Eklektiskt men fundamentalt spännande om reformationen

Reformationsåret närmar sig och Luther studeras och tolkas igen. Men mitt ibland alla hyllningar finns det också plats för annorlunda och tankeväckande perspektiv, som till exempel de som anläggs i Doften av rykande vekar.

Reformationen i Norden genomfördes ovanifrån och blir vanligtvis beskriven som en del av furstemaktens historia. Men denna boks uttalade syfte är att se den ur folkets synvinkel och som en kulturkamp.

Tidigare historieskrivning slutade trots allt med att betrakta reformationen som något gott, eftersom den skapade den moderna staten och välfärdssamhället. Doften av rykande vekar framhäver emellertid det som gick förlorat och som kom tillbaka århundraden senare.

Boken består av en kort inledning, 14 artiklar samt två synnerligen användbara tidslinjer över reformationen och katolicismen i Sverige fram till i dag och reformationerna i Europa. Artiklarna täcker ett brett spektrum av ämnen.

Som inledning skriver John W. O’Malley kortfattat och klargörande om förändringar inom den katolska kyrkan under 1500-talet, speciellt efter konciliet i Trento 1545–1563 då större vikt lades vid predikan, undervisning för lekfolket och etableringen av ett utbildningssystem. Egentligen var det inte fråga om en motreformation, menar O’Malley, ty initiativet till förändring kom särskilt från geografiska områden som inte var direkt utsatta för reformatoriska idéer. Med tanke på möjligheterna under 1500-talet att kommunicera snabbt och långväga är detta i sig inte något tvingande argument.

Första delen av boken handlar om ”Spår i det yttre och inre landskapet”. Anders Piltz beskriver materialiteten i sakramenten på medeltiden – till exempel salt och vatten vid dop och kyrkoinvigningar – och den teologiska tanken bakom dessa. Blev det för mycket av det yttre? I vart fall fanns det reformkrav och kritik mot trons yttre utformning inom kyrkan före reformationen, men med Luther blev den radikal. Inget annat än ordet blev kvar, och Sverige blev avmaterialiserat.

Stina Fallberg Sundmark diskuterar realpresensen i nattvarden och hur den markerades genom liturgiska föremål. I början ändrade de svenska reformatorerna egentligen inte själva teologin, men man förbjöd föremålen och tillbedjan reserverades för kyrkorummet medan den avskaffades på offentliga platser. Fallberg Sundmark fortsätter med en artikel om gillena och deras religiösa och sociala funktion. Dessa blev förbjudna vid riksdagen i Västerås 1544, förmodligen därför att de utgjorde ett nätverk för religiösa och politiska diskussioner som Gustav Vasa inte kunde kontrollera.

Ingela Hedström behandlar bönböcker från senmedeltiden – den mest spridda litteraturen för lekmän och lärde – som innehöll långa meditativa böner liksom detaljerade skildringar av Jesu lidande och de redskap som användes för att pina honom. Bönerna skulle inte bara uttalas, de skulle också utföras och upplevas. I och med boktryckarkonsten mångdubblades upplagorna, och enbart antalet visar på en utbredd läskunnighet redan under senmedeltiden. Med reformationen försvann böner till helgonen, men annars fortsätter bönboksgenren i stort sett oförändrad fram till mitten av 1500-talet. Detta motsäger ju egentligen föreställningen om att Gustav Vasas regim strävade efter att kontrollera religiöst beteende i detalj. Är orsaken den att enskild bön ansågs ofarlig i jämförelse med till exempel gemensam bön i gillena? Men man möttes ju flera i bönen så det är knappast en förklaring. Detta kunde Hedström gärna ha diskuterat mer utförligt.

John W. O’Malley skriver om konst och arkitektur omkring tiden för konciliet i Trento och den katolska kyrkans uppfattning om bilder i kyrkorna och jesuiternas roll härvidlag. Artikeln är intressant och spännande, men den relateras dessvärre varken till dåtidens protestantiska diskussioner eller till Sverige.

