Confessio Augustana i ett nytt perspektiv

Den23–28augusti höllLutherska Världsförbundets exekutivkommitté sitt årssammanträde i Uppsala. Under förhandlingarna framförde den romersk-katolske observatören, prof. Heinz Schotte från enhetssekretariatet i Rom nedanstående ”statement” som enligt LVF:s presstjänst väckte uppseende och mottogs med stort bifall.

Jag tackar för att ni har berett mig tillfälle att som observatör komma med några kommentarer. De gäller bilaga 11.1.10, § 32. Där har formulerats ett förslag och en rekommendation ”på dialogplanet mellan de lutherska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan:

De lutherska kyrkorna borde ådagalägga sin öppenhet och sitt intresse för diskussionerna på romersk-katolsk sida för möjligheterna av ett erkännande av Confessio Augustana som legitimt uttryck för den kristna sanningen.”

Låt mig först säga hur imponerad jag är av den ekumeniska anda som jag mött vid många personliga samtal likaväl som i dokumenten och diskussionerna vid detta sammanträde: här rör det sig om mer än bara ett teologiskt närmande!

Vi känner väl alla tacksamhet mot Gud som fogat det så, att vi under gångna år kommit varandra så nära – i lära och liv.

Vi berörs förvisso också av frågan hur vi utöver den uppnådda samstämmigheten och konvergensen skall kunna nå ända till communio, till den enhet som Herren vill. Utifrån den utgångspunkten bör ni förstå den tanke som ni till min överraskning som en rekommendation redan upptagit i bilaga 11.1.10 § 32.

Vi hemfaller inte åt illusionen att strävandena hän mot ett katolskt erkännande av Confessio Augustana som grundval för en bekännelseenhet kommer att bli någon lätt sak. Men jag vill ändå säga att sekreteraren i Sekretariatet för de kristnas enhet, kardinal Willebrands, ställer sig positiv till denna strävan, vilket han försäkrat mig om senast en vecka före detta sammanträde.

1980 kommer vi, om Gud vill, att fira 450-årsjubileet av Confessio Augustana. Det skulle vara en betydelsefull händelse om vi då kunde komma närmare den egentliga intentionen i Augustana:

Kyrkornas enhet, när de förblir kyrkor och dock blir (alltmer) en enda kyrka. Enhet i evangeliets sanning – under största möjliga pluriformitet och i den frihet, till vilken Kristus har befriat oss i kärleken, för att hela världen skall känna igen de kristna på den kärlek de visar. Då skulle vi tillsammans kunna vittna för Kristus på ett trovärdigare sätt.

Helt visst utgör detta projekt, att studera möjligheten och villkoren för ett antagande av Confessio Augustana från katolsk sida som ett legitimt uttryck för den kristna trosläran ett viktigt steg i utvecklingen av förhållandet mellan den katolska kyrkan och världslutherdomen. Det innebär en undersökning i vad mån Confessio Augustana i dagens läge tillåter en katolsk tolkning – givetvis med nödvändiga preciseringar och förklaringar. I skrivande stund håller en blandad kommission på med förarbetet för en sådan undersökning.

Projektets betydelse ligger nog i, att de ekumeniska samtalen mellan båda parter relateras till en grundläggande reformatorisk bekännelseskrift som då för tiden hade formulerats i övertygelsen att uttrycka en evangelisk katolicitet som stod i överensstämmelse med de fornkristna koncilierna.

En samstämmighet i denna fråga skulle från luthersk sida innebära, att denna text, som tillåter mångfaldiga tolkningar, kommer att interpreteras i den riktning som den ursprungligen och i grund och botten har syftat på. Från katolsk sida skulle detta medföra ett erkännande, att det i Confessio Augustana kan finnas och förverkligas en legitim form av den gemensamma kristna tron med den praktiska konsekvensen, att det även i en återförenad kyrka borde finnas en specifik kyrklig form att leva en sådan evangelisk katolicitet i enlighet med grundtanken ”förenad, inte absorberad”.

Den f.d. biskopen av Bayern Hermann Dietzfelbinger, ordförande i LVF:s utskott för ekumeniska relationer, menade angående den vatikanske observatörens yttrande: ”Vi vet vad CA betyder för oss … Är vi förberedda för en sådan diskussion, som sannolikt även för oss lutheraner kommer att innebära många frågor rörande kyrkans enhet? Vi ställs därmed inför många frågor angående vår lutherska identitet liksom frågor angående förhållandet till den romersk-katolska kyrkan, som ju sedan reformationen också i mångt och mycket har blivit annorlunda … Jag menar, att dessa frågor om enheten är av största betydelse och har prioritet just för den lutherska kyrkan.”

Den som är insatt i den ekumeniska situationen, inte minst här i Sverige, gör sig givetvis inga illusioner om de svårigheter som detta projekt kommer att möta – sannolikt från båda sidor. Men som prof. Schutte anmärkte, ”man borde fördomsfritt ställa sig denna uppgift för att komma närmare den enhet i tron, friheten och kärleken som Kristus har velat och för att kunna avlägga ett, trovärdigt vittnesbörd för Kristus” (KNA 1976-09-01).

Just med hänsyn till detta projekt har den kände katolske teologen prof. Ratzinger nyligen klarsynt påpekat: Två ting står i vägen för den kyrkliga enhetens förverkligande: å ena sidan en konfessionell chauvinism som när allt kommer omkring orienterar sig inte efter sanningen utan efter vanan, fixerar sig i det egna och vidhåller allt som är riktat mot den andre; å andra sidan en trosmässig likgiltighet som i sanningsfrågan ser ett hinder och mäter enheten främst med nyttokategorier. Till enheten leder en kristendom i tro och trohet, som lever tron som ett avgörande inför trosinnehållet. Den söker enheten just genom att ständigt låta rena och fördjupa sig med avseende på denna enhet.