Inför en övergång

Den israeliske historikern Yuval Hararis senaste bok har fått den snärtiga titeln Homo Deus. En kort historik över morgondagen, och skall förstås som en uppföljare till hans Sapiens. En kort historik över mänskligheten från 2012. Det är möjligt att han fått påpekanden, att denna hans tidigare bok var oklar och motsägelsefull i sina prognoser inför mänsklighetens framtid, och att han därför nu vill vara mer pedagogisk och förtydliga vad han menar. Om det varit hans avsikt, är det emellertid tveksamt om han lyckats. Men innan jag kan diskutera den frågan, vill jag först ge en kort sammanfattning av tankegången i Homo Deus.

Det unika med människan är, enligt Harari, att hon lever i en treskiktad verklighet. Det objektiva, fysiska skiktet liksom det subjektiva, mentala skiktet av känslor och förnimmelser, har hon gemensamt med andra däggdjur. Men dessutom lever människan i en intersubjektiv verklighet. Genom språket kan hon dela begrepp och tankar med andra, och tillsammans kan människor bygga en gemensamt föreställd värld. Det är också genom denna intersubjektiva verklighet hon har kapacitet att skapa sociala strukturer, som är mer omfattande än de släktflockar, som är typiska för alla primater. Och i denna delade, intersubjektiva verklighet har människan också sin historia.

Harari menar sig kunna urskilja tre, väldefinierade epoker i det intersubjektivas historia: den animistiska epoken, som sträckte sig från språkets uppkomst fram till dess att jordbruket börjat etableras för cirka 10 000 år sedan, den teistiska epoken från jordbrukets uppkomst fram till början av industrialismen på 1700-talet samt den humanistiska epok, som omfattar industrialismens fortsatta utveckling fram till i dag. Det finns också, enligt Harari, tydliga tecken på att vi i dag befinner oss vid övergången till en fjärde, posthuman epok.

Övergångarna mellan dessa epoker definieras av en uppsättning nya tekniker, där människan skaffat sig vidgad kontroll över sin omvärld. Med jordbrukets genombrott fick hon bättre kontroll över tillgången på föda än vad hon haft under den animistiska epok, då hon levde som jägare/samlare. Med industrialiserat jordbruk och utbyggd teknik under den humanistiska epoken, kunde hon bemästra en rad andra utmaningar som hon tidigare stått hjälplös inför.

I Hararis intersubjektiva historieskrivning framträder en tydlig rivalitet om utrymme mellan människans självbild och det föreställt gudomliga: ju mer människan anser sig klara på egen hand, desto mindre blir den plats som hon är villig att upplåta åt en gudom. Och under historien sker en förskjutning av gränsen mellan områdena. Under den teistiska epoken stod människan till svars inför sin Gud: hon hade en själ; i den humanistiska epoken är hon fullt tillfreds med att vara ett eget suveränt Jag, som står till svars endast inför sig själv.

Övergången till den fjärde, posthumana epok, som vi nu står inför, är utlöst av ett pågående teknikskifte, som skall ge människan bättre kontroll, inte bara över hennes yttre, fysiska verklighet utan också över hennes inre, mentala verklighet. Under denna epok kommer människan, enligt Hariri, att erövra de sista resterna av det territorium som tidigare var reserverat för det gudomliga och på egen hand skaffa sig de gudomliga attributen: evigt liv, evig salighet och oändlig kunskap. Evigt liv genom att med avancerad, medicinsk genteknik upphäva åldrandet, evig salighet genom att tillämpa våra ökade kunskaper i neurobiologi och neurokemi, oändlig kunskap genom en alltmer kraftfull artificiell intelligens (AI), som är uppbyggd med självinstruerande programvara och som kan bearbeta den oöverskådliga mängd data, som blivit tillgänglig på ett allt snabbare, allt mäktigare och alltmer finmaskigt flöde av information på internet.

I den posthumana framtid Harari ser sker en uppgradering av människan från homo sapiens, den förnuftiga människan, till homo deus, den gudalika människan, som helt förlitar sig på att de maskiner och den programvara som konstruerats skall kontrollera verklighetens båda skikt och tillfredsställa alla hennes behov och uppfylla alla hennes önskningar.

Vid övergången till den tredje, humanistiska epoken, lade den tidens ateister ner stor möda på att argumentera för det gudomligas icke-existens – kunde man få den pjäsen på fall, skulle hela den teistiska tankekonstruktionen falla samman; på motsvarande sätt lägger Harari ned stor möda på att övertyga sina läsare om att det suveräna Jaget och den fria viljan är icke-existerande illusioner. Han vill få oss inse att den humanistiska tankekonstruktionen har nått vägs ände och att vi står inför övergången till något okänt, ännu oprövat. Och inför detta okända, detta nya uppmanar han sina läsare att besinna sig och tänka efter noga, innan de tar nästa steg …

Men vänta nu! Hade han inte nyss argumenterat för att det suveräna Jaget och den fria viljan var rena påhitt? Och nu uppmanar han oss att använda oss av något som inte finns. Det går inte ihop. Eller kanske leker Harari att han är den zen-mästare, som uppmanar sin elev att lyssna till det ljud som uppkommer då han applåderar med bara en hand.

Hans historieskrivning mynnar ut i en troligen ofrivillig ironi: när den föreställda gudomen lämnar den historiska scenen, för att människan gjort sig själv till gud, dröjer det inte länge förrän också det mänskliga Jaget tvingas göra sorti och maskinerna tar över.

