egna traditionen, inte bara därför att den är ens egen utan därför att man antar att den i någon mening är ett särskilt språkrör för sanningen. Det är bara med utgångspunkt i kunskapsteoretisk ödmjukhet som katolska sanningsanspråk någonsin kan prövas öppet. Om denna strategi är en uppfordran till den amerikanska kyrkan att bli på ett djupare sätt katolsk än den kanske någonsin varit, bör det stå klart att den är en uppfordran att bli en helt annan sorts katolik än vad som var gängse före konciliet. Ty vad jag här föreslår som den mest nyskapande intellektuella strategin för att ta itu med krisen i den amerikanska katolicismen är den sorts nyskapande återgång till den katolska erfarenhetens rötter som Michael Novak har talat om såsom en ”öppenhet med rötter”: ”Att försöka vara öppen för alla andra kulturer, utan att ha egna rötter, är nästan säkert att felaktigt uppfatta hur kulturer skiljer sig åt. Det är kanske rentav att vara oförmögen till kultur. Ty kultur är ett slags rotfasthet. Själva ordet frammanar det tålmodiga odlandet (cultivation) av en levande, växande planta. Att ha kultur är att vara formad av en social tradition, formad frivilligt och med nöje, så att formandet blir tillägnat som ens eget, och så att kulturen formligen kommer till liv inom en under ens egen ledning. Man väljer inte den kultur man föds in i; men man kan välja att bege sig så djupt in i den man kan, att förverkliga varje mänsklig möjlighet den erbjuder. Paradoxalt nog är det den väg, där man blir särpräglad, som leder fram till det oförfalskat allmängiltiga.”