Illuminationer och illusioner. Inventering av medeltida material i Sverige

Som många känner till finns några riktigt välkända medeltida handskrifter i svenska samlingar. De flesta har kanske hört talas om Djävulsbibeln i Stockholm eller Silverbibeln i Uppsala, om inte annat så när några blad ur den sistnämnda stals men återfanns 1995. Ytterligare några handskrifter har nått internationell berömmelse inom vissa specialområden. Dessa verk har skapats i några av de synnerligen kvalificerade skrivarverkstäder som fanns på kontinenten under medeltiden. Sådana exempel i svenska samlingar är ett par evangeliarier, det ena beställt från klostret i Echternach av den tyskromerske kejsaren Henrik III (UUB ms C 93) och det andra tillverkat i Helmarshausen för att användas i Lunds domkyrka (UUB ms C 83). Rikt dekorerade böcker av detta slag har alltid tilldragit sig uppmärksamhet. Eld, vatten, råttor och människor har gått hårt åt beståndet under århundradenas lopp, men några har trots allt överlevt alla faror genom århundradena.

Den katolske historikern Johannes Messenius (†1636) kommenterade på sin tid det kvarvarande bokbeståndet från Vadstena kloster i sitt omfattande historieverk Scondia illustrata. Enligt Messenius var handskrifterna numero pauciores vilioresque, det vill säga färre till antalet och av enklare slag.1 Hans yttrande är på sätt och vis betecknande för uppfattningen om det medeltida handskriftsbeståndet i Sverige. Inte minst gäller det den konstnärliga utsmyckningen, bokmåleriet. I handböckerna över svensk konsthistoria lyser bokmåleriet ofta med sin frånvaro. Grovt förenklat kan man få uppfattningen att de obildade sällarna i det provinsiella Sverige inte lämnat efter sig något intressant i boklig väg, än mindre något som kan mäta sig med det som skapades i de framstående skriptorierna på kontinenten. Fanns det överhuvudtaget några som kunde skriva, göra böcker eller illuminera i Sverige under medeltiden, kan man undra? Var fanns de i så fall, och vart har deras verk tagit vägen?

Ett par av de få kända svenska medeltida skriptorierna är Vadstena kloster och franciskankonventet i Stockholm. Stockholmsfranciskanerna är främst kända för sitt tidiga boktryck och för en av deras flitiga bokbindare, Canutus Johannis. De hade också en i bokhistoriska sammanhang välkänd exlibris med en smultronslinga. De bokverk som Johannes Messenius syftade på ovan ingår idag som en viktig del av C-samlingen på Uppsala universitetsbibliotek och består främst av enklare pappershandskrifter från Vadstenabrödernas bibliotek. Birgittasystrarnas handskrifter hörde däremot inte till brödernas stora bibliotek. I systrarnas många egentillverkade handskrifter finns ett mindre antal handmålade figurativa framställningar, för övrigt ses mest dekorerade anfanger och inklistrade tryckta bilder i dem.

Med tanke på omfattningen av den monastiska aktiviteten i landet och vad den bokliga kulturen betyder i det monastiska livet, borde det rimligen ha funnits betydligt fler medeltida kloster med skriptorier. Men det var ju inte bara klostren som behövde böcker. Den kyrkliga organisationen var i hög grad litterat, samtidigt som åtskilliga skrivare lämnat spår efter sig i en mängd sekulära dokument, inte minst lagtexter.

Verkligheten är dess bättre inte fullt så dyster som Johannes Messenius yttrande kan ge sken av. Det finns nämligen en hel del handskrifter i de svenska samlingarna. Projektet Illuminerade handskrifter i svenska samlingar har under tre års tid inventerat vad som idag finns i de offentliga svenska samlingarna. Kvantitativt kan vi i Sverige i och för sig inte mäta oss med franska eller italienska handskriftssamlingar, men sett ur skandinaviskt perspektiv är vi välförsedda. Bokmåleri är dessutom så mycket mer än figurativa framställningar med guldram. Vi har funnit att det i svenska samlingar idag finns över 800 illuminerade handskrifter och mer än 600 illuminerade lösa handskriftsfragment. Bland alla dessa handskrifter är det bara ett hundratal som på något vis kan kopplas samman med kända klosterskriptorier från Vadstena, Sigtuna, Strängnäs eller Stockholm. En stor del har tillverkats i vårt land under medeltiden medan andra har importerats av boksamlare under senare århundraden. Materialet antyder att det omöjligen kan ha varit så att det bara var klosterfolket i Vadstena, och kanske någon franciskanbroder i Stockholm, som kunde göra böcker.