Här kunde man väl ha lämnat boken Homo Deus därhän, därför att även om den liksom Sapiens förmodligen kommer att översättas till många tiotals språk och gå ut i miljonupplagor, så är det inte någon betydelsefull bok. Men här finns ännu några saker jag skulle vilja kommentera. Några av de nyckelbegrepp Harari laborerar med kan otvunget överföras till ett annat sammanhang och de får där en helt annan betydelse.

Föreställningen att det specifikt mänskliga konstitueras av ”det intersubjektiva” skiktet utarbetades och nyanserades i början på 1920-talet av den tysk-judiske filosofen Martin Buber, som då myntade termen ”det mellanmänskliga”. Detta mellanmänskliga är uppbyggt av två slag av relationer, relationen Jag–Du och relationen Jag–Det. Jag–Du-relationen är det dynamiska, nyskapande mötet med Den Andre, Jag–Det-relationen är de mer eller mindre användbara men alltid sekundära erfarenheter och föreställningar, som kan avsättas i människan i hennes möten.

Bubers tankar om det mellanmänskliga rymmer också skissen till en historiefilosofi. Enligt honom kan människans historia förstås som ett dynamiskt spel mellan de två slagen av relation. Det finns epoker då Jag–Det-relationen dominerar en kultur, det är epoker av stagnation, då det mekaniska livet tar överhand, människor bygger ut sin kontrollapparat och tycks oförmögna till ett verkligt möte med det Annorlunda; och det finns skeden då dessa stagnerade kulturer liksom sprängs inifrån genom människans beredskap inför och längtan efter att på nytt möta det aldrig-förut-sedda som sitt Du. Men genom mänsklighetens historia kan man ana en fortlöpande tillväxt av Det-världens kontrollmekanismer och att det blir allt svårare för Du-världen att bryta sig igenom. I Bubers skrifter från slutet av 1950-talet kan man förstå att han såg framför sig en period av ”gudsförmörkelse”, då det bortommänskliga, det som är bortom vår kontroll, dolde sig för människan och väntade på ett tecken från oss för att åter ge sig tillkänna i mötet.

Harari gör stor sak av att bevisa Jagets och den fria viljans icke-existens. I Bubers filosofi är emellertid både Jaget och viljans frihet relationella storheter. För honom existerar inget ”jag-i-sig” utan antingen Jaget i relationen Jag–Du eller Jaget i relationen Jag–Det och dessa två Jag sammanfaller inte. Jagets frihet finns endast i relationen till ett Du: där Jag och Du står öppna för och uppfyllda av varandra, där är friheten den ömsesidigt utbytta gåvan och en förutsättning för att Det Verkliga skall ske mellan oss, och först i det mötet får ansvaret substans. Mellan Jag och Det finns ingen frihet, för i den relationen är Jagets enda strävan att läsa av och kontrollera föremålen i sin omvärld och i gengäld blir Jaget avläst och kontrollerat av föremålen i sin omvärld i ett mekaniskt spel av orsak och verkan.

Det finns ytterligare en viktig aspekt: i mötet är Jaget helt uppfyllt av det närvarande Duet; Duet har dess odelade uppmärksamhet. Det moderna Jag, som Hariri pekar ut som den bärande illusionen i den humanistiska epoken, det är ett Jag, som är uppfyllt av sig självt, som valt sig själv och som i alla sina val – vare sig det gäller ideologi, tvålmärken eller livspartner – fortsätter att välja sig själv och därmed blir begreppet ansvar utan substans. Och här skulle nog Buber ge Harari helt rätt: det Jag, som i alla sina val alltid väljer sig själv och därmed inte ansvarar inför någon, det Jaget saknar reell existens, det är en inbillning.

När man på detta sätt ställer Buber och Harari sida vid sida kan det mycket väl vara så att skillnaden mellan deras budskap återspeglar skillnader mellan de tidsepoker då de verkar.

För Buber finns hoppet alltid närvarande. I det Bortommänskliga, det bortom mänsklig kontroll, finns Någon/Något som förbidar människans anrop, och när en människa ropar sitt sanna ord kan det hända att hon blir besvarad. Det kan hända. På något obegripligt, oväntat sätt kan du bli besvarad.

Men hur skall man då förstå Hararis budskap? Jag förstår det som ett varningsrop:

För 1) om hela den moderna tiden, den humanistiska epoken är upphängd på föreställningen om det suveräna Jaget och dess fria vilja, och 2) om denna föreställning i dag oåterkalleligen håller på att undermineras, lösas upp och förvandlas till myt, fiktion, och 3) om en artificiell produktion av ungdom, salighet och intelligens tar över och blir den nya epokens aktörer, ja, då är vi på väg in i en ytterst obehaglig posthuman värld.

Harari varnar: vi står inför en riskabel övergång till det okända och är helt blottställda på vägledning från det förflutna. I det okända finns ingen/inget som svarar, eftersom det i oss inte finns något som kan ropa. Tomheten är bara tom. Det enda som hörs i tystnaden är det ljud som uppstår när någon applåderar med den ena handen.

I slutet av sin bok vänder sig Harari direkt till sin läsare med en förhoppning att hon skall fortsätta fundera över om hon i sitt inre kan finna något som bromsar/blockerar övergången till den posthumana framtid han skisserat. Men det som dröjer sig kvar i mitt medvetande är en obehaglig känsla att stora delar av hans bok kan vara skriven av en ytterst intelligent och smårolig programvara.

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.