Ateism och humanism

Ateismen och humanismen är för nutidens människor inte bara filosofiska system eller världs- och livsåskådningar. Det är fråga om sammansatta och mångtydiga samlingar av ideer med en gemensam nämnare i det sätt de har att utmana kristendomen och göra anspråk på att ersätta religionen i en efterkristen tidsålder.

Ända sedan artonhundratalet – som talesmän kan nämnas Friedrich Nietzsche och Jean Paul Sartre – har man talat om Guds död. Kristendomen har utmanats av en känslomässig ateism. Anfallen mot kristendomen har i sina uttryck varit tvetydiga och har dessutom ofta feltolkats. Som exempel kan nämnas Nietzsches båda arbeten ”Antikrist” och ”Så talade Zarathustra” i vilka kristendomen utmanas och staven bryts över varje form av religion. Emellertid upplevde Nietzsche själv sitt antireligiösa skriftställeri som tveksamt. Några ställen ur ”Prins Fågelfri” (aforism nr 125) visar denna villrådighet: ”Vi har dödat Gud, ni och jag! Vi är alla hans banemän! Men hur har vi lyckats? På vilket sätt har vi gjort jorden lös från Guds sol? Vart bär det hän och vart är vi själva på väg? . . . Irrar vi omkring genom ett oändligt ingenting? Är det tomhetens vind som blåser mot oss? Är det inte mycket kallare nu? Går vi mot än mörkare nätter? Hur skall vi trösta oss, vi mördare och vi ogärningsmän, som är än ondskefullare än vanliga mördare. Det heligaste och mäktigaste, som har funnits i denna värld, har vi låtit förblöda och stuckit kniven i.”

Dessa Nietzsches ord förefaller att vagt anspela på Max Schelers uttalande om att religionen ”är den känsla som är djupast rotad i det mänskliga psyket”. Med viss rörelse läser vi – likaså i ”Prins Fågelfri” (aforism nr 285) – ”Aldrig mer skall du få bedja, dyrka eller förtrösta i en tillit utan gräns. Du berövar dig möjligheten att stanna inför en yttersta sanning, godhet eller kraft och ger avkall på tvånget att tukta dina tankar. Du får inte längre någon skyddsängel och ej någon vän som besöker dig i din stora ensamhet . . . Renlevnadsman, är det för detta som du vill avsvärja dig tron? Vem skall ge dig kraft därtill? Ingen har någonsin haft en sådan styrka.”

Guds död

Uttrycket ”Guds död” har fortlevt in i nutiden och har på 1970-talet använts som slagord. Det sägs att mänskligheten nu har nått ett andligt utvecklingsstadium vid vilket en allmän övertygelse sprider sig om att ett växande antal människor förlorar tron på Gud och att religionens inflytande på samhället stadigt minskar. Inom alla områden – både privat och offentligt, såväl vad gäller det praktiska livet som inom tankelivet – drar man den yttersta konsekvensen av åsikten att Gud inte skulle existera.

Även om vi i detta sammanhang främst tänker på förhållandena i västvärlden så finns det skäl att även innnesluta de kommuniststyrda länderna i vår bedömning av utvecklingen. Muren mellan öst och väst hindrar inte ett ömsesidigt utbyte av ideer. Ateism och humanism förkunnas som det kommunistiska samhällets officiella lära, låt vara att den kommunistiska varianten företer nyansskillnader jämfört med västliga motsvarigheter. I de kommunistiska länderna åtnjuter ateismen samhällets stöd och förefaller vid ett första ögonkast att vara kristendomens segrande motståndare. Å andra sidan har ateismen just i dessa länder förlorat en god del av sin trovärdighet. Vi skall ge några exempel på detta. Den ryska illegala litteraturen – ”samisdat” med en också i västvärlden spridd teknisk term – berättar ofta om den religiösa litteraturens uppsving under senare år. Teologi och bönböcker betalas med höga priser på svarta börsen. I den tjeckiske författaren Gardavskys bok ”Gud är inte alldeles död” redovisas en kristendomskritik vari bibelns böcker och den kristna tanken fram till västerlandets stora tänkare såsom Augustinus, Thomas av Aquino och Pascal nagelfares. Bokens sista kapitel, som handlar om livets mening, om kärleken och om hoppet som livskraft, utmynnar i följande: ”Trots allt tror vi inte på Gud eftersom en sådan tro är orimlig.” Denna mening utgör en sammanfattning av hela boken. Man kan säga något liknande om filosofen Machovec från Prag. Dennes dialog med kristendomen visar en synnerligen hög uppskattning av det kristna livets värden.