Inventeringens primära syfte är alltså att göra materialet tillgängligt för forskare och andra intresserade. Det kan tyckas märkligt, men för de flesta samlingarna saknas tryckta kataloger. Katalogbristen innebär att många intressanta verk är om inte oåtkomliga så i alla fall svåråtkomliga för forskningen av rent språkliga skäl. De existerande katalogerna är nämligen ofta handskrivna listor eller kortkataloger, och för att kunna använda dem räcker det inte med aldrig så goda kunskaper i latin eller fornsvenska. Man måste även kunna tyda de svenska bibliotekariernas handstilar från efterreformatorisk tid, vilket få utländska forskare gör. Den tyskspråkiga katalogen över C-samlingen i Uppsala universitetsbibliotek hör, tillsammans med bl.a. Strängnäs domkyrkobibliotek, till de få tryckta katalogerna. Uppsalakatalogen är dessutom publicerad på senare år, till skillnad från Henrik Aminsons lilla latinska Strängnäskatalog från 1860-talet.

Projektets fokus på illuminerade handskrifter gör att materialet omfattar medeltiden. 1530-talet är tidsgränsen framåt och den geografisk/kulturella ramen är det kristna Europa. Det innebär att exempelvis islamiska och koptiska verk inte behandlas, men att däremot hebreiska verk som tillverkats i exempelvis Tyskland tas med. Illuminerade tryckta verk, exempelvis inkunabler, lämnas likaså utanför. (De uteslutna grupperna utgör i sig intressanta och väl avgränsade områden som lämpar sig mycket väl för en fortsatt inventering och publicering, men bör utföras av specialister inom respektive områden.) Inventeringen omfattar universitetsbiblioteken i Lund, Uppsala och Göteborg, Riksarkivet, Nationalmuseum, Röhsska museet, de äldre stifts- och domkyrkobiblioteken (Skara, Linköping, Strängnäs, Uppsala) samt Skokloster slott och ytterligare några mindre samlingar. (Mer information om projektet finns på Riksbankens jubileumsfonds hemsida: http://www.rj.se/37786.htm.)

Som framgår av projekttiteln handlar det om illuminationer, det vill säga bokmåleri. En illumination behöver inte nödvändigtvis vara av guld, som i ordets strikta bemärkelse. Bokmålning är ett mycket användbart ord i sammanhanget. Det behöver inte vara guld eller figurativa framställningar för att måleriet ska betraktas som illumination. En initial dekorerad i rött och blått kan också vara en illumination. Bokmåleri innefattar därför ett brett spektrum av olika dekorativa inslag. Däri ryms helsidesbilder, marginaldekorer, drôlerier och fleuronnéinitialer. (Se bild 1.) Enklare odekorerade men färglagda anfanger, så kallade lombarder, finns i de flesta handskrifter och räknas därför inte. Urvalskriterierna gör att inventeringen omfattar Vadstenanunnornas bönböcker med polykroma dekorerade anfanger från 1530-talet, enkelt dekorerade svenska lagböcker från 1300-talet lika väl som 1600-talets krigsbyten från Baltikum och senare tiders importerade franska tideböcker.

Nästan hälften av illuminationerna är bevarade som fragment av handskrifter. Flertalet av dem finns på Riksarkivet i Stockholm. Ibland har sidor ur en och samma handskrift hamnat i skilda samlingar. Exempelvis saknas det övre högra hörnet från ett blad ur en fransk dekretaliehandskrift i Riksarkivet (Fr 5224), men denna bortklippta hörnbit finns kvar på Kungliga biblioteket (bild 2).

Handskriftsforskningen är i hög grad en tvärvetenskaplig specialitet. Språkvetare, skriftforskare, bokbandsforskare och konsthistoriker kan tillsammans besvara frågor kring en handskrifts tillkomst och historia. Tyvärr är det ofta så att, i den mån som de nu inventerade handskrifterna alls analyserats tidigare av specialister, det oftast är experter på skrift eller språk som uttalat sig. Därför är det intressant att rikta fokus mot den visuella aspekten av handskrifterna, det vill säga illuminationerna. Ibland kan frågetecknen rätas ut, som i fallet med en Uppsalahandskrift av Richardus de Media Villa (UUB ms C 184) som i C-katalogen har en skriftmässigt grundad, men vag, sydtysk proveniens. Med hjälp av den inledande figurinitialen kan vi påstå att bokmålaren med all säkerhet kommer från Italien.

