Ratzingers sista samtal

Den tyske journalisten Peter Seewald har under två årtionden gjort en serie utförliga intervjuer med Joseph Ratzinger, alias påve Benedictus XVI. Intervjuerna har publicerats i form av fyra böcker, varav den första, Salz der Erde (”Jordens salt”), utkom 1996. Intervjuböckerna har väckt stor uppmärksamhet internationellt och har översatts till många språk. Två av dem finns på svenska: Gud och världen (2007) och Världens ljus (2011). Tillsammans med Ratzingers egen självbiografi, La mia vita (”Mitt liv”), publicerad 1997, ger dessa intervjuböcker en mycket god inblick i Ratzingers liv och sätt att tänka.

Nu har alltså den sista av dessa intervjuböcker utkommit, med titeln Letzte Gespräche, (”Sista samtal”). Den bygger på samtal som Seewald haft med Ratzinger efter det att denne abdikerade som påve den 28 februari 2013. Den tyska utgåvan av boken kom i oktober, den engelska i mitten av november.

Alla fyra intervjuböckerna präglas av en öppenhjärtig atmosfär. Joseph Ratzinger är annars en ganska blyg person som trivs bättre vid skrivbordet än framför mikrofoner och kameror. Men Seewald har lyckats vinna hans förtroende och får honom att tala öppet om hur han ser på saker och ting. I dessa långa intervjuer redogör den förre påven för sin syn på många aspekter av den kristna tron och vad den kan betyda för människor i vår tid. Men han kommenterar också samtida politik och kultur. Och han bjuder generöst på sig själv när han berättar minnen om stort och smått ur det egna livet. Den nu utkomna sista volymen är den mest frispråkiga av dem alla, vilket säkerligen beror på det förtroende som har vuxit fram mellan Ratzinger och Seewald sedan deras första möte 1996.

Sista samtal tar upp frågor som knyter an till Ratzingers hela liv, ända från hans barndom. Men tyngdpunkten och det verkligt nya i jämförelse med de tidigare böckerna är de frågor som rör tiden när Ratzinger själv var påve, liksom tiden efter hans abdikation. Läsaren får här en unik inblick i hur en påve emeritus ser på sin egen tid som påve.

Ratzinger berättar att han egentligen hade sett fram emot att få tillbringa sin ålderdom med att forska och skriva böcker, och att utnämningen till påve i april 2005 träffade honom som bilan på en giljotin. Han beskriver sig själv som någon som egentligen inte passar för att leda en stor organisation. Framför allt är han ingen människokännare, och han medger utan omsvep att detta ofta legat honom i fatet. Han berättar exempelvis hur han som påve blev grundlurad av sin kammartjänare Paolo Gabriele, som stal hemliga dokument, fotokopierade dem och gav dem till journalister. ”Det var obegripligt för mig. När jag tänker på honom så fattar jag inte vad han ville få ut av det. Vad är poängen med det? Jag begriper mig inte på den psykologin”, förklarar Ratzinger lite tafatt och hjälplöst.

De åtta åren med påven Benedictus XVI framstod i massmedierna som en period präglad av många inomkyrkliga skandaler, såsom korruption i Vatikanens finansväsen, pedofilövergrepp i olika stift runt om i världen och fallet med den antisemitiske SSPX-biskopen Richard Williamson. Benedictus var helt medveten om att det krävdes resoluta ingripanden, och han berättar i den nya boken hur han tog tag i det ena problemet efter det andra. Han gav Vatikanbanken IOR en ny ledning och nya statuter, han införde nolltolerans mot pedofilövergrepp och avskedade drygt 400 präster som begått sådana övergrepp, och han bytte ut de personer som ansvarat för Vatikanens kontakter med SSPX och förklarade att Richard Williamson inte hör hemma i den katolska kyrkan. Men hans bild av det egna pontifikatet är ingalunda enbart mörk. En stor del av tiden ägnades åt möten med kyrkliga och politiska ledare från världens alla hörn. Somliga av dessa möten har etsat sig fast i det påvliga minnet, exempelvis mötena med Barack Obama, Vladimir Putin och Fidel Castro. Hans uppfattningar om dessa tre herrar torde överraska de flesta av bokens läsare. Själv tillmäter han beslutet att återigen tillåta den förkonciliära liturgin stor betydelse. Fast störst vikt verkar han lägga vid de skrifter som han publicerade under sin tid som påve, i synnerhet de tre encyklikorna och Jesus-trilogin.

Abdikationen från påvestolen i februari 2013 var förberedd långt i förväg, får vi veta. Resan till Kuba och Mexiko våren 2012 blev mycket ansträngande för den då 85-årige påven och kort därefter mognade beslutet fram att abdikera. Anledningen var helt enkelt att krafterna inte räckte till. Han var utarbetad och förmådde inte längre att fullgöra sina åtaganden på ett ansvarsfullt sätt.

Inblickarna i Joseph Ratzingers liv som påve, och även som påve emeritus, ger access till en värld som annars är tillgänglig för ytterst få. Men även de avsnitt i boken som behandlar Ratzingers liv före tillträdet som påve är nog så intressanta. Man förstår i vilken mylla den blivande påven vuxit upp och fostrats. Från den idylliskt beskrivna barndomen och sedan chocken över nazisternas maktövertagande i ungdomsåren, via den intressanta perioden som teologiprofessor på 50- och 60-talet (kanske hans lyckligaste år?) med dess teologiska uppbrottsstämning, som sedan slår över i en mer pessimistisk bedömning av utvecklingen efter Andra Vatikankonciliet, fram till en mera försonlig och tillförsiktlig bedömning av läget i dag. Inte så att Ratzinger menar att kyrkan och teologin för närvarande lever i någon gyllene tidsålder. Men han låter inte lika pessimistisk i dag som han kunde göra på 70- och 80-talet. Något av ålderdomens mildhet och försonande tacksamhet har lagt sig över helhetsbilden. Striden är över och tiden är inne att förbereda sig på att lägga sitt livsverk i Guds händer, konstaterar 89-åringen: ”Jag tänker ofta på det, att slutet närmar sig. Jag försöker att vara öppen för det. Det är viktigt att vara medveten om det: att livet är en förberedelse på ett möte.”

Denna spännande bok rekommenderas i högsta grad, inte bara för dem som redan hör till Ratzingers fanclub. Letzte Gespräche är en perfekt julklapp för alla som är intresserade av utvecklingen inom den katolska kyrkan under de senaste decennierna. Och för dem med intresse för vatikansk kremlologi är den givetvis ett måste.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.