Den kristna arkitekturens längtan efter komplexitet

Olof Brandt, professor vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom, har utkommit med en handbok på svenska om tidigkristen arkitektur. Korset och kapitälet erbjuder en rikt illustrerad introduktion till ämnet och behandlar kronologiskt den kristna arkitekturens utveckling från 200-talets småskaliga församlingslokaler, så kallade domus ecclesiae (ung. huskyrkor), till monumentalarkitekturens verkliga uppkomst omkring tiden för kejsar Konstantins makt­övertagande av Rom år 312. Brandt beskriver därefter utvecklingen av kristna byggnadstyper och odyssén når vägs ände med Justinianus’ Konstantinopel och uppförandet av kristenhetens förmodligen främsta tempel, stadens katedral, Hagia Sofia (532–537). De romerska kejsarnas roll, som beställare av kristen monumentalarkitektur, blir härmed tydlig och förebilder till den kristna basilikan kan exempelvis spåras till Konstantins egen palatsaula i Trier. Brandt visar hur olika kristna byggnadstyper tar form under 300-talet och snabbt sprids över det romerska riket. Ett stort urval byggnader behandlas och med god representation från romarrikets olika provinser. Brandt återkommer ofta till tidigkristen estetik och framväxten av ett interregionalt kristet formspråk, som kretsar kring mitt- och sidoskepp, nischer och välvda öppningar. Korset och kapitälet ger även en välkommen skildring av arkitekturens utveckling i samklang med social och politisk historia.

Brandt behandlar utöver den kristna arkitekturens ursprung också dess innovationer och liturgiska möblemang. Författaren driver hypotesen att den kristna arkitekturens utveckling speglar en senantik längtan efter en högre grad av komplexitet. Brandt nedskriver därmed funktionens, symbolikens och liturgins roll i den kristna arkitekturens formalisering. I stället vidhåller Brandt estetikens hegemoni, Kunstwollen, såsom uttryckt av Alois Riegl. Författaren medger att ritens praktik förvisso är av betydelse för kyrkornas inredning, exempelvis var man placerar altare och korskrank, men den påverkar inte olika kristna byggnaders grundläggande arkitektoniska form. Detta motsäger vissa tidigare hypoteser, som lägger vikt vid liturgi och symbolik som en form av arkitektonisk exeges. Bland företrädare för den senare skolan kan nämnas Thomas F. Mathews, The Early Churches of Constantinople: Architecture and Liturgy (Pennsylvania State University Press, 1971).

Brandt återkommer ofta till den österrikiske konsthistorikern Alois Riegl (1858–1905) och dennes utsagor om senantikens konst såsom de formulerats i den numera klassiska publikationen Die spätrömische Kunst­industrie (Wien 1901). Nyckelordet ”komplexitet” blir drivkraften bakom den kristna arkitekturen som beskrivs som kombinationen av öppna kolonnförsedda rum, välvda arkitektoniska segment och rik utsmyckning av golv, väggar och tak. Dessa parametrar skapar sammantaget en kristen estetik som, utifrån författarens läsning av antika textkällor, kan sägas erinra om en överjordisk plats där själva arkitekturen ”… skulle lyfta besökarens tanke till Gud” (s. 114). Brandts teoretiska utgångspunkt i Riegls idéer överraskar. Få forskare skulle i dag bygga sina hypoteser på teorier som är drygt hundra år gamla. Men Brandt påvisar intressanta aspekter när han skriver: ”Riegl måste ha rätt, av ett mycket enkelt skäl. Det är lätt att komma med starka motargument mot funktionella och liturgiska förklaringar liksom också mot symboliska förklaringar, medan det är svårt att finna något motargument mot detta förslag till en konstnärlig förklaring: både basilikor och byggnader med centralplan utvecklades för att motsvara en vilja till komplexitet som var särskilt uppskattad av samtiden” (s. 98). Brandt förfäktar generellt tillämpningen av äldre forskning då vi, enligt författaren, i dag har svårare att se betydelsen av rikt dekorerade rum eftersom vi gått miste om denna arkitektoniska aspekt i och med modernismens genombrott på 1920-talet. För det tidiga 1900-talets forskare var förståelsen för dekoration i samklang med arkitektonisk struktur därför ett mer naturligt förhållande. Brandt menar att vi i dag grans­kar arkitekturen utifrån ”… planer, sektioner och fasadritningar på ett sätt som gör att vi gärna nöjer oss med att analysera byggnadens form” (s. 105). Han antyder att antikens människor såg annorlunda på saken. Han refererar till Vitruvius, som dock redan drygt 300 år före Konstantins första kyrkobyggnad, gör skillnad på structura, bärande strukturer, och opus vilket används ”enbart om sådant som klär denna struktur” (s. 106). Vad senantika författare beskriver om tidiga kyrkor är i regel opus, det vill säga den aspekt som vi i dag skulle ha betydligt svårare att förstå än Riegls generation.

Metodologiska problem kan infinna sig om man väljer att se senantika textkällors överordnade fokus vid komplexitet och opus som det enda uttryckliga önskemålet från en beställare. Byggnadsprocessen kan då lätt uppfattas som en linjär och obruten beslutsgång från uppdragsgivare till hantverkare. Som en jämförelse kan nämnas att antikens kolonnomgärdade tempel inte heller var byggda utifrån funktionella skäl som kan mätas i moderna mått. Men arkitektonisk teori, funktion/rit och estetik sammanfogades till en monumental byggnadsform med stor geografisk spridning. I denna process fanns det ofta många viljor som gemensamt utformade byggnaden utifrån olika preferenser; funktionella såväl som estetiska. Vitruvius lägger under 100-talet f.Kr. stor vikt vid samtliga aspekter av en byggnads uppförande, inte bara dess dekoration och monumentalitet. Att kejsare och biskopar betonade kyrkors materiella status (vilket sannolikt återspeglade den prestige de själva efterfrågade i egenskap av förmögna donatorer) betyder förstås inte att de nödvändigtvis varken hade förståelse för, eller intresse av, arkitekturens strukturella kärna.

Även utifrån studiet av själva arkitekturen argumenterar Brandt för att funktion och liturgi inte var drivande faktorer inom utvecklingen av tidigkristen byggnadskonst, eftersom vissa byggnadstyper användes återkommande oberoende av byggnadens primära funktion som till exempel dopkapell, kyrka eller mausoleum (s. 84). Frågan är då om funktionalitet och användningsområde är väsensskilda begrepp eller två sidor av samma mynt? Antikens teatrar var onekligen ursprungligen utformade för att passa sitt specifika användningsområde men man insåg snabbt deras multifunktionella potential och inom kort användes liknande byggnader exempelvis till rådslokaler och auditorier. Ett annat exempel är den romerska rotundan som från republikansk tid användes för gravar, i badhus, tempel, paviljonger och palats. Rotundan var en del av den gängse romerska byggnadsrepertoaren och den var inte bunden till en specifik funktion men den var likt teatern ett multi­funktionellt, monumentalt rum. Tidigkristen arkitektur var ett barn av sin tid. Den var romersk arkitektur, och exempelvis basilikans utmärkta förmåga att släppa in mycket dagsljus samt erbjuda generöst med golvyta är funktionella aspekter, som uppskattades både inom civil arkitektur och inom andra sakrala sammanhang, som i senantika synagogor. Att söka svaret i en senantik, och specifikt kristen, Kunstwollen, är en romantisk tanke, som möjligen kräver en mer mångfacetterad förklaringsmodell. Monumentalarkitektur, tror jag, har alltid drivits av ”en längtan efter större komplexitet” (s. 99), men detta innebär inte nödvändigtvis att aspekter som funktion, rit/liturgi och symbolik inte var integrerade delar av senantikens byggnader, kristna såväl som civila.

Jag anser att Korset och kapitälet erbjuder både en god introduktion till den tidigkristna arkitekturhistorien samt en aktuell forskningsöversikt. Läsaren får på ett pedagogiskt sätt följa etableringen av de formspråk, som i Västeuropa, varit fundamentala från 300-talet fram till gotikens genombrott under högmedeltiden. Boken rekommenderas varmt för alla intresserade.

Jesper Blid är fil.dr i arkeologi vid Stockholms universitet.