Dekorens utformning kan också komplicera frågan om en handskrifts ursprung, exempelvis när det ser ut att vara en italiensk skrivare men en fransk bokmålare/illuminatör. Det finns flera sådana exempel på inte minst juridiska handskrifter och fragment där texten är skriven i en typiskt italiensk gotisk rotunda och dekorens form och färg pekar mot centrala Frankrike. Men det var ju inte bara böcker som kunde transporteras med lätthet under medeltiden. Både bokmålare och skrivare var rörliga och aktiva långt från de platser där de skolats in i respektive hantverk. Det fanns många italienare i Paris liksom det fanns många fransmän i Bologna under medeltiden. Strängnäsbiskopen Kort Rogge är också ett bra exempel. De handskrifter som han själv skrev när han var i Italien på 1460-talet, och som han lät italienska bokmålare dekorera, är de svenska eller italienska? (Se bild 3.) Samma problem aktualiseras av en vackert dekorerad handskrift av Vadstenabrodern Thorkel Olofsson (UUB ms C 278). Han skrev den 1467–71, då han var utsänd till det norska birgittinklostret Munkaliv (Bergen), men den har fått sin dekor av någon som var skolad i en äldre tradition av benediktinskt bokmåleri, antingen det nu var någon från Munkaliv eller från Hovedöya kloster utanför Oslo. Thorkel och Munkalivsfolket befann sig nämligen på Hovedöya några år, medan man byggde upp det nedbrunna Bergenklostret. Det var troligen inte Thorkel som dekorerade. Och i motsats till det brukliga har Thorkel skrivit sin text efter att dekoren målats. Texten ligger stundtals ovanpå dekoren. Kanske utnyttjade han på ett unikt och raffinerat sätt en äldre ofullständig handskrift?

Den medeltida östra rikshalvan, det vill säga Finland, är svagt representerad i materialet men ett fragment ur en Vadstenahandskrift har dykt upp bland de finska räkenskapsomslagen på Riksarkivet (bild 4). Det går kanske aldrig att avgöra om den ursprungliga handskriften tillverkats i Vadstena och skickats till de finska birgittinpionjärerna i Nådendal, eller om den gjorts av någon av de utsända Vadstenasystrarna som startade det nya klostret. En stilistiskt närstående handskrift i Uppsala (UUB C 470) från tiden 1462–86 hjälper till att datera fragmentet med den slitna men tjusiga renässansanfangen till senare delen av 1400-talet. Fragmentet har en sekundär datering från år 1640, vilket visar att man i Finland återanvände handskrifter som räkenskapsomslag jämförelsevis sent. 1640 befann sig de svenska Vadstenahandskrifterna sedan tjugo år tillbaka i Antikvitetskollegiets respektive Uppsala universitetsbiblioteks ägo. Där var det inte längre någon som gjorde bokomslag av dem.

Vad har vi då funnit i de svenska samlingarna? Har vi gjort några stora fynd? Några okända eller undanstoppade praktverk har inte dykt upp, men här finns mycket som förtjänar att beskådas och studeras. Fragmenten är som sagt en kvantitativt sett viktig del. Bland dem finns främst gradualen, missalen, antifonalen och verk i kanonisk rätt vilka ofta haft ett tillräckligt stort format för att duga som bokomslag, medan breviarier och psalterier gärna är lite mindre till formatet. Tideböcker var ofta så små att de därför helt saknas bland bokomslagen. Bland fragmenten är det en oändlig mängd vackert dekorerade anfanger/initialer som möter betraktaren, inte minst från tiden före ca 1300. (Se bild 5.) I överensstämmelse med Riksarkivets omfattande genomgång av medeltida pergamentsomslag (MPO-projektet) finns det fler äldre fragment av inhemskt ursprung än vad man tidigare anat. Både 1100- och 1200-talet är väl representerade, men det finns enstaka verk även från 1000-talet.

