Det är ingen efterkonstruktion att påstå att detta nummer av Signum binds samman av ett antal bidrag, som vart och ett på sitt sätt centreras kring valsituationer, och som sammantagna kan bidra till reflexion över de stora frågorna om världens, nationernas och den enskildes liv och värde.
Låt oss inledningsvis lyssna till vad Johannes Paulus II säger i koncentrationslägret Mauthausen i juni i år. Här, på denna plats belyser påven den enskilda människans storhet och betydelse, ja han ger en tydning också åt det hemska som här ägde rum. Orden bär en personlig prägel, påven har egna och dyrköpta erfarenheter av tyranniets förnedring: Karol Wojtyla gick från sommaren 1944 under jorden för att undkomma Gestapo. Påven fördjupar perspektivet genom att i lidandets centrum ställa den smärtornas man, som just i lidandet ständigt ”förblir närvarande i världshistorien” och vars smärta varje människa har att bära. Det ligger en tyngd bakom påvens ord om att barbariet hotar oss som enskilda och nationer, om vi förtränger det som varit och om vi väljer bort denne smärtornas man inför framtiden. Och påven frågar: ”Vågar vi avlägsna oss från hans kors?”
Samtidigt som krafter i Europa följde ”en vansinnig plan” och försatte världen i mörker och i platser som Mauthausen förintade dem som stod i vägen för planens genomförande – förintade, inte bara oppositionella utan även ”dem som var annorlunda”, ja kanske ytterst människor därför att de vågade vara mänskliga – samtidigt med dessa händelser, och samtidigt som en ung polsk skådespelare och prästkandidat gick under jorden i Krakow, konverterade i Stockholm en politiskt radikal kulturjournalist och teaterman till den katolska kyrkan. Hans namn var Herbert Grevenius. Omedelbart efter kriget företog denne en längre resa genom det sönderbombade Tyskland, där han också som reporter för Stockholms-Tidningen var med om slutfasen i Mimberg-processen. Nu satt på de anklagades bänk Mauthausens arkitekter; till sist reagerade världen, om än på ett
symbolplan. Under åren efter kriget kom Herbert Grevenius att betyda mycket i svenskt teater- och kulturliv. För katolsk tro är all mänsklig ”odling” viktig. Det kan tilläggas – och därigenom föregrips framställningen – att i den grekiska översättningen av gamla testamentet så fick den gudomliga visheten tillnamnet -konstnärinna”. Det finns ett samband mellan det gudomliga och det kreativa skapandet. Det handlar ju om att göra människan mänsklig – här kan teatern bidra till att ge insikt och perspektiv. Eller med Grevenius ord: ”I bästa fall är teatern en dikt över livet.” Om sin tro säger han: ”Om det är modernt eller inte bryr jag mig inte det bittersta om.” Men tillägger och fördjupar perspektivet: ”Däremot får man inte svar om man bara söker med halva hjärtat.”
Men man kan trots allt undra, vad har kyrkan att säga efter förintelsen? Dog inte Gud i gasugnar, utbombade städer och i krigets skyttegravar? Vad har tron för rätt att kräva uppmärksamhet av den moderna människan? Måste vi inte vara realister och inse att de metafysiska frågorna inte längre har någon plats på dagordningen? Nu gäller facta och inte facta? Ändå tränger sig frågorna på, och det tydligare nu än på många år. Under årets valrörelse fokuserades hotet mot naturen. Alltfler har ifrågasatt ”en vansinnig plan” som nu hotar med den totala förintelsen. De etiska och därigenom indirekt de metafysiska frågorna är högaktuella. Den presentation av Thomas av Aquinos tankar om skapelsen som återfinns i detta nummer kan ge impulser till fördjupning. Anders Piltz inleder artikeln med att skriva: ”Det verkar onekligen som om naturens grundläggande förhållanden, de s.k. naturkonstanterna, vore injusterade för att vara människovänliga.” Med andra ord – går det idag att åter i denna fråga förena tro och vetande, något som ju är nödvändigt för katolsk tro? Tankar om att kosmos (grekiska för ordning) ordnats med tanke på människan har under den senaste tiden i vart fall framförts av flera naturvetare. Piltz frågar: ”Är det förmätet att tro att Gud har satt månen och stjärnorna på himlen för vår skull?” Men denna fråga är inte ställd i någon anda av nymornad antropocentrisk triumfalism och avser inte att legitimera rovdrift. Tvärtom kan denna tanke leda till fördjupad insikt om att målet för människan ligger utanför och bortom det immanenta – ett mål som kan nås genom den unika förmåga som endast människan har, ”att förvärva kunskap och att älska”.
