Genteknologin och människan

De senaste två årtionden har den faktiska förekomsten och betydelsen av gentekniken som undersöknings- och behandlingsmetod alltmer sipprat ner i människornas medvetande. Under samma tidsperiod har nobelpristagare i medicin företrädesvis varit forskare som har sysslat med genernas struktur och funktion. Kunskapen om genteknikens innebörd förmedlas emellertid inte längre enbart av fackpressen där forskarnas landvinningar publiceras. Kunskapen om vad som sker i landets, och andra länders, genetiska laboratorier ingår i det dagliga nyhetsflödet. Den är i färd med att prägla vardagskulturen. Knappast någon vecka förflyter utan att någon eller några forskare har hittat sambandet mellan defekten i någon gen (mutation) och en viss sjukdom, exempelvis immunbrist- eller cancersjukdomar. Och när man håller på att kartlägga genetiska orsakssammanhang bakom sjukdomar som drabbar människan väcks samtidigt förhoppningar om bot och läkning från det onda med hjälp av genterapi.

Genen som myt

Att förhoppningarna om bättre liv och hälsa hör till människans elementära drivkrafter framgår av flera undersökningar. För de flesta svenskar framstår hälsan som det mest betydelsefulla och därför också mest eftersträvansvärda här i livet. Och eftersom människans genetiska utrustning i stor utsträckning styr hennes hälsa har genen blivit en myt, en magisk formel som beledsagar önskan om framsteg och välgång. Friska gener uppfattas som en välsignelse, och bristfälliga gener förvandlas till en form av besvärjelse mot de onda krafter som skapar lidande och till sist leder till människans ofrånkomliga död.

Men drömmen om odödlighet finns kvar. Drömmen får sin näring från ständigt nya upptäckter i livets inre labyrint där de nya livsfragmenten, generna, identifieras och analyseras. Till sist kommer denna upptäcktsfärd att leda till en fullständig kunskap om människans hela genom, hela hennes ärftliga program. Några optimistiska forskare räknar med ytterligare fem till tio år. Och de mest optimistiska av dem menar att man då – när man lyft fram alla biologiska byggstenar – så småningom också kan ”designa” framtidsmänniskans perfekta porträtt, utan alla de krämpor och skavanker som vi fortfarande i hög grad dras med. Myten om den fullkomliga människan slutar tydligen aldrig att fascinera och att väcka förväntningar om ett mera fullödigt mänskligt liv.

Den framtida möjligheten av en robustare hälsa väcker förhoppningar om ett bättre liv, om bättre människor, om en mänsklighet som med sina biologiska kunskaper och sina genetiska metoder äntligen kan styra sitt eget öde och befria henne från kroppslig skröplighet och själslig vånda. Molekylärbiologin har själv använt sig av den medeltida legenden om den Heliga Graalen som är symbolen för mänsklig längtan efter kroppslig och själslig hälsa och helhet. Tidens Parsival är forskaren i laboratoriet som har hittat några livsfragment och kommer att hitta fler. Men bägaren med den för hela människan helande kraften förblir bortom forskarnas räckhåll.

Genen som hot

Visserligen innebär den genetiska forskningen dels ett framsteg eftersom den är förknippad med ny kunskap. Redan på relativt kort sikt kan den nya genterapin erbjuda punktuella lösningar, exempelvis diagnos och terapi av den gen som styr anlaget för fetma. Men genetisk forskning kan också tolkas som bakslag. Det inträffar när den betraktar och behandlar människan som sitt eget exklusiva revir. Genteknik i diagnostiskt syfte kan exempelvis bidra till att barn inte längre primärt uppfattas som en livets gåva utan som vetenskapligt undersökta och godkända kvalitetsprodukter.

Kritiken mot överdrivna förväntningar av genteknikens möjligheter har på senare tid blivit allt högre och tydligare. Biologerna har delvis själva insett den begränsade räckvidden och de destruktiva inslagen av sin kunskap. I den nyutkomna boken Vi och dom varnar Fredrik Sjöberg mot faran med ”genetisk kolonialism”. Den innebär att livsvetenskaperna, i synnerhet gentekniken, medvetet eller omedvetet gör anspråk på tolkningsföreträde i fråga om vad och vem människan är. Hon sägs inte vara mer än produkten av sina gener. Till sitt väsen och i sitt beteende är hon en ofrånkomlig yttring av genernas aktiviteter. På det sättet har biologin en tendens att inkräkta på det humanistiska synsättet: människan är person, en individuell och social, en frågande och sökande varelse med frihet och ansvar för sina handlingar. Att i en deterministisk resignation skylla allt elände som människor ställer till med respektive drabbas av på generna faller på sin egen orimlighet.

Den kristna traditionen, men inte enbart den, hävdar att människan är en för gränslösheten öppen va-relse, att hon rentav i sig härbärgerar denna gränslöshet: hon bär Gud i sin egen själsgrund och samtidigt är hon på väg till sin existens yttersta horisont. Dessa tankar och föreställningar (kategorier) om människan företräds av mystiker och humanistiska tänkare samt – vilket kanske inte var att vänta – av en rad framstående biologer. Författaren och läkaren P.C. Jersild skriver i sin nya bok, att biologin ”finner det möjligt att hylla humanistiska värden” utan att känna sig hotad av att allt levande ur biologisk synvinkel består av samma kon-struktionselement. Han är en av flera i Sverige som argumenterar för en mer öppen och komplementär människosyn. När naturvetare har börjat visa intresse för en personalistiskt orienterad människosyn borde humanisterna, inte minst teologerna, ta del av naturvetarnas kompetens och förhoppningsvis söka och finna en dialog med dem. Det finns få kunskapsprocesser som kan vara mer berikande.

Litteratur:

Kungliga Vetenskapsakademin. Vi och dom. Nr. 6 i Vetenskapsakademins serie Om Människan och den nya biologin. Atlantis. Stockholm 1997

Jersild P. C. Darwins ofullbordade. Om människans biologiska natur. Bonnier Alba. Stockholm 1997