Ateismens historia

Ateismens och humanismens utmaning av kristendomen ter sig olika i västländerna och öststaterna. I väst är ungdomen ointresserad av Gud under det att intresset för religion växer hos de unga i de officiellt ateistiska östländerna. I Asien och Afrika finns det inte någon ateistisk strömning som på något sätt kan jämföras med den västerländska. I detta sammanhang lämnar vi problemet med den principiella ateismen inom viss indisk religion därhän. Man kan helt allmänt beskriva ateismens uppkomst och utveckling enligt följande linjer – om vilka både katolska och protestantiska sakkunniga tycks vara ense:

a. Den kristna världens splittring under 1500-talet – eller måhända redan delningen av Kyrkan i en östkyrka och en västkyrka – skapade det tvivel inom kristenheten, som utlöste utvecklingen;

b. Upplysningstidens filosofi och deismen medförde under 1700-talet och 1800-talet att Gud skildes från världen och att förutsättningar för tron på en sammansatt gudomligt/mänskligt högre ordning undergrävdes. På detta sätt berövades läran om inkarnationen sina grundvalar.

c. Den öppna kampen mot gudstron, som påbörjades under 1800-talet, under åberopande av Nietzsches, Sartres och Marx’ auktoritet.

För att bättre förstå allt detta är det nödvändigt att närmare skärskåda den ateistiska tankens utveckling. När man på sin tid kallade Sokrates, Platon och Aristoteles för ateister berodde detta på att de angrep vidskepliga bruk inom den offentliga religionsutövningen. På samma sätt förekom det också att de kristna under de första århundradena kallades för gudsförnekare eftersom de inte godtog den statligt sanktionerade religionen. Inte heller under renässansen var det fråga om någon ateism i egentlig mening. Giordano Bruno förkunnade sålunda en panteistisk naturlära. Hos denna fanns dock redan en tendens att lägga tonvikten på människan och ställa frågan om Guds existens åt sidan.

Ateismen i egentlig mening framträder under 1700-talet hos filosofer som Holbach och Helvetius samt hos andra franska encyklopedister. Diderot fullföljde Spinozas mekanistiska filosofi fram till den rena materialismen. Enligt Diderot bör man kasta bort Gud på samma sätt som man gör sig kvitt ett dåligt eller onyttigt verktyg.

Feuerbach – som tillhörde den hegelianska vänstern – har tydligt och klart förklarat att det gällde att reducera teologin till antropologi och att därefter ersätta undervisningen om Gud med undervisning om människan. I Feuerbachs bok ”Kristendomens väsen” från år 1841 möter det berömda uttalandet: ”Min första tanke gällde Gud, min andra Förnuftet och min tredje och sista Människan.” För Feuerbach var det nödvändigt att förneka Gud för att människan skulle kunna vara fullt ut människa. Det återgivna uttalandet bådar om fransk existentialism och kämpande ateism.

