När det gäller utforskandet av den anglikanska teologin under olika perioder finns det en etablerad
svensk tradition. Säkert beror detta på att Svenska kyrkan – i historia, teologi och praxis – uppvisar så
stora likheter med den anglikanska kyrkan, särskilt efter den högkyrkliga rörelsens framväxt på 1900-talet. Här skall nämnas endast några verk. Yngve Brilioths The Anglican revival (1925), Alf Härdelins The Tractarian understanding of the Eucharist (1965), Ragnar Ekströms The theology of Charles Gore (1944) och Folke Olofssons Christus redemptor et consummator (1979). Nämnas bör även Anders Jeffners avhandling Butler and Hume on religion (1966), där det visserligen inte är teologin som står i centrum utan den i engelsk tradition väl så viktiga (religions)filosofin.
Till denna rad sluter sig nu en i fjol i Lund ventilerad doktorsavhandling i kyrkohistoria av Rune Imberg med titeln In quest of authority – The ”Tracts for the Times” and the Development of the Tractarian Leaders, 1833–1841 (Bibliotheca Historico-Ecclesiastica Lundensis 16, Lund 1987). Man måste säga att tidpunkten var ovanligt väl vald. 1990 kommer hundraårsminnet av Newmans bortgång att firas, och omöjligt lär det inte vara att en saligförklaring kommer då. Det är också tacknämligt att en svensk avhandling fokuserar intresset på Newman, även om också Pusey och Keble tas upp till behandling.
Åtskilligt positivt kan sägas om denna avhandling. Till det yttre är den välgjord och framställningen är lättläst, något som inte alltid är fallet med avhandlingar. En särskild eloge förtjänar författaren för att ha analyserat traktaternas komplicerade utgivningshistoria. Det visar sig nämligen, att Newman inte sällan har ändrat formuleringar i senare upplagor. Detta har observerats tidigare (bl.a. av Härdelin), men först nu gjorts till föremål för en systematisk undersökning (resultatet är publicerat i en särskild volym). På sikt bör följden bli en kritisk utgåva av oxfordrörelsens huvudorgan, Tracts for
the Times. Att Imberg här har gjort en betydande arbetsinsats är klart.
Litteraturen om Newman och oxfordrörelsen är näst intill oöverskådlig. Det mesta som kan sägas bör rimligen redan vara sagt, men som så ofta inom av forskningen genomtröskade områden kan man tänka sig att en ny infallsvinkel, en metodisk nyansats, kan ge intressanta resultat. Författaren till denna avhandling har alltså valt att koncentrera sig på Tracts for the Times. Han menar – inte utan rätt – att man ofta har tagit Newmans egen bild av sin utveckling i Apologia pro vita sua för given, och försummat att kritiskt analysera den primärkälla som traktaterna är.
Om denna metod är inget annat än gott att säga. Men då måste också den idéhistoriska analysen anpassas därefter. Om man gör anspråk på att söka beskriva hur Newmans syn på biskopsämbetet utvecklades under perioden 1833–1841, kan man inte begränsa undersökningen till traktaterna. Newmans övriga skrifter från denna tid måste tas med, likaså – naturligtvis – det handskriftliga materialet. Detta sker i någon mån i föreliggande bok, men alls inte i den utsträckning som man borde vänta sig.
Låt oss ta en analogi! Man skulle kunna tänka sig att undersöka Gustaf Auléns teologiska utveckling under perioden 1915–1970 (något som säkert vore givande), och en given utgångspunkt i källmaterialet skulle vara de olika upplagorna av Den allmänneliga kristna tron med ändringarna från upplaga till upplaga. Men man kan naturligtvis inte göra anspråk på att skildra hela hans teologiska utveckling, om man därvid bortser från hans övriga produktion (numera bekvämt tillgänglig i den av Krister Gierow och Per Ekströms 1979 utgivna bibliografin över Aulens skrifter), brev, intervjuer, m.m.
Det snäva och ensidiga urvalet av källor har gjort att avhandlingen från början fått en slagsida. Förvisso är traktaterna en mycket viktig källa när det gäller att skriva oxfordrörelsens historia, men den är endast en och det finns inget som tyder på att Newman skulle ha lagt ner sina mest odödliga tankar i dessa tillfällighetsskrifter. Ty det är ju vad traktaterna trots allt skulle vara; att de som härrörde från Pusey blev teologiska avhandlingar är en annan sak.
Nu skall det sägas att författaren har varit mycket angelägen om att begränsa sitt ämne. På s 19 heter det att uppgiften är att analysera de traktarianska ledarnas teologiska utveckling mellan 1833 och 1841 ”when viewed through the Tracts for the Times”. Visserligen heter det redan på nästa sida
att det då är nödvändigt att föra in också andra källor, och där vill man hålla med författaren: det är skäligen ointressant att veta vad en enda (låt vara betydande) källa har att säga om ett komplicerat historiskt skeende. I verkligheten reser också avhandlingen anspråk på att säga något om de traktarianska ledarnas utveckling som helhet betraktad.
