Kriget som aldrig tog slut

För den som yrkesmässigt arbetar med spanska språket och litteraturen är det frustrerande att spansk historia ofta används ideologiskt snarare än baserat på kunskap, och ett viktigt exempel på detta är det spans­ka inbördeskriget.

En första observation är att kriget, som pågick mellan 1936 och 1939, har bedömts utifrån den långa Francodiktaturen, och vetskapen om vad som kom efter kriget har färgat omdömena om själva kriget. Exempelvis har Franco klumpats ihop med Hitler och Mussolini, och skillnaderna mellan de tre har inte tillräckligt uppmärksammats. Det är också föga känt i utlandet vad som hände under ”andra republiken” 1931–1936, fast det är omöjligt att förstå kriget och den långa diktaturen utan att känna till det.

Likaså bör det framhållas att många som skrivit om kriget så att säga har talat i egen sak. Spanjorer i exil har försökt ”vinna kriget retroaktivt” genom att få sin bild av kriget accepterad utomlands. De utlänningar som deltog i de internationella brigaderna hade all anledning att framställa sin medverkan som idealistisk snarare än ideologisk. Också vissa historiker har ”fört krig” genom att föra vidare vissa versioner, och det finns spanska politiker som har försökt stärka sitt partis ställning genom att hänvisa till kriget men inte på ett objektivt sätt.

Emellertid har kunskaper om vad som egentligen hände tagit stora steg framåt under de senaste decennierna, och den här utvecklingen speglas på svenskt språkområde i Nathan Shachars Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget. Författaren har skrivit flera böcker om spansk kultur och rapporterar sedan åratal om bland annat spanska förhållanden i Dagens Nyheter. Det ska genast sägas att den nya boken tillför viktig kunskap till svenska läsare, och ett par drag ska speciellt nämnas.

En första punkt är att Shachar påpekar att Franco inte var fascist utan tvärtom avskydde fascister. De utmärks av ett förnekande av religion och av tradition, medan Franco var nationalist, katolik och auktoritär. Han var auktoritär men inte totalitär som Hitler och Stalin. Han tillät olika samhällssektorer att sköta sig själva, så länge de inte opponerade sig politiskt mot regimen. Shachar framhåller också att José Antonio Primo de Rivera, ledaren för det lilla fascistpartiet, inte på något avgörande sätt skilde sig från andra unga politiska ledare och i flera avseenden låg nära socialistpartierna. Primo de Rivera avrättades på den röda sidan i början av kriget, och Franco gjorde inget för att rädda honom, fast han sannolikt hade kunnat.

När man talar om inbördeskriget är det ett problem vad man ska kalla de båda parterna. Att tala om Francosidan är att införa en retrospektiv benämning, eftersom Franco när kriget började bara var en av flera generaler. Ibland talar man om rebellerna för att understryka att det var fråga om ett uppror mot den lagliga regeringen. Att tala om fascisterna är fel av det skäl som nämnts. I Spanien säger man ofta ”de nationella”.

Deras motståndare kallas ofta republikanerna, men den benämningen passar inte heller bra, eftersom det rörde sig om en heterogen samling partier, där få var anhängare av republik. Varken socialister, kommunister eller anarkister hade demokratiska politiska ideal. Ibland använder man benämningen ”de röda”, men den beteckningen passar å andra sidan inte på de officerare som stred för regeringssidan, eftersom de hade svurit den trohet.

Shachar återger hur kriget utvecklade sig på olika fronter, men speciellt minnesvärda är hans två längre intervjuer. Han har i Israel kunnat intervjua en man som själv upplevde Málagas fall 1936. Shachar har också i Madrid fått kontakt med Francos svåger, Serrano Súñer, som fortfarande var i livet när boken förbereddes, och den intervjun måste kallas ett journalistiskt scoop. Med de här två intervjuerna låter Shachar läsaren komma närmare händelser som ligger flera generationer bort.

Ur forskningsinriktad synvinkel saknar man hos Shachar framför allt upptakten till kriget under den ”andra republiken” 1931–1936. Historiker som satt sig in i det ämnet är amerikanen Stanley Payne, som ägnat hela sitt forskarliv åt spansk 1900-talshistoria, och duon Manuel Álvarez Tardío och Roberto Villa García, två historiker som har studerat trettiotalet och som förutom att läsa riksdagsprotokoll, politikerbiografier och nationell dagspress personligen har begett sig till arkiv över hela Spanien och grävt fram tidigare okänt material i rådhus, församlingshus, partilokaler och lokaltidningar. Deras arbeten kan ses som en forskningsbragd. Två av deras arbeten ska nämnas.

Det första är en helt nyutkommen 600-sidig volym, 1936. Fraude y violencia en las elecciones del Frente Popular (1936. Valfusk och våld i folkfrontsvalet). De redogör sida upp och sida ner, dag för dag och plats för plats, för vad som skedde, för hur de anarkister, kommunister och radikala socialister, som hade gjort uppror mot staten 1934, mobiliserar i samband med valet 1936 för att ta makten och skapar en situation av hot och våld. Sida upp och sida ner: brännande av kyrkor och av högerkoalitionens lokaler, hot mot personer som kandiderat, nedskjutna borgmästare, våld mot poliser, stormande av fängelser, ett våld som kulminerar med mordet på högerledaren Calvo Sotelo i juli, vilket blir startsignalen till inbördeskriget.

Presidenten, Alcalá-Zamora, och hans premiärminister Portela, som företrädde ett centerparti, borde inte ha utlyst val, och de borde inte ha genomfört det utlysta valet under de omständigheter som förelåg. Själva röstningen den 16 februari skedde relativt korrekt, men under dagarna efter valet, medan rösträkningen pågick, var landet nära kaos. Stora hotfulla skaror drog genom städerna och skrämde iväg och avsatte på egen hand landshövdingar, borgmästare, polischefer och valförrättare. Presidenten och premiärministern vågade inte använda polis och militär för att kontrollera situationen. Den livrädde och besvikne premiärministern avgick, innan rösträkningen var klar, vilket sågs som en framgång av extremisterna och ytterligare ökade deras våldsbenägenhet.

Sådana var förhållandena när valurnor försvann, listor med resultat förvanskades, valprotokoll ”kom bort”, valförrättare inte vågade delta i rösträkningen och kandidater drog tillbaka sin kandidatur, eftersom de fruktade för sina liv. Beräkningen för tilldelningen av mandat manipulerades också. Som sin föregångare vågade den nye vänsterpresidenten Azaña, som hade tillträtt innan valresultatet var klart, inte heller kontrollera folkmassorna eller gå emot aggressiva riksdagsmän från partier som gett honom makten. Högern fick flest röster, men på grund av mandatfördelningsregler och regler om en andra valomgång förlängdes perioden med oklarhet om vem som skulle få flest mandat. Den nu föreliggande dokumentationen visar att omfattande fusk förekom. Den som läst de båda forskarnas sammanställning inser att benämningarna ”laglig”, ”republikansk” eller ”demokratisk” inte passar på regeringssidan.

Ett annat arbete av de två forskarna är en redogörelse för antiklerikalt våld från februari till juni 1936, ”El impacto de la violencia anticlerical en la primavera de 1936 y la respuesta de las autoridades” från 2013. Artikeln finns på nätet. Man slår fast att mellan den 16 februari och den 16 juni brändes 325 kyrkor och kloster, 416 kyrkliga byggnader utsattes för vandalisering och stöld, 129 försök att bränna eller förstöra religiösa byggnader förekom, 56 kyrkliga monument förstördes, och 31 angrepp på präster, munkar och nunnor genomfördes. Avsikten var uppenbart att tvinga bort dem, men ibland också att ta över lokalerna och göra om dem till ”folkets hus”. Det rörde sig med andra ord om sammanlagt 951 angrepp på fyra månader. En viktig omständighet var att den nyinstallerade regeringen inte sällan gav polisen order att inte ingripa.

När det gäller spanska inbördeskriget är det alltså viktigt var i det här förloppet man börjar sin berättelse. Börjar man med våldet under andra republiken, så är vänsterextremisterna de anklagade. Börjar man med inbördeskriget och menar att regeringssidan var laglig, är Francosidan den skyldiga. Anser man att regeringssidan inte tillkommit lagligt, är båda sidorna ansvariga för våld mot motståndaren. Talar man om tiden efter inbördeskriget, är Francoregimen ansvarig för våldet. Ett observandum om Shachars bok är att den börjar med inbördeskriget och inte diskuterar hur den regering som tillträdde 1936 hade kommit till makten, och därmed försvåras läsarens förståelse av situationen.

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet.