Indignation

Varje tid håller sig med något att bli upprörd över. Så måste det väl också vara. En värdegemenskap måste ha en checklista över ting att undvika, för att hålla de sina samlade och eniga. På ytligaste plan kan det konstateras i sällskapslivet. När man kommer till ett party och skall börja konversera okända människor, då måste man så fort som möjligt finna ett ämne att bli överens om. Att finna något att gemensamt indigneras över är inte det sämsta kontaktmedlet. Liknande lagar gäller också för kafferepet, enligt Falstaff, fakir.

Man indignerades redan under antiken, på ungefär samma sätt som nu. Ordet ”indignation” fick i frankerrikets feodala struktur till och med en teknisk betydelse. Det blev uttryck för härskarens misshag, när en underlydande genom trolöshet hade förverkat sin herres förtroende. Han utsattes då för härskarens ”indignation”, och härskaren meddelade att brottslingen förlorat sin herres nåd och gunst, förutom naturligtvis sitt uppdrag, sin förmögenhet, sitt offentliga anseende och sitt län. Det hela fungerade som en mildare form av fredlöshet. Tillståndet kunde hävas genom att härskaren tog vederbörande till nåders igen. Förfarandet var självfallet godtyckligt och ett uttryck för den rättstillämpning som rådde innan den romerska rätten till fullo slagit igenom med sin princip att alla måste dömas efter skriven lag. Härskarens vilja var så god som lagen.

Med anledning av den senaste tidens officiella upprördhet över den lagstiftning i Sverige som under tiden 1934–76 tillät myndigheterna att också mot en medborgares vilja beröva honom eller henne förmågan att få barn, finns det anledning att gå tillbaka till officiella kyrkliga uttalanden från trettiotalet. Man har kunnat visa hur framstående talesmän för Svenska kyrkan på ett för nutiden chockerande sätt uppmuntrat myndigheterna till sådana övergrepp, i bästa välmening, naturligtvis, eftersom man vid denna tid trodde sig ha goda vetenskapliga skäl att med rashygieniska ingrepp ”förädla folkmaterialet”.

Hur klarar sig den katolska kyrkan i eftervärldens bedömning?

I fråga om tvångssteriliseringar var Roms hållning absolut glasklar. ”De offentliga myndigheterna har ingen makt över medborgarnas kroppsdelar och kan aldrig av rashygieniska eller några som helst andra skäl skada eller inkräkta på deras kroppsliga integritet,” skrev Pius XI redan i december 1930, varefter det heliga Officiet (den tidens Troskongregation) i dekret 21 mars 1931 förbjöd katoliker att ha någon del i sådana åtgärder. Förbudet upprepades 1936 och 1940 (och efter kriget). 1940 kombineras det med ett fördömande av det så kallade barmhärtighetsdödandet av psykiskt och fysiskt handikappade i Tyskland, dock i försiktig form som ”stridande mot naturrätten och gudomlig positiv rätt”. Med viss bävan går jag igenom gamla tidningsartiklar och brev som min far, präst i Svenska kyrkan, skrev under trettiotalet. Skall han säga rätt saker? Eftersom jag minns att han var emot äggkläckningsmaskiner för höns som ”stridande mot naturen” drar jag slutsatsen att han bör ha varit mot steriliseringar, även om han aldrig uttalar sig i frågan. Till min lätt-nad finner jag att han i den ökända Göteborgs Stiftstidning 11 februari 1938 går till angrepp mot Mein Kampf och den nazistiska läran om rasen och blodet och förespråkar ”martyriets väg” hellre än att kyrkan skall foga sig i statliga förordningar om vad som får sägas eller inte sägas från predikstolen. Pakten mellan Molotov och Ribbentropf 1940 kallar han i ett brev ”ondskans mysterium”.

Och hur var det med vår katolska kyrka i Sverige under andra världskriget, som stod under en tyskfödd biskop och vars präster till stor del var av tysk börd? Den ende katolske präst i vårt land (han var för övrigt svenskfödd) som veterligt sympatiserade med nazismen ålades predikoförbud av biskop Müller. Den svenska katolicismens främste företrädare vid denna tid var monsignore David Assarsson. Efter ockupationen av Danmark och Norge lät han publicera en dikt i tidningen Arbetaren, i vilken han manar till ett allmänt väpnat uppror mot Hitler, som genom förföljelsen av judarna och övergreppet på omgivande nationer har sänkt vår världsdel i outsägligt mörker: ”Hur kan en enda man på några år/så mycket ont ur djupen mana fram?” Utan att ha bedrivit några forskningar i saken kan man utgå från att det svenska katolska prästerskapet troget anslöt sig till påvarnas uttalanden i rashygieniska frågor. Man gjorde det utifrån en vid denna tid självklar plattform, det naturrättsliga resonemanget, som man finner bekräftat i evangeliets undervisning. En sådan hållning visade sig vara ett användbart instrument för att bedöma och bekämpa de totalitära ideologiernas anspråk på medborgarnas liv och lem. Utan en sådan plattform eller liknande konsekvent människosyn blir det svårare att upprätthålla immuniteten mot grasserande ideologiska smittoämnen som hotar dessa värden.

Som P. C. Jersild påtalade i Dagens Nyheter (970905) under rubriken ”Samtiden som besserwisser” är den pågående steriliseringsindignationen den för ögonblicket politiskt korrekta formen av indignation, eftersom förbrytelserna ligger på lagom stort avstånd från oss och nu ansvariga politiker kan glädjas åt ”nåden av en sen födelse”. Jersild tänker sig att man med hjälp av en tidsmaskin skulle tala med någon bildad person år 1937 och anklaga den tiden för dess barbari: hur kan man mot människors vilja ingripa i deras fysiska integ-ritet och beröva dem rätten att få en avkomma? Från andra änden skulle motfrågan då komma: Hur kan ni årligen ta livet av 33 000 oskyldiga foster?

Så långt Jersild. Man kan tillägga: svaret på frågan som kommer till oss från trettiotalet är enkelt. Den som idag ens vill diskutera det berättigade i aborter stämplas som fundamentalist, vilket är en otrevlig titel. Vill man bli accepterad i gemenskapen är det bäst att tiga. Man kunde lätt trampa någon nu levande person på tårna. Det vore politiskt och socialt föga korrekt.

Vill man samlas kring ett gemensamt indignationsämne, då är det lättare att gå bakåt i historien och hitta saker att förfasa sig över: pogromer, folkutrotningar, barnarbete, fattighus och dårhus, slaveri, kvinnoförtryck, överklassens privilegier, kättarbål och patriarkaliska strukturer, eller trettiotalets steriliseringslagar och makarna Myrdals sociala ingenjörskonst.

Det vore säkert givande att fortsätta tankeleken och ställa frågan vad framtiden kommer att förundras och förfasa sig över i vår tid. Det vi själva indignerades över, eller sådant vi tog för självklart?

Algeriet sjunker i en allt djupare avgrund av död. Ett helt land, där 75 procent av befolkningen är under 25 år, är gisslan hos extremister. Offrens antal, bland dem många barn, uppgår nu till över 60 000. Den internationella gemenskap som lamslås av en prinsessas död i en trafikolycka ägnar blott notiser åt dessa fasor. Vem bryr sig, i Europa och världen? Algeriet har ingen oljeexport som kan hota vår välfärd, och vår insyn i landets förhållanden är begränsad. Algerierna är i allmänhet inte ens kristna och därför känner vi inte automatisk samhörighet med dem.

Den allmänna opinionen vid en viss tidpunkt kan tyckas bete sig med samma godtycke som frankerrikets kungar.