Centraleuropeisk smältdegel

Cecilia Hanssons bok Hopplöst men inte allvarligt är en intervjubok som via insatta samtal med författare och konstnärer bjuder på en intellektuell upptäcktsresa genom tre centraleuropeiska länder, tre språk och tre vid en flyktig betraktelse skilda erfarenheter av det nära förflutna.

Vad förenar egentligen länderna i det vi kallar Centraleuropa? Är det enbart den geografiska placeringen någonstans i mitten av det europeiska fastlandet, eller finns det också andra förhållanden som går att tolka in i begreppet? Det förord som utgör bokens premiss motiverar urvalet av länder främst ur en geografisk-historisk synvinkel, men också med att de tre länderna är platser där ”konsten spelar roll”, som en oundgänglig motvikt mot de auktoritära krafter som haft aspirationer på att forma olika epokers samhällen. Frågan om konstens roll aktualiseras ånyo genom framväxten av nationalistiska rörelser som också i regeringsställning gör återbruk av det auktoritära språket. Hur konstnärerna i dag bemöter detta språk är frågeställningen som bildar upptakt till samtalsresan som denna bok skildrar. I boken möter vi konstutövare från Österrike, Ungern och Rumänien, länder som förenas av erfarenheten av ett totalitärt förflutet som i olika mån sätter sitt avtryck även i nutiden. Till varje intervju finns en liten biografi som förankrar personen i ett större konstnärligt och historiskt sammanhang, något som bidrar till att skapa en helhet, men som också ger en välkommen introduktion för en läsare som inte nödvändigtvis är närmare bekant med alla de 18 konstnärerna. Resan inleds i Wien, metropolen som dimensionerades för ett imperium, men som nu är huvudstad i ett litet europeiskt land, och som dessutom är en plats vars språk och kulturliv bokens författare har en särdeles god insikt i. I denna psykoanalysens huvudstad äger samtalen rum mot en fond bestående av den en gång kejserliga huvudstadens pampighet, monumentalitet och mångfald – men också mot det undanträngda mörka, det som döljs i stadens källare, i det nazistiska förflutna. Ty det är bristen på uppgörelse med och medvetandegörande av detta förflutna som präglar de wienska intervjuerna. En litterär föregångsman som inte längre är i livet men som figurerar i flera av samtalen är Thomas Bernhard, vars texters kompromisslösa raseri bär spår av samma anda som också kännetecknar bildkonsten och den performativa kons­ten hos exempelvis Wienaktionisterna. Författaren Peter Turrini berättar i sitt samtal att aktionskonstens radikala medel på 1960- och 1970-talet var nödvändiga för att låta Österrikes förträngda medverkan i fascismen komma ”upp till ytan”. Att konsten då syftade till en uppgörelse med det reaktionära samhället och ansågs skandalös i sin kroppslighet har emellertid inte hindrat att konstnärerna, som Hermann Nitsch, i dag själva har blivit etablerade. Steget är nu inte långt till teatern, som kanske är den konstart som bäst kännetecknar Wien och som österrikarna enligt Turrini tar på större allvar än livet. För att få en uppfattning om tea­terns betydelse för Wien kan man söka sig tillbaka till Stefan Zweig som i sin självbiografi Världen av igår ger en bild av det kring nuvarande Burgtheater centrerade kulturlivet under det habsburgska imperiets glansdagar vid tiden för förra sekelskiftet. Zweig berättar att teatern för wienaren var ett mikrokosmos av världen, en återspegling i vilken samhället betraktade sig självt – och kanske är detta en beskrivning som gäller än i dag. Den bild Zweig i övrigt ger av det habsburgska riket som ett slags mångfaldens idealstat är säkerligen färgad av kontrasten gentemot landsflykten och andra världskrigets fasor. Inte desto mindre blir det hos Zweig uppenbart att etnicitet ofta måste ha varit av sekundär betydelse och att det wienska borgerliga samhället under dess storhetstid vid förra sekelskiftet kunde vara både meritokratiskt och fördomsfritt. I denna kosmopolitiska miljö blomstrade det judiska intellektuella livet som, jämte Zweig själv, även inkluderade Sigmund Freud och Theodor Herzl. Samtidigt fanns det i samhället en omfattande och radikal antisemitism som under 1900-talet gav folklig grogrund åt nationalsocialismen och förintelsen av Wiens judar. Om hur det trots detta arv är att leva som jude i Wien i dag berättar författaren Doron Rabinowicz, som i sitt författarskap och i samtalet sätter begreppet ’identitet’ under lupp.