Den helige Thomas var, som det brukar heta, ett barn av sin tid. Han accepterade sin tids vetenskap och utgick ifrån en ganska annorlunda världsbild och samhällssyn än vår. Det är därför inte möjligt att okritiskt applicera Thomas tänkande på dagens värld. Ändå förblir Thomas ”a man for all seasons” i synen på tro och vetande, på människans väsen, ondskans natur, liksom meningen med allt. Är det inte en ständig uppgift för katolskt tänkande att söka efter synteser, att våga se verkligheten som en helhet där olika bitar kompletterar varandra? Att Thomas tillika i sin egen person kunde förena logik och mystik gör honom till en spännande dialogpartner. Även den helige Thomas sympatiska sätt att i diskussionsform, så att säga samtalsvis, nalkas de svåra frågorna, med argument för och emot – istället för auktoritära dekret – innan förslag till lösningar ges, synes lovvärt. Det är inte utan att man i en värld av ”new-ageare”, vattumän och postmodernister med vetenskapsteoretikern Ingvar Johansson (kultursidan i Dagens Nyheter sommaren 1988) önskar: ”Gud, giv oss Thomas åter!”
Om det kan sägas att påvens tal anger förankringen bakåt och vägen framåt, så handlar redogörelsen för Thomas av Aquinos tänkande om vikten av att kunskapen inte fragmentariseras, splittras, så att helhet, perspektiv och sammanhang går förlorade. Varje livsåskådning värdig namnet måste i någon rimlig mening gå att förstå. Till sist påminner Per-Arne Bodin i sin artikel om Ryssland om evangeliets väg till folken, om vikten av inkulturation. Den tro som gör anspråk på att vara katolsk måste också vara gränsöverskridande i den meningen att den kan ta till vara och vidareutveckla det bästa i folkens tro och liv. ”Kyrkan är katolsk också därför att den förmår framställa den uppenbarade sanningen i alla mänskliga kontexter. Hon bevarar dess innehåll oavkortat, men så att det kommer varje människas och varje folks ädla tankar och rättmätiga förhoppningar till mötes.” (Slavorum apostoli, 18). Sanningen är inte bara ”torr” utan också komplementär!
Ryssland som i år högtidlighåller linnet av ”Rus dop” och firar sitt första millennium som kristen
nation har under åtskilliga tillfällen i sin historia fått uppleva närvaron av ”smärtornas man”, av ”en vansinnig plan” som sökt utplåna konsekvenserna av furst Vladimirs val. Detta celebra jubileum som nu genomförs har redan uppmärksammats relativt utförligt också av våra vanliga massmedia. I Signum gav Robert Hotz (nummer 4, 1988) en utförlig presentation av den historiska bakgrunden. Bodin lyfter i sin artikel fram ett viktigt bidrag som rysk trosreflexion givit oss – betonandet av jämvikt och harmoni i förhållandet mellan metafysik och fysik, mellan himmel och jord, mellan Gud och människa. Här har Sofia, den gudomliga visheten, kommit att bli en central term. Redan i gamla testamentet finns antydningar om visheten som en Guds personifikation i skapelsen. I den tidiga kyrkan kom därför Sofia-tanken (Sofia, grek. för vishet) att i trosmedvetandet knytas samman med Ordet, Kristus. Men i Ryssland fick Sofia-begreppet en ny dimension. Det kunde knytas an till en aspekt i folkets verklighetsuppfattning, till en kvinnlig mjukhet som sägs kunna anas redan i språkets – kyrkoslaviskans – karaktär och som framträder tydligt i konsten och arkitekturen. Så kom Guds Moder att i hög grad uppfattas som den heliga Visheten. I det ryska tänkandet rymmer alltså Sofia-tanken flera djup och kan ses som en sammanbindande kraft som skapar helhet och enhet, som förenar himmel och jord, manligt och kvinnligt, ja, som gör människan mänsklig. Sofia är alltså både en manlig princip, förenad med Kristus, och en kvinnlig princip, förknippad med Gudsmodern. Men åter på ett annat och mer personligt plan, i mötet med den enskilde, för den som söker med ett odelat hjärta, ”ett mottagande fyllt av oväntad och outsäglig glädje.”
Den påve, vars tal i Mauthausen alltmer under talets gång övergår i en brinnande bön om att Europa inte skall dehumaniseras, har vid åtskilliga tillfällen betonat vikten av att schismen mellan öst och väst upphör, att kyrkans enhet återställs. Samme påve har också talat om den östliga och västliga traditionen som kyrkans två lungor, utan vilka inte kroppen på ett helt och fullt sätt kan fungera. Eller för att citera ur ledaren i Signum 9/10 1987: ”Som påven ser det är Europa kallat att återupptäcka sin enhet i det kristna arvet. Han vill låta den katolska kyrkan, återförsonad med den ortodoxa kristenheten, komma till sin rätt som enhetens instrument och sakrament i en splittrad värld …” Är inte den helige faderns tal i Mauthausen om respekten för det okränkbara – tankar som var och en av god vilja kan göra till sina – ytterst en bön om att Visheten skall bestå ibland oss?