Vad är museer bra för?

Sverige har många museer, och sammanlagt har de åtskilliga miljoner besökare om året. Man skulle tro att deras viktigaste uppgift vore att vårda och presentera sina samlingar på bästa sätt. Men icke, om man ska tro den nyutkomna boken Älskade museum, med undertiteln Svenska kulturhistoriska museer som kulturskapare och samhällsbyggare. Det är en på många sätt förbryllande bok. Den är finansierad av Statens kulturråd och skriven av två personer med viktiga ställningar inom museivärlden, avsedd som uttryck för ”kulturpolitiken och dess samhällsnytta, däribland alla människors rätt till delaktighet och i förlängningen synlighet”. Inte ett ord om samlingarna, som ofta är av internationellt intresse, vare sig det rör till exempel cypriotisk arkeologi, kinesisk förhistoria, östasiatisk dansteater, centralasiatiska kulter, franskt 1700-talsmåleri eller kanske tropiska fjärilar.

Nuvarande utställningspolitik bör tydligen ersättas med helt andra inriktningar på dagens aktuella frågor och museerna ”behöver ta sin roll som historiebrukare och skapare av nationell kultur och normering av svenskt och svenskhet på allvar och fundera noga på vad frågorna om mångfald och inkludering betyder i praktiken och för framtiden”.

Svenskhet är förstås inget självförklarande begrepp. En tredjedel av boken diskuterar ogillande ultranationalism av skilda slag, inte minst nazistisk ideologi, så de som tror sig ha förfäder tusentals år tillbaka i landet ska veta att de verkligen inte är välkomna. Ju mindre minoritet desto bättre. Den enda utställning som diskuteras med verkligt gillande handlar följdriktigt om homosexualitet (hbtq-personer) bland samer (Murberget, länsmuseet Västernorrland).

Inte heller sättet att framställa fiktiva figurer i form av teckningar eller skyltdockor finner nåd inför författarnas ögon, eftersom dockorna genomgående är ljushyllta. Till råga på eländet är endast en ringa procent av museianställda annat än vita (var gränsen går mot andra hudfärger får vi inte veta).

Som sammanfattning ger boken det bestämda intrycket att museer inom Sverige endast berör och bör beskriva dagens befolkning inom de nuvarande gränserna, dock då helst alla grupper, i första hand de mindre och minsta. I centrum bör utställningarna stå, teatrala arrangemang med foton och texter, med minimalt intresse för äldre eller utomsvensk kultur – i ordets mest omfattande bemärkelse. Ingen diskussion om besökarnas intressen; jag räknar inte tvångskommenderade skolklasser men noterar att inte ett ord sägs om de mest aktiva museibesökarna, alltså kvinnor över 50 år. Eller kanske tycker man att de kommer ändå, man behöver inte ta hänsyn till deras önskemål.

Inte att undra på att boken väckt livlig diskussion, till exempel Johan Lundbergs bok Det sista museet eller Ola Wong i Svenska Dagbladet. Vad den överhuvudtaget inte nämner är rader med viktiga problem för dagens svenska museer som frågor om personalens bristande kompetens eller intresse inför de faktiskt befintliga samlingarna. Pensionerade intendenter får inga efterträdare. Samlingarna är inte sällan undanställda i magasin dit ingen har tillträde, stundom inte ens de intendenter som ska ansvara för denna avdelning.

När författarna av denna bok vill att utställningarna ska spegla så mycket som möjligt av dagens mångfald inom de svenska gränserna skulle jag som museibesökare däremot vilja se kunskaper om samlingarna, inklusive landets äldre historia, och generositet när det gäller att visa dem (rent praktiskt: tillräcklig belysning). Detta kräver dock sakkunskap.

Bara ett exempel: I ett uppbyggt litet kapell visades ett indiskt kärl för att rituellt tvätta hinduiska gudabilder. Trodde man, tills någon frågade städaren. Texten var i själva verket på arabiska, skriven med den svårläst eleganta kufiska skriften och föremålet en del av ett egyptiskt kärl för vattenfiltrering. Varken indiskt eller rituellt, alltså.

Det tar tid att bygga upp en museikultur. Mindre tid att bryta ner den till förmån för kortlivade trender i Sverige, kanske det mest exotisk/extrema av dagens länder.

Florence Vilén är fil.lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.