De ungerska intervjuerna äger rum i början av 2015, några månader efter samtalen i Österrike, och präglas av motviljan mot de senaste årens politiskt-moraliska förfall. Erfarenheten av kommunisttidens censur och begränsningar sitter djupt och förenas med misstro mot makten, speciellt den politiska, som något i grunden kulissartat. ”En demokrati består av demokratiskt tänkande individer”, påpekar författaren Péter Nádas, och där befinner sig vissa av de forna kommunistländerna inte i dag. I Ungern aktualiseras också bokens grundfråga om konstnärens ansvar att stå upp för det han eller hon tror på. Här använder nämligen regeringen på ett konsekvent sätt statens medel för att premiera de författare och konstnärer som stöder den förda politiken samtidigt som medel till oberoende eller kritiska röster stryps. För de intervjuade ungerska författarna är detta ett närmast existentiellt problem; den som anpassar sitt konstnärliga uttryck efter den rådande politiska normen är inte fri. Politisk frihet är inte detsamma som inre frihet och förutsättningen för inre frihet är kamp.

I Bukarest konfronteras läsaren med ytterligare en centraleuropeisk problematik, nämligen minoriteternas roll. Nobelpristagaren Herta Müller förenar i sitt samtal erfarenheten av livet i en diktatur med tillhörigheten till den etniska minoritetsgrupp som de tyskspråkiga utgör i Rumänien, som också har betydande ungerska och romska minoriteter. Just den romska folkgruppens situation kommenteras i samtalet med filmaren Radu Jude som tagit fasta på de historiska aspekterna bakom romernas tillvaro. I övrigt kretsar samtalen i hög grad kring arvet från diktaturen och den alltför snabba kapitalistiska omvälvningen. Situationen var speciell såtillvida att förtrycket inte kom utifrån på samma sätt som i exempelvis Ungern, utan inifrån. En stor del av det egna kulturella arvet suddades ut, såsom Rumäniens tradition av grotesk, absurd eller surrealistisk konst. Kommunistdiktaturens nationalistiska karaktär samt landets slutenhet understryks i flera av intervjuerna jämte regimens kleptokratiska läggning som orsakade stor folklig fattigdom men också omfattande korruption. I och med att den gamla nomenklaturan efter revolutionen lyckades hålla sig kvar vid makten är kanske också Rumänien det forna kommunistland som har varit minst framgångsrikt i att göra upp med sitt totalitära förflutna. Samtalen i Bukarest andas dock visst hopp om framtiden – korruptionsbekämpningen har blivit allt mer effektiv och valet av en president ur den tyskspråkiga minoriteten kan tolkas som ett tecken på en önskan om att sätta duglighet före etnisk tillhörighet.

Det är svårt att skapa sig en enhetlig uppfattning om boken, urvalet av konstnärer speglar ett otal discipliner och konstnärliga ställningstaganden. Men som en röd tråd löper ändå den av författaren deklarerade frågeställningen om hur en konstnär bör förhålla sig till den mänskliga maktens anspråk. Och här finns kanske något som utöver geografin förenar det vi kallar Centraleuropa, nämligen en konstnärlig fascination för den inre friheten och för gestaltningen av det djupaste mänskliga livet bortom de lager som språk, etnicitet, tradition och konvention utgör. Detta är förstås paradoxalt i en region som präglats av mänsklighetens värsta krig, folkmord och diktaturer. Men, så är också själva paradoxen, liksom den i bokens titel, något specifikt centraleuropeiskt. Att bokens kollage av intervjuer har tillkommit i en tid då den konstnärliga friheten historiskt sett aldrig varit större är förstås också paradoxalt, men samtidigt något som uppmanar oss alla att bidra till att denna frihet inte begränsas till att bli ytterligare en parentes i en auktoritär tidsålder.

Andreas Jönsson är lektor i svenska vid Jagellonska universitetet i Kraków.