Människan – sig själv nog

Därmed är vi framme vid vår egen tids ateism. Till de nämnda tankeströmningarna fogar sig politisk kamp mot kyrkan i form av antiklerikalism. Detta gäller särskilt de latinska länderna. I dessa för man skarpt fram krav på skilsmässa mellan stat och kyrka och på att religion inte skall få påverka det offentliga livet. Denna utveckling berodde till en del på det sekulariserade synsätt – väl att skilja från sekulariseringen som historisk process – som hade vunnit fotfäste. Detta synsätt innebar att människan tolkade världen, sig själv och sina gärningar i rent inomvärldsliga termer. Religionens och kyrkans tolkning av världen förkastas och människan blir en helt oberoende existens, som antingen allt efter vilken världsåskådning man väljer – framtonas som den kämpande Prometeus eller som nihilist. Gud behövs inte för att människan skall kunna förverkliga sig själv i denna värld. Gud skulle vara ett hinder för den energiska och talangfulla människans arbete med att förverkliga de planer som hon själv ritar upp. Guds existens skulle ligga i vägen för att människan tar befälet över sig själv och över världen. Endast Guds död medger att människan får tillfälle att fullständigt utveckla sig själv. ”Om Gud existerar så är människan ingenting” säger Sartre. Simone de Beauvoir tillfogar: ”Människan skapar sina egna värden och människans frigörelse är högsta ideal för vår strävan. Denna frigörelse bör vi ägna all vår kraft.”

Det finns också skäl att uppmärksamma den världsåskådning, som anser att människans frigörelse framför allt bör riktas in på det ekonomiska och sociala fältet.

Dagens ateism innesluter ett flertal skilda åskådningar. Termen ”ateism” bör kanske förbehållas åskådningar, som utesluter utomvärldsliga förklaringar och nöjer sig med att återföra allt på det som hör denna världen till utan att peka mot något hinsides. En ”relativ ateism” – såsom exempelvis panteismen – förnekar endast att Gud är en makt eller person, som existerar utanför den synbara världen.

Ateism med många ansikten

Det är dock omöjligt att klart skilja mellan ateism i egentlig mening och relativ ateism. De båda typerna flyter ofta samman. Ateismen innefattar sålunda ett flertal skilda former. Vissa av dessa former innebär att man uttryckligen förnekar Guds existens under det att andra – såsom agnosticismen – innebär att man bestrider vår möjlighet att nå någon kunskap om huruvida Gud existerar. Vissa typer av ateism går längre än empirisk vetenskap i krav på bevis och hävdar att man inte kan lära känna och beskriva något som inte är tillgängligt för naturvetenskaplig forskning. Andra ateister förnekar existensen av en absolut sanning och bestrider möjligheten att meddela kunskap om Gud. Andra säger att de för egen del har större intresse av att studera människan och människans villkor än av att förneka Gud. De understryker dock till den grad människans betydelse att intresset för Gud helt förbleknar.

Andra har på egen hand skaffat sig en bild av Gud, som inte överensstämmer med evangeliernas. Den gud, som de förnekar, är då inte någon annan än deras egen föreställning om Gud. Detta gäller i synnerhet om en god del av de likgiltiga. Den ryske rymdfararen Gagarin berättade vid sin återkomst, att han inte hade sett Gud ute i rymden. Denna händelse vittnar om en tro som har förblivit barnslig och outvecklad. Rätt många människor sysselsätter sig inte med Gud eller med teologiska problem därför att de inte har funnit någon anledning härtill. Trots detta finns det ofta i botten på en ateistisk åskådning en form av uppror mot allt ont som sker här i världen. Man bör också komma ihåg att vårt sätt att leva och den moderna civilisationen gör det svårare än förr att söka Gud. Utan att detta särskilt åsyftas inriktas människans verksamhet därmed ensidigt på jordiska ting.

Om vi försöker dela in de olika typerna av ateism i grupper kan vi först särskilja två huvudarter:

Den första sorten utmärks genom den våldsamhet varmed den omfattas och genom missionsiver. Den filosofiska ateismen försvarar sig med rationella argument. Den kämpande ateismen angriper varje form av religion och slår fast, att den religiösa tron är en vederstygglig villfarelse från vilken det gäller att befria mänskligheten. Härigenom anser sig den kämpande ateisten främja mänsklighetens lycka. Den allmänna ateism, som möter i det dagliga livet, har annan karaktär. Den är likgiltig för varje religiös fråga och missionerar inte. Den är likväl mycket smittsam.

