Intresset för ikoner har växt påfallande under de senare åren, och tillverkningen av nya sådana har till och med blivit en viktig del av amatörmåleriet, något som de ortodoxa kyrkorna inte uppskattar. Desto viktigare att museisamlingar av äkta ikoner görs så informativa som möjligt. Nationalmuseum i Stockholm har västvärldens kanske bästa samling av ryska ikoner, tack vare donationer av den svenske bankiren Olof Aschberg, som köpte in stora mängder under sin verksamhet i den unga Sovjetrepubliken.
Länge hängde ett urval bredvid tavelsamlingen två trappor upp, en placering som var påtagligt olämplig. Den bundna formen, den hårda förenklingen och de onyanserade färgerna, allt en del av ikonernas hävdvunna stil, skar sig mot den tekniska perfektionen i de omgivande rummens dukar från europeisk barock och rokoko.
Nu har museet flyttat dem till en ny avdelning, för medeltid och ikoner, där de har fått sitt rätta sammanhang, nämligen orientalisk dekor och medeltida kyrkokonst. Där är stilisering grundläggande för att bilden, en sinnlig framställning, skall kunna framställa den översinnliga världen. Genom depositioner och inlån har det gått att skapa en koncentrerad framställning som ger perspektiv bakåt och idemässig bredd åt ikonernas speciella tradition.
Smolk i glädjebägaren utgör problem med temperaturreglering liksom brist på utrymme, vilket i skrivande stund har medfört att ett helt sidorum har måst tömmas på sina ikoner. Det som blir kvar är något dussin av museets omkring trehundra ikoner, men kvaliten är hög och spännvidden i stilar stor.
Man kommer först in i ett förrum med fyra glasmålningar insatta i en oktogon, vilket påminner om den väsentliga roll som det färgade glaset spelar för gotiken, medan åttahörningen anknyter till den smala men livskraftiga linje inom kristen arkitektur som använder denna form för kyrkor och kapell (t ex det forna relikkapellet i Nidaros). Delvis högst fantasifulla romanska kapitäl illustrerar hur bildhuggarna kunde använda denna begränsade yta, och den fristående figurskulpturen är också representerad.
Nästa rum visar exempel på den romerska antikens porträttmåleri, sådant det är bevart i egyptiska gravfynd från Fayum. Fyra välbevarade porträtt från olika tidpunkter visar hur ansiktet återges alltmer stiliserat.
Här finns också några fragment av koptiska textilier, i förvånande gott skick. Ur dessa bildtyper växte ikonen fram, när den österländska kyrkan började skapa dekorerade kyrkorum och även privata andaktsbilder.
Den bysantinska stilen motsvaras i Väst av den romanska. Ett par italienska målningar står för ”den grekiska stilen”, sådan den tedde sig inför den annalkande ungrenässansen. Vackert utsmyckade manuskriptblad med noter visar hur bilden dekorerar texten, och här finns flera exempel på sen medeltida trästatyer av intensiv värdighet.
Bland de ikoner som är samlingens kärna finns också en stor bysantinsk framställning, en Kristus Pantokrator, som ser lika strängt bjudande ut som på de många mosaiker i Europa där han förekommer. Bland de ryska ikonerna av olika skolor finns inte bara enstaka figurer utan också en Nikolaos med en inre ram av småbilder, som framställer olika scener ur hans liv. Rikt omväxlande i sina kombinationer av mindre figurscener är en rysk ikon i det stora formatet, som skildrar Yttersta Domen, utan det frosseri i lidande som ämnet ofta inbjöd till. Ikonerna har en kraft i sin färgsättning som ibland gränsar till den rena folkkonsten, något som med tiden försvann bakom de slöjor av sot som dolde dem, när de tjänstgjorde som andaktsbilder. Det är först när de har blivit behandlade på museer som de har återfått sin ursprungliga färgstyrka, medan generationer av fromma bedjare lät sig nöjas med den starka fastän oavsedda patinering som åstadkoms av oljelampor och brinnande ljus.
Slutligen har en rad illustrerade manuskript, bönböcker och annat, ställts ut i montrar med andra konstföremål från medeltiden, t ex en överdel av en biskopskräkla och elfenbensplattor med reliefer. Många olika västliga stilar är företrädda bland texterna, men ett ovanligt inslag är en etiopisk evangeliebok, som på sitt sätt markerar den östliga anknytningen i avdelningen. De vävda tapeterna representeras av en framställning av Rolands ärorika nederlag vid Roncevaux. Inom detta strikt begränsade utrymme har museet åstakommit en estetiskt tilltalande och historiskt informativ presentation av kyrkokonst med tonvikten lagd vid ikonerna. Får man bara möjligheter att åstadkomma det inomhusklimat som det målade träet kräver, så att det sparsmakade urvalet av ikoner inte behöver inskränkas mer än vad väggytorna framtvingar, kan detta bli ett skolexempel på hur man med enkla medel och utan tröttande textutläggningar kan ge en stimulerande aning om ett omfattande ämne.