Det är svårt att finna mer uttrycksfulla ord än dem ur Klagovisornas tredje kapitel, som traditionellt tillskrivs profeten Jeremia.
Mer än fyrtio år har gått sedan den tid då dödslägren, däribland Mauthausen, spred fasa och skräck. Detta hände i Europas hjärta, mitt i vårt århundrade, i slutet av andra årtusendet efter Kristus. Jeremias Klagovisor förebådar Messias och hans lidande. De talar om en människa – en smärtornas man – vars kors restes på Golgata, utanför Jerusalems murar. De talar om honom, och i viss mån återger de hans egna ord. Profeten talar med egen mun om sitt eget personliga öde.
Men samtidigt blir dessa Klagovisor inte bara uttryck för en människas lidande utan de uttrycker alla människors lidande. Ja alla – särskilt de som genomled ohyggliga kval i koncentrationslägren under de fruktansvärda krigsåren i Europa. De ord som profeten sade kunde var och en av dem format inte bara med sina läppar utan med hela sin varelse, så brutalt förtrampad och fördömd i förintelselägren. Detta är människosjälens ord, ord från smärtornas man, vars urbild träder fram för oss från bibeln, från evangeliet.
”Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris. Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och ej genom ljus. Ja, mot mig vänder han ständigt sin hand, åter och åter” (Klag 3:1–3). Vem är denne ”han”?
Människan – fången i Mauthausen – berättar alltså om sitt eget lidande. Men detta lidande formar sig även till en fråga. Den stora frågan för människor i alla tider om lidandet. Förvandlas inte frågan till en anklagelse? Vem är det som anklagas av smärtornas man? Mot vem riktas förebråelserna från den torterade människan, fången i koncentrationslägret? Är det inte Gud själv som ställs till svars? ”Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.” ”Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.” Här i Mauthausen gick det bokstavligen till så som det berättas i Klagovisorna.
Här på denna plats fanns människor som under skydd av en vansinnig ideologi hade satt förakt och hat mot andra i system. De torterade, krossade deras ben och misshandlade deras kropp och själ, de förföljde sina offer och detta av pliktkänsla. ”Han har omringat och kringvärvt mig med gift och vedermöda. I mörker har han lagt mig som de längesedan döda. Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga bojor” (Klag 3:5–7).
Också här har de ”kringmurat” fångarna. De har lagt på dem tunga bojor, ”med huggen sten har de murat för vägen” (ib. 9) till friheten, till värdigheten, till varje människas grundrättigheter, till livet … Här syftade man till död och förintelse av motståndsmän, av alla som stod i vägen. Och inte bara det, också av dem som var annorlunda. Kanske bara för att de var människor?
En vansinnig plan som skulle hejda hela Europa på den väg som dess folk följt under årtusenden.
Är verkligen vägarna spärrade för folken, samhället, mänskligheten? Människor har krossats, de har som profeten säger ”mättats med bittra örter och givits malört att dricka” (ib. 15) och även blivit ”höljda i aska” (16). Här och på så många andra platser där ett totalitärt herravälde råder. Ur denna erfarenhet, en av de hemskaste i historien, har Europa trätt ut som en slagen hjälte, urarva. Europas vägar är spärrade. Tvivlets börda tynger människans historia, nationerna och kontinenterna. Är samvetets röst tydlig nog – de samvetskval som ännu finns kvar i oss?
Ni människor som genomgått de fruktansvärda plågorna – ni som kunde göra Jeremias Klagovisor till era egna. Vilket är ert sista ord, ert budskap efter de år, den tid som skiljer vår generation från lidandet i Mauthausen?
Människa av igår – och av i dag, överallt där utrotningslägren fortfarande existerar. Du människa, säg oss, vad kan vårt århundrade ge vidare till dem som kommer efter oss? Tala! Har vi inte alltför snabbt glömt ditt helvete? Förintar vi inte alltför raskt minnena av och medvetandet om de gamla brotten? I vilken riktning skall Europa och mänskligheten utvecklas ”efter Mauthausen” och ”efter Auschwitz”? Är vi på rätt kurs, den kurs som vi valt efter dessa fruktansvärda erfarenheter?
Säg oss: hur blir den människa som lever med spåren av detta mänsklighetens stora nederlag? Hur skall människan handla? Vad skall hon kräva av sig själv? Säg oss: hur skall nationerna och samhället kunna förändras? Hur skall Europa kunna utvecklas? Tala du som fortfarande har rätt att bli hörd, du människa som har lidit och mist ditt liv. Vi måste lyssna till ditt vittnesmål.
Har inte människan och människans system utmanat Guds vrede? Har Guds bild inte bleknat i hennes medvetande?
Ändå ropar profeten i Klagovisorna: ”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja stor är din trofasthet” (22–23). Ja, trofasthet. Det finns en, smärtornas man, som har blivit alla lidande människor trogen, här i Mauthausen och överallt i världen där de tvingats uthärda och fortfarande uthärdar förakt genom omänskliga system.
En sådan smärtornas man har funnits. Och han finns ännu. Hans kors förblir närvarande i världshistorien. Vågar vi avlägsna oss från hans kors? Kan vi gå förbi det in i framtiden? Europa, kan du gå förbi honom? Måste du inte åtminstone stanna inför honom, också om generationer av dina söner och döttrar har gått förbi och försvunnit i det förflutna?