Den andra arten av ateism har rubricerats med ”ateism såsom världsåskådning”. Denna ateistiska världsåskådning kan i stort sett uppdelas i fyra varianter.

Först har vi den intellektuella ateismen hos de filosofiska materialisterna, nämligen marxisterna och positivisterna. För dessa finns det en naturvetenskaplig världsförklaring, som gör Gud obehövlig. Enligt dessa intellektuellas mening är gudstron något som har värde endast inom befolkningsskikt, som inte har tillgång till naturvetenskaplig kunskap. Mot detta kan vi invända att Gud ingalunda är en del av den värld, som är åtkomlig för den naturvetenskapliga forskningen. Denna använder ju metoder, som inte är ägnade för annat än att söka rent jordiska sanningar och den gör heller inte anspråk på annat. Det vore dessutom ett grovt misstag att använda Gud som förklaringsgrund varje gång vi står inför något som är oförklarligt. Gjorde vi detta skulle vi degradera Gud till en materia, som vi efter behag kunde använda för att fylla ut tomrum i vårt vetande. För oss räcker det att veta, att naturvetenskapen inte ger svar på frågan om livets mening.

Den andra varianten är den känslomässiga ateismen. Enligt denna går det inte att förena tron på en både allsmäktig och god Gud med allt det elände som finns här i världen. Hunger, sjukdom, krig, ondska, våld, naturkatastrofer syns tydligt visa, att Guds existens är orimlig.

Den tredje typen är den ateism som arbetar med antaganden. Man antar att Gud inte kan finnas eftersom världen skulle vara bra mycket bättre om Gud verkligen existerade. Man antar att världen – under förutsättning att Gud existerar – skulle vara Guds manifestation och att allt det elände, som är vårt dagliga bröd, är bevis om Guds icke-existens. Denna typ av ateism är – som vi ser – rätt lik den känslomässiga ateismen.

Albert Camus var en företrädare för denna tredje typ av ateism. Denne hävdade att människan måste göra uppror mot Gud och sade ”den som tror och förtröstar på Gud godtar att det onda här i världen har tillåtits av Gud. De gudstroende tål därför att det onda finns. Vi däremot – som oss emellan delar ansvaret för hela mänsklighetens lycka – måste däremot kämpa mot sjukdom, okunnighet, fattigdom och krig.” Till dessa invändningar mot gudstron fogas så ytterligare ett skäl: Tron på Gud hindrar en ekonomisk och social utveckling, som gagnar människans frigörelse, enär denna tro är inriktad på det fåfänga hoppet om ett liv efter döden. Den religiösa människan vänder sig därför bort från uppgiften att förbättra det jordiska samhället. Detta är också de marxistiska ateisternas åsikt. Hos dem är ateistisk undervisning för de unga obligatorisk och ingår i samhällets allmänna verksamhet.

Den fjärde typen av ateism är agnosticismen. En agnostiker anser sig inte veta något om Guds existens och hävdar därför att vi heller inte kan uttala oss om huru Gud är. För nypositivisterna betyder detta att påståendet om att Gud existerar kommer i konflikt med semantiska och syntaktiska regler eftersom påståendet varken kan bekräftas eller förnekas. Ett sådant påstående anses därför sakna mening. Genom ”Gud är dödteologien” (William Hamilton, Paul van Buren, Thomas Alizer, Dorothee Sulle) har dessa ideer också trängt in i det kristna tänkandet. Företrädarna för denna ”teologi” anser att vi lever i en efterteistisk tidsålder och underlåter att intressera sig för frågan om Guds existens. Dessa tänkare förklarar sig dock tro på Jesus Kristus eftersom han har visat prov på full komlig kärlek. De bjuder envar att bli en Kristi efterföljare; varvid det dock förutsätts, att det rör sig om en människa och inte om Guds son.