De religiösa böckerna dominerar materialet stort, men den äldsta illuminerade kompletta handskriften som tillverkats i Sverige under medeltiden är faktiskt en profan text, den äldre västgötalagen. Den dateras till 1280-talet. (Se bild 6.)

Det finns alltså goda skäl att betvivla idén om att det inte funnits skriptorier i Sverige innan Vadstena kloster började sin verksamhet på 1380-talet. Det är också intressant att många av fragmenten från tiden före 1300 har drag av engelsk boktillverkning (skrifttyp, sidlayout och bindning) och att det är först bland de senare fragmenten som man finner mer tyskinfluerade drag. (Se Jan Brunius m.fl. 2005: Medieval Book Fragments in Sweden. An International Seminar in Stockholm 13–16 November 2003.)

Om vi lämnar fragmenten och går över till fullständiga handskrifter med illuminationer så dominerar två grupper: 1) de som tillverkats i Sverige eller övriga Norden/Skandinavien, 2) de som är från Frankrike. Betydligt färre handskrifter kommer från Tyskland, Italien, England och Nederländerna. Enstaka verk från Polen, Spanien, Böhmen etcetera finns naturligtvis också, men då handlar det kanske om tiotalet verk från respektive land. Fördelningen på de skilda länderna avspeglar i hög grad de importvägar som funnits, snarare än omfattningen på bokmåleriet i de skilda länderna på kontinenten.

Det skandinaviska materialet omfattar både den gamla isländska sagalitteraturen, lagtexter och religiösa verk. Det finska materialet är som sagt magert, det norsk/isländska betydligt mer omfattande. I de danska handskrifterna finns bland annat några bönböcker med initialdekor i ovanlig stil, alla med kända medeltida ägarinnor med mer eller mindre tydliga birgittinska intressen.

Illuminerade franska verk har stått högt i kurs alltsedan medeltiden, och gör det än idag bland boksamlare världen runt. Den franska dominansen inom akademisk utbildning har också haft stor betydelse för vad som följt med hemvändande studenter. Paris var länge närmaste universitetsort. Italien stod visserligen också högt i kurs både vad gällde konst, handskrifter och utbildning, men låg längre bort och fick därmed färre svenska besökare som tog med sig böcker hem. Här finns också några intressanta sydsvenska lagböcker av eftermedeltida datum, men där man klistrat in figurinitialer ur högmedeltida franska biblar (bild 7).

Avslutningsvis kan också nämnas några exempel på fragment och handskrifter som uppenbarligen har ett gemensamt ursprung. En känd 1100-talshandskrift med en ofta reproducerad Jerusalemskarta (UUB ms C 691) visar sig ha en ”syster” i tid och rum i Kungliga bibliotekets brittiska krönika D 1311 (bild 8), och en stilistisk parallell i ett av Riksarkivets fragment (Fr 25168–25169,).

Den överblick som inventeringen skapar ger intressant information även för dem som är intresserade av senare tiders boksamlande/ägande. Många forna privata samlingar har splittrats mellan olika bibliotek. I första hand kanske man kommer att tänka på större boksamlare som greve M. G. de la Gardie (1622–1686) och hovmannen J. G. Sparwenfeldt (1655–1725), men antalet mindre kända samlare är ganska stort. Den bokliga historien kan också hjälpa till att söka ursprunglig proveniens. Vadstenamaterialets huvudsakliga uppdelning mellan Uppsala och Stockholm, som skedde redan vid 1600-talets början, kan nu överblickas mycket enklare än tidigare. Då finner man också att många av brödernas mer påkostade böcker kommer från Frankrike. Om dessa illuminerade franska verk bara är bottenskrapet av det som en gång funnits i Sveriges största medeltida bibliotek (i Vadstena kloster) kan man fråga sig hur det ursprungliga bokbeståndet i såväl Vadstena som landet som helhet en gång såg ut. Fragmenten och de äldre verken i våra svenska samlingar vittnar om en betydande boklig aktivitet som tidigare negligerats eller helt enkelt inte varit möjlig att få grepp om. Många spännande forskningsuppgifter väntar.

Artikelförfattaren är fil. dr i konstvetenskap och verksam som forskare vid Uppsala universitet.

Samtliga fotografier är tagna av artikelförfattaren och publiceras med tillstånd av respektive institution.

[För bilder hänvisas till den tryckta upplaga.]