Andra delen av boken handlar om klostren upplösning och ordnarnas utveckling, och inleds med en lång artikel av Magnus Nyman om tiggarordnarnas fördrivning från Norden. Den ger en grundlig inblick i dåtidens propaganda mot tiggarmunkarna och jämför förtjänstfullt händelseförloppet i olika områden och städer i Sverige och Skåne. Cistercienserna behandlas av Elisabet Regner som betonar deras roll i handeln och deras närvaro i de framväxande städerna på hög- och senmedeltiden – i motsats till den gängse uppfattningen som placerar dem endast på landsbygden. Regners slutsats är att cistercienserna var mer flexibla än så. Dessvärre når hon varken fram till deras historia under reformationstiden eller deras betydelse under tiden därefter. Birgittinordens abbedissor i Vadstena presenteras var och en av syster M. Patricia i en trevlig och välskriven samling små biografier, som sträcker sig från den första, Katarina, fram till 1596 då de sista fyra äldre nunnorna lämnade Vadstena och begav sig till ett kloster i Polen. Men 1991 blev en ny abbedissa invigd, och Vadstena åter upprättat som abbedisskloster.

Reformationen var ogynnsam för universiteten i de nordiska länderna. I praktiken stängdes de helt eller så sjönk nivån drastiskt och ambitiösa studenter sökte sig till utländska läroanstalter på 1500-talet. Upp till en fjärdedel av alla svenska studenter valde jesuituniversitet i stället för lutherska. Dessutom fanns det ett kortvarigt försök att upprätta en jesuithögskola på Riddarholmen under 1570- och 1580-talet som ett alternativ till det insomnade Uppsala universitet och som ett led i försöket att rekatolicera Sverige. Denna del av svensk historia är föga belyst, men gås igenom kunnigt av Fredrik Heiding.

Heiding fortsätter med en artikel om franciskanska mystiker under den spanska guldåldern och deras bönepraxis och olika metoder för att öva sig i meditativ innerlighet, också bland lekfolk. Luthers påstående, att såväl barns som munkars bön var tomt pladder utan djup, är helt enkelt felaktigt. Artikelns förbindelse med huvudtemat och Sverige är ytterst tunn. Det är synd eftersom det, i kombination med Hedströms artikel om senmedeltida bönböcker, kunde ha varit en strålande bakgrund till en diskussion om det efterreformatoriska fromhetslivet i Sverige.

Den sista delen av boken vänder sig mer direkt till dess huvudärende: folkets reaktioner på reformationen. Martin Berntson går metodiskt och stringent igenom källor och definitioner. Vad kan vi egentligen säga något om? Han drar slutsatsen att det förvisso fanns ett folkligt motstånd mot reformationen, men att det följde traditioner från tidigt 1400-tal och motståndet ändrade sig under 1500-talet och riktades mot mycket olika delar av reformationen. Ritwa Herjulfsdotter avslutar med en härlig artikel om Jungfru Maria i folkliga föreställningar, blomstersymbolik och folkfromma versioner av Ave Maria-bönen. Herjulfsdotter vidgar perspektivet och visar hur Maria levde kvar länge bland folket efter reformationen. Det är bara synd att boken inte behandlar de lärda protestantiska teologernas uppfattning om Maria. Det kunde ha varit intressant med en jämförelse.

Varför kommer denna bok ut nu, förutom att reformationsjubileet 2017 kan ses som en uppenbar anledning? I en epilog pekar Per Åkerlund på att katolicismen till viss grad har kommit tillbaka till Sverige, åtminstone gäller det katolskt inspirerade inslag i retreater, pilgrimsfärder och ikoner. Ekumenik och möten tvärs över konfessionsgränserna har blivit allt vanligare, den lutherska antikatolska propagandan har minskat och invandringen av kristna från många kyrkor i Mellanöstern har gjort att öppenheten för andra har blivit större.

Det är givetvis riktigt. Måhända kan man också se det som ett led i den allmänna avsekulariseringen som ägt rum i Skandinavien och Nordeuropa sedan omkring 1990. Religionen har kommit tillbaka, men i en eklektisk form, där många i dag utan problem kombinerar inslag från flera religioner. Därför ligger tonvikten på det andliga och det religiösa livets uppfostrande och utvecklande roll, medan dogmerna träder i bakgrunden.

Doften av rykande vekar är eklektisk och behandlar bara några utvalda sidor av reformationen och katolicismen, men på ett annat sätt än många andra publikationer i ämnet. Boken kan inte användas som introduktion i reformationens historia, därtill är artiklarna för spretiga. Men den är ett utmärkt komplement – eller den kan läsas för sin egen skull, eftersom den är fundamentalt spännande.

Översättning: redaktionen

Kurt Villads Jensen är professor i medeltidshistoria vid Stockholms universitet.