Humanism – ett värdigt mänskligt liv

Det är omöjligt att ge en beskrivning av termen ”humanism”, som alla kan godtaga. Humanismen betyder inte bara övergången mellan medeltid och modern tid. Den betyder också läran om människans andliga resurser när hon tar sitt förstånd i anspråk och utnyttjar all sin kraft och alla de tillfällen som står till buds och härigenom förverkligar sig som människa. Den grekisk-romerska antiken är ett exempel på en tid då denna hållning var allmän.

Idag betyder humanism ett värdigt mänskligt liv. Ett liv i vilket människan blir mer mänsklig och ges tillfälle att själv organisera sitt liv i enlighet med hennes egen värdighet och med beaktande av de särskilda uppgifter som möter envar i livet.

Det är inte svårt att ange humanismens allmänna förutsättningar. Svårigheterna börjar när vi försöker besvara frågan om vad som verkligen utmärker just den mänskliga naturen. Vad är människans kallelse och uppgift här i världen? Vart bär det hän, vilket är vårt mål och vad har människans existens för mening? De skilda – i vissa fall även motsägande – svar som humanister ger på dessa frågor visar att humanismen inte är en enhetlig åskådning.

Vad gäller vår egen tid måste vi göra två viktiga bestämningar. Man bör först skilja mellan humanismen såsom en allomslutande världsåskådning och en mer begränsad humanism. Den senare typen intresserar sig bara för vissa allmänna drag hos den mänskliga naturen. Den som har humanismen som världs- och livsåskådning nödgas väga in människans alla brister i sin kalkyl. Humanister av detta slag känner medansvar och skuld för det onda. Döden, otryggheten, hopp och ängslan, inre oro och svikna förhoppningar är ting som har sin plats i denna typ av humanistisk livsåskådning.

Vidare bör man skilja mellan öppen och sluten humanism. Inom den slutna humanismen bestrider man att det är möjligt att vinna kunskap om det som ligger utanför det rent jordiska. Inom den öppna typen är man beredd erkänna, att kunskap om en värld hinsides vår egen möjligen kan vinnas. Dessa öppna humanister respekterar följaktligen också de religiösa värdena. Den öppne humanisten erkänner, att människan i viss mån är en fri varelse samt är mottaglig för andliga och kulturella värden och bejakar teknikens landvinningar. En människa med slik syn på livet tar inte avstånd från att man söker en Skapare av denna vår värld. Med andra ord kan det sägas att den slutne humanisten värnar om människan som en självständig och ingen underdånig varelse under det att den öppne går med på att människans frihet och självständighet trots allt är begränsad. Den öppne humanisten är dessutom väl medveten – bl.a. genom de vittnesbörd som den allmänna och jämförande religionsvetenskapen lämnar – om att religionen under en eller annan form alltid har tillhört mänsklighetens följeslagare. Människan har sålunda enligt denna åskådning inte uppfunnit religionen eller på något sätt inympat den på utvecklingen enär religionen är en del av det mänskliga livet. Religionsvetenskapen har ju sedan länge konstaterat att människan till sin natur är en religiös varelse (”Homo est animal religiosum”).

Den religiösa humanism, som står för religion utan dogmer, kan sägas vara en form av religiös liberalism i ordets djupaste mening. En företrädare för denna riktning var Bertrand Russel (jfr ”Varför jag inte är kristen”). Även biologen Th. Huxleys brorson J. Huxley – som i de engelsktalande länderna gäller som typisk företrädare för ateismen – tillhör denna riktning av ”religiösa” ateister.

I Östeuropas socialistiska länder undviker man termen ”ateism” och föredrar att kalla den militanta och av staten stödda ateismen för ”socialistisk humanism”.

Trots olika ursprung betecknar idag termerna ”ateism” och ”humanism” – i det senare fallet under användning av termen i strikt filosofisk mening – i praktiken samma sak.

