Ilsken poet om religionen

Adonis är en välkänd poet och en ständigt tippad vinnare av Nobelpriset i litteratur. År 2016 tilldelades han Stig Dagermanpriset ”för ett författarskap där lidelsen för den arabiska poesin bortom religion och politiska strömningar blottlägger diktkonstens frigörande väsen”. Men just nu är han inte i hetluften på grund av sin poesi, utan på grund av boken Våld och islam, som utgörs av ett samtal med den fransk-marockanska psykoanalytikern Houria Abdelouahed. Boken har fått mycket uppmärksamhet, inte minst på grund av Adonis deltagande i årets Bokmässa som hade temat ”Det fria ordet”.

Adonis författarskap kan utläsas som ett ideologiskt ställningstagande för ett upplysningsideal, där åsikten att religion bör förpassas till den privata sfären framträder och där islam anklagas för att legitimera våld och förtryck. Om detta har han skrivit tidigare, och denna bok kan ses som en kommentar kring hans tidigare alster som rör islams historia och islam som religion. Adonis nämner också att han i tidigare publikationer önskat att dekonstruera den religiösa kulturen för att ge en nystart till språket och tänkandet.

Mot bakgrund av Adonis tidigare politiska engagemang liksom att han säger sig vara icke-religiös, är det inte svårt att förstå hans kritiska åsikter om muslimernas och världens tillstånd. Vidare är situationen i hans forna hemland Syrien något som engagerar honom. I boken förs flera samtal som rör den misslyckade arabiska våren. Adonis uppfattning är att den förvandlades till ett helvete då religion blandades in och utnyttjades för ideologiska syften. Den arabiska våren kritiseras även för att ha övergått i en upplysningsfientlighet, och därmed ser han den inte som revolution i egentlig mening.

Adonis anser att problemet med religion är att den är ett svar och inte en fråga. I ett längre citat säger han att ”ett samhälle som tror sig sitta på den absoluta sanningen odlar bara sin egen okunnighet. Och okunnigheten nästlar sig inte bara in i vetenskapen och lärdomen utan blir till en evig revolt mot lärdom och vetenskap. Monoteismen är en förvanskning av kulturen. Den måste bort, eftersom den inte går att reformera”. Demokratisk dialog och fritt tänkande kan bara uppnås om samhället är baserat på en sekulär grund.

Mot den bakgrunden bör vi läsa boken. Adonis vill visa att han har rätt. Om religion inte privatiseras så kommer allt att gå fel. Detta visar sig inte minst i hans kritik av muslimsk historieskrivning, där medeltida källor fortfarande används. Ingen historia i modern mening finns, menar han. Själv talar han om islams tidiga historia genom att selektivt lyfta fram vissa händelser och personer som bekräftar hans tes om att islam är våldets religion. Hans tolkningar av olika händelser bekräftar detta, som då han beskriver muslimernas emigration från Mecka till Medina som en invasion, med syftet att skaffa sig mer makt. Detta perspektiv skiljer sig tydligt från annan muslimsk uppfattning om emigrationen. I boken är det främst våldsaspekter som representerar islam, vilket har kritiserats av många recensenter. I nutid ges exemplet Islamiska staten mest utrymme, och kallas genomgående Daesh. IS ses som det gudomligas förvandling till utrotningsmaskin. Med IS ser vi en tillbakagång till civilisationernas förstadium, till ”vildens värld”, förklarar Adonis.

Det bedrivs en kritik av islam på olika sätt som skulle kunna sammanfattas som att då islam kom blev allt sämre. Världsbilden präglas av underkastelse och bokstavstrogen praktik. Individer ges inte rätt att tolka islam, utan de skall följa föreskrifterna, som ses som absoluta sanningar. Han konstaterar att muslimer betraktar världen genom ”det islamiska synsättet”. De vågar inte tänka kritiskt av rädsla för att bannlysas. Det islamiska likställs oftast med det arabiska i boken. Det ”arabiska” sättet att tänka beskrivs också som dogmatiskt och oföränderligt, präglat av stammentalitet. Stammentaliteten anges som orsak till att islam blev ett redskap för makten.

Islams expansion förklarar Adonis med att köpmannamentaliteten och hären segrade. Hans beskrivning av islams historia domineras av våld och erövringar. ”Våldet gick hand i hand med islams grundande.” Han anser att ”Koranen är en oerhört våldsam text” och går selektivt igenom en mängd koranverser som bekräftar detta. Han slår fast att det överallt i Koranen förekommer exempel på tortyr och att våldet alltid kopplas till hämnd. Han menar att stammens lagar därmed har förts över till det hinsides. Stammentaliteten, som han anser har präglat och präglar muslimer, anges som en orsak som förhindrar utvecklingen av individualism.

Kvinnor ges stort utrymme i boken. Adonis säger en mängd saker i stil med att universum poetiskt sett är en kvinna och att det kvinnliga till sitt väsen är religionens motståndare. En idealiserad bild av tiden före islam genomsyrar historieuppfattningen. Islam innebar en tillbakagång jämfört med tiden innan, då kvinnor enligt Adonis var fria. Mer eller mindre okända kvinnor radas upp och ett urval av koranverser nämns för att visa hur kvinnan framställs som mannens ägodel, som ständigt ska vara tillgänglig för mannens sexuella drifter. Flera exempel ges på hur IS behandlar flickor och kvinnor. Arabiska män beskrivs som religiösa varelser, vilket beklagas, och de tror sig vara evigt virila. Samtidigt gör Adonis en poäng av att muslimska kvinnors främsta fiende är religionen och inte män.

Det filosofiska arvet, poeterna, mystikerna och de rationellt orienterade teologerna i tidig islam betonas genomgående som något positivt. Men, det anses inte ha något med islam att göra. Den islamiska idévärlden består enligt Adonis endast av lagen och rättsläran. Hans smala syn på vad som är islam motsägs självfallet av många andra muslimers uppfattningar, och man kan förstå varför han blir kritiserad. Adonis säger att den mystiska kärleken inte har något med uppenbarelsen att göra. Han säger exempelvis också saker i stil med att ”islam har dödat poesin”. Poesin lyfts fram som det som säger sanningen, som ställer frågor, och utgör ett redskap som kan bryta ner religionen, och kanske är det vad Adonis avser att göra med sitt författarskap.

Bokens format ger inte utrymme för fördjupade diskussioner, men tematiken i boken lär vi få se mer av i Adonis kommande produktion. Man stör sig som läsare på att samtalet är ytligt och generaliserande. Bilden som ges av araber och muslimer, liksom av islam, gör att det är svårt att ta boken helt på allvar. Att likställa islam med IS, att tala om det arabiska eller muslimska tänkandet som något statiskt och generaliserande, skapar en essentialiserad bild av både religion och människor. Hans val av koranverser liksom tolkningar av islams historia framstår som selektiva och ideologiskt motiverade. Men vi bör självklart tänka på att Adonis är en intellektuell person med en tydlig ideologisk positionering som förespråkar upplysningsideal, individualism, demokrati och sekularisering. Bokens exempel och ”samtal” syftar till att ”bevisa” hans teser. Boken är en ideologisk inlaga. Men han lär inte få stå oemotsagd!

Trots de kritiska kommentarerna ovan kring boken Våld och islam är boken värd att läsas. Den visar att det finns olika synpunkter och tolkningar vad gäller islam och muslimer, och den här boken kommer säkerligen att diskuteras mycket mer framöver. Dessutom är boken lättillgänglig och läsaren presenteras för Adonis grundläggande idéer, som omfattar många fler teman än de som nämnts i denna recension.

Susanne Olsson är professor i religionshistoria vid Stockholms universitet.