Här kan två huvudpunkter urskiljas. 1) Det gick en avgörande skiljelinje mellan å ena sidan Newman och å andra sidan Pusey och Keble. Den yttrade sig däri att Newman konverterade, vilket Pusey och Keble inte gjorde. 2) Newmans teori om ”via media” hade redan från början en stark slagsida åt Rom. De olika ändringarna i traktaterna illustrerar hur denna slagsida i en snabb takt blir
allt starkare. Låt oss börja med att något granska denna andra punkt!
På snart sagt varje sida i avhandlingen möter uttrycket ”drawn towards Rome”. Newman var ”dragen mot Rom”, och det märkliga tycks snarast vara att det dröjde hela femton år innan han tog steget. Nu är det inte så alldeles lätt att få grepp om vad författaren lägger in i att vara dragen mot Rom. Det kan inte enbart vara fråga om synen på biskopsämbetet, ty sin säregna utformning av ett slags ignatiansk ämbetsteologi var Newman förmodligen ensam om. I den romersk-katolska kyrkan stod biskopsämbetet vid denna tid inte på någon höjdpunkt; bekant är hur biskoparna vid Vaticanum I sägs ha degraderats till att bli ”påvens adjunkter”. Man får snarast intryck av att allt som ligger till
”höger” om Calvin innebär att vara ”dragen mot Rom”. Läsaren undrar hur den stackars Newman skulle ha betett sig för att inte anses vara dragen mot Rom redan i sin egenskap av anglikan. De berömda inledningsorden till 1662 års Book of Common Prayer lyder: ”It hath been the wisdom of the Church of England … to keep the mean between the two extremes”. Detta tar sikte på liturgin, men i de orden – liksom i klassisk anglikansk både teori och praxis – ligger i princip hela teorin om via media. Är då Book of Common Prayer dragen mot Rom?
Än mer. I Augsburgska bekännelsen läser vi mellan art. XXI och XX11: ”Härav kan var och en se, att i vår lära finns intet, som skiljer sig från vare sig den katolska kyrkan eller den romerska kyrkan … Hela skiljaktigheten rör några få missbruk.” Är inte detta, om något, att vara dragen mot Rom? Likväl är det ett faktum att Melanchton inte konverterade tillbaka till den kyrka vari han döpts, ej heller synes studiet av Augustana ha genererat några större skaror av konvertiter. De av Imberg så omsorgsfullt observerade förändringarna i ordalydelsen mellan vissa traktater i deras senare upplagor förväntas bestyrka att Newman i verkligheten aldrig trott på sin egen teori. De flesta av dessa ändringar är emellertid rent stilistiska, i några fall kan den teologiskt mycket lyhörde upptäcka en liten accentförskjutning och i enstaka fall rör det sig om vad som med god vilja kunde kallas ett förändrat innehåll. På detta bräckliga underlag kan ingalunda någon ny uppfattning av Newmans teologiska utveckling byggas upp. Författaren erkänner också att den bild som Newman ger i Apologia är i stort sett hållbar – därmed skall ingalunda förnekas att den på någon punkt kan vara tillrättalagd.
Men givetvis är det en längre tids utveckling som ligger bakom Newmans konversion 1845. Ett sådant beslut kom inte som en blixt från en klar himmel när han såg vilket mottagande traktat 90 fick. Märkligt nog tar inte författaren alls upp Newmans intensiva patristiska studium under denna tidsrymd. Pusey omtalas i en rubrik som ”Pusey patristicus”, med ännu större rätt kunde man tala om en Newman patristicus. Det kanske inte är så märkligt att den som i över ett decennium fördjupar sig i kyrkofädernas skrifter till sist blir ”dragen mot Rom”. Men för att analysera denna utveckling i alla dess faser räcker det inte med att kunna läsa rätt innantill i Tracts for the Times, det krävs
också omfattande religionspsykologiska insikter.
När det gäller den av författaren postulerade skillnaden mellan å ena sidan Newman och å andra sidan Keble och Pusey, torde den inte alls ha funnits. Nyare undersökningar beträffande Pusey har visat att han redan 1845 mycket väl kunde ha konverterat utifrån sin teologiska ståndpunkt, men han tog inte steget. Detsamma gäller för Keble. Olika faktorer har medverkat till detta. En skillnad är dock den, att Keble från början varit högkyrklig, vilket Newman inte var. Därför förefaller det att ha varit en större kontinuitet i hans tänkande än hos Newman.
Det är beklagligt att Imbergs mycket ambitiösa genomgång av det visserligen begränsade källmaterialet inte har lett till större resultat. Inte heller om den kyrkliga bakgrunden får vi veta mycket. Den anglikanska edsvägrartraditionen är knappast nämnd, men som framhölls av fakultetsopponenten dr Allchin från Oxford, är den säkert en viktig bit i förklaringen till Newmans syn på biskopsämbetet. Hela den rika anglikanska traditionen från 1500-talet och framåt med namn som Hooker och Andrewes lyser med sin frånvaro. När det gäller en så höggradigt receptiv tänkare som Newman kan inte bortses från den. Vi får emellertid vara tacksamma för att vi nu har en bättre insikt i traktaternas tillkomsthistoria, vilket är en viktig förutsättning för kommande undersökningar på detta teologihistoriskt viktiga område.