Termen ”ateism” bär på en negativ belastning. Det tillhörde nämligen förr inte god ton att säga att man var ateist. Åtminstone inte i borgerliga kretsar. Otron har därför föredragit att beteckna sin hållning med termen ”humanism” i stället för den illaljudande termen ”ateism”. Termen ”humanism” används därvid för att täcka in hela spektrum av skilda former av otro, religiös likgiltighet eller agnosticism. Den allmänna likgiltigheten för religion och den blomstrande praktiska ateismen samt tanken att människor numera föga beaktar religiösa värden i det dagliga livet beror till en del av inflytande från informationskällor som television, bio och press. Genom dessa massmedia förkunnas ”dagens sanning” och denna färgas till stor del av humanistiska tänkesätt. Denna information gagnar den ateistisk-humanistiska förkunnelsen.

Påståendet om att kristendomen och religionen gradvis försvinner står inte oemotsagt. Det är lätt att ange en del tecken på en annan utveckling. Ett sådant tecken är det växande intresset för religion bland yngre ryska intellektuella. Ett annat är det evangeliska klostret i Taizé. En ny pingstväckelse har uppstått bland särskilt Nordamerikas katoliker och protestanter. I de tyskspråkiga länderna må särskilt framhållas det växande intresset bland tidigare religiöst oengagerade unga för bön och meditation. Focolarirörelsen inom den katolska kyrkan kan också nämnas som ett tecken i tiden. Eftersom människans andliga svaghet är roten till mycket ont bemödar man sig på många håll om meditation som ett medel för att vinna andlig styrka. Propagandan för meditation har utan tvivel gjort intryck på de unga. I Tyskland har såväl ”Gesellschaft zur Vereinigung des Weltchristentums” som ”Children of God” vunnit anhängare i synnerhet bland studenter och unga intellektuella. Världsåskådningar, som är lika hemliga som andligt krävande för kretsen av invigda – såsom exempelvis antroposofien – försöker ge svar på frågan om livets och världsaltets mening. Många unga har personligen gripits av Jesusgestalten. Dock syns de i allmänhet vara mer intresserade av valet mellan en allmän religiös hållning och radikal gudsförnekelse. – Ateismen tjänar ofta som fasad för den okonfessionella religiositet som alltmer vinner terräng.

Ateism och kristendom i konfrontation

Eftersom den vanliga tämligen ofilosofiska ateismen eller religiösa likgiltigheten tävlar med kristendomen och man hävdar att den efterkristna tiden redan har börjat finns det goda skäl att närmare granska några punkter där kristen och humanistisk-ateistisk åskådning råkar i delo. Såväl den religiösa likgiltigheten – företrädd både av icke-kristen humanism som av antikristen humanism – som den aktivt kämpande gudlösheten drabbar samman med kristendomen. I det följande redovisas i tre punkter hur kristendomen av idag bemöter ateismen.

1. Någon tvekan om att ateismen snabbt vunnit framgång och burskap i vida kretsar finns inte. Dock var det först Andra Vatikankonciliet som på allvar tog itu med problemet. Något tidigare allmänt kyrkomöte inom den katolska kyrkan hade inte behandlat frågan. Avsnitten nitton till tjugoett i den av konciliet beslutade pastorala konstitutionen ”Kyrkan i världen av idag” är helt ägnade ateismen och den ateistiska humanismen. I konstitutionen sägs att ateismen ”bör räknas till de mest betydelsefulla inslagen i dagens samhälle och förtjänar den största uppmärksamhet” (19:1).

Utan att angripa ateismen som sådan går konstitutionen igenom de skilda typer av ateism som förekommer för att sedan lägga fram förslag om den hållning som kyrkan bör intaga. Även frågan om den enskilda kristnas ansvar beträffande denna fråga behandlas i konstitutionen: ”De troende har ett ej ringa medansvar till ateismens uppkomst och utveckling. I så måtto att de kristna har försummat att förkovra sin tro, att de har lämnat bedrägliga framställningar om troslärans innehåll samt att deras religiösa, moraliska och sociala liv har uppvisat brister har de dolt Guds ansikte och trons väsen istället för att vittna härom.” (19:3).

Mot ateism finns det inte något annat motmedel än att lägga fram kyrkans lära på ett sätt som svarar mot tidens krav och att kyrkan som institution och dess medlemmar utmärker sig genom en fläckfri vandel. Ateismen som tidstecken ställer oss inför det gudlösa alternativet ansikte mot ansikte och påkallar en samvetsrannsakan inom de kristna kyrkorna – i synnerhet inom den katolska kyrkan.

2. Tre sekretariat har inrättats för att följa upp vissa frågor som behandlades vid Andra Vatikankonciliet. Det första av dessa sekretariat sysslar med att främja de kristnas enhet, det andra med den dialog som förs med icke-kristna troende och det tredje sekretariatet med de ”icke-troende”. Detta sekretariat för frågor rörande icke-troende bedriver sin verksamhet med stöd av lokala institutioner inom alla världsdelar och inom alla språkgrupper. Sekretariatet står till tjänst när kristendomen möter otron. Sekretariatet för de icketroende inrättades 1965 och leds på påvens uppdrag av artikelförfattaren. Det är inte sekretariatets uppgift att predika korståg mot gudlöshet. Fastmer gäller det att leta reda på alla möjligheter för att ge religionen livsrum i det moderna samhället och att försöka finna en grundval för samtal med gudsförnekarna. Vid en första blick ter det sig som om det vore omöjligt att finna en sådan gemensam grund där de troende och gudsförnekarna skulle kunna mötas. Likväl är dock själva den mänskliga naturen och den mänskliga existensen något som troende och icke-troende har gemensamt. Den pastorala konciliekonstitutionen ”Kyrkan i världen av idag” hävdar sålunda bestämt: ”Troende och icke-troende är ense om att allt på jorden står till människans förfogande och att hon är skapelsens krona och höjdpunkt” (12:1).

I en värld som sakta men säkert går mot allt större likformighet finns det gemensamma uppgifter som väntar både troende och icke-troende. Främjande av freden är en sådan uppgift. Detsamma gäller om ansträngningarna att upprätta en mer rättvis och mer mänsklig samhällsordning, som är ägnad att underlätta fredlig samlevnad. Samarbete mellan troende och icketroende bör – även om så endast indirekt – kunna främja arbetet med att bygga en bättre värld. – Det finns hopp om att man genom mänskliga kontakter skall kunna lyckas ändra de kämpande ateisternas hållning och stämma dem mildare till sinnes mot oliktänkande med religiös världsåskådning.

3. Ateismen har – i egenskap av praktisk livsåskådning – främjats av söndringen mellan de kristna. Mötet med otrons representanter bör dock för nutidens kristna kunna verka som en sporre för ekumeniskt samarbete. Med största glädje har artikelförfattaren lagt märke till att det goda samarbetet mellan sekretariatet för de kristnas enande och Kyrkornas världsråd i Geneve har gjort ett gott intryck på icke-troende humanister. Sekretariatet för icke-troende har på sin kant deltagit i detta ekumeniska arbete.

Mötet mellan kristen och ateistisk världsåskådning har varit nyttigt. De kristna tar ateisterna på allvar – Andra Vatikankonciliet vittnar härom – och anser att ateismen utmanar de kristna och därmed bjuder dem att med större nit driva det ekumeniska arbetet. Inom otrons värld har man å sin sida förstått att de kristna söker en minsta gemensam nämnare i syfte att kunna börja ett samtal med otrons företrädare. Denna gemensamma nämnare kan inte vara något annat än människan själv och den mänskliga naturen samt det samarbete, som behövs för att bygga en rättvisare och fredligare värld åt människorna.

Översättning: Bengt Rur