Ett fördärvat hjärta

För en katolsk romanläsare i övre medelåldern torde den första associationen till den österrikiske författaren Franz Werfel (1890–1945) vara hans roman Sången om Bernadette. Det är fascinerande hur en tyskspråkig urban författare av judisk extraktion så väl kan fånga stämningen kring den franska landsorten i Lourdes och den urkatolska berättelsen om en ung flickas uppenbarelser av jungfru Maria.

För andra bokslukare är Werfel säkert mer känd för sina andra romaner, noveller och dramer och för sin lyrik. Att han i dag inte är bortglömd beror förstås på hans litterära kvaliteter, men dessutom säkert också på hans beröring med mer välkända tysk-judiska författare från den gyllene epoken före Förintelsen, såsom Franz Kafka och Martin Buber.

Franz Werfel skrev i sin exil i USA under andra världskriget en kortroman eller lång novell, beroende på hur man ser det, som beskriver en dag i en till synes otadlig högborgerlig mans liv i Wien år 1936. I En kvinnas blekblå handskrift får vi följa ämbetsmannen Leonidas från frukosten, då han bland breven finner ett som sticker ut med sin omisskännliga handstil, till slutet på dagen, då han somnar vid sin hustrus sida i operalogen efter att ha drabbats av insikten om att han under denna dag ”fått ett erbjudande om räddning, dunkelt, lågmält och obestämt, som alla erbjudanden av det slaget”. Han vet dock att han kom till korta.

Romanen är en subtil moralitet i spänningen mellan den spontana kärleken och konvenansens opportunistiska bekvämlighet. I denna konvenans finns också den vardagliga näst intill osynliga antisemitismen impregnerad. Vid ett tillsättningsärende av en medicinprofessur i Leonidas ämbetsverk diskuteras allt utom den verkliga bevekelsegrunden för beslutet (den etnisk-religiösa tillhörigheten), som skyls med akademiska, vetenskapliga och pragmatiska argument.

Det brev som Leonidas får innehåller ett meddelande ur hans förflutna. Det är ett brev från en tidigare förälskelse, dr Vera Worms som är av judisk börd. Det innehåller en begäran om hjälp till en ung man som inte längre kan fortsätta sina studier i Tyskland. Vem denne unge man är och Leonidas relation till Vera är det som upptar hans tankar hela dagen fram till det möte som han och Vera har på ett elegant hotell.

Leonidas nämns bara vid förnamn. Vi får aldrig veta hans efternamn. Han tilltalas understundom som herr sektionschef. Leonidas har en enkel bakgrund och det noteras att hans far är en fattig gymnasielärare av åttonde rangklassen. Men genom tur, skicklighet, en ärvd frack och ett tilltalande yttre lyckas han att bli stormrikt gift. Han får och skapar en framgångsrik och ytligt lycklig tillvaro i ett högborgerligt Wien, dock på bekostnad av något djupare. Han erfar sitt ”hjärtas vankelmod”. Han förebrår sig själv sin vekhet, ombytlighet och ”skrupulöst sensitiva kavaljersnatur som inte kan komma över och förlåta sig själv ett moraliskt felsteg”. Han som bara varit otrogen ett tiotal gånger under sitt äktenskap. Han hade kommit att lida av ett ”fördärvat hjärta”.

Dagen får både en väntad och oväntad upplösning. När romanen ebbar ut gör den det, anar man, till tonerna av inledningen till Richard Strauss Rosenkavaljeren, där marskalkinnans vemod över tidens flykt så mästerligt gestaltas. Men Leonidas tycker att detta är Quatsch, ty ”att ha kultur betyder att ha en skruv lös. Här har vi alla en skruv lös … Jag räknar inte med någon makt, inte ens med den högsta … Allt hänger på huruvida man är tillräckligt stark att revidera sig själv innan den stora revisionen kommer …” Och Leonidas inser att han inte har den styrkan.

Werfels roman är en fenomenalt väl berättad historia om risken med att i bekvämlighet flyta med den framgångsrika strömmen och om hur en människa kan bedra sig själv inför sig själv. Den ger därtill en bild av det vi nu förtiden brukar kalla vardagsrasism eller strukturell rasism. Om detta förtjänar det ständigt att berättas och läsas mera.

Ola Wallin har åstadkommit en synnerligen smidig översättning, där den sirliga tyskan enkelt tranformerats. Boken är därtill vacker och har ett kongenialt omslag som är så wienerisch. Ett stort tack till förlaget Ersatz som återigen introducerat en viktig roman från det